Konstutställning i köket

Vi har varit på en fantastisk utflykt för lite sen. Vi körde några mil men det var det värt. Till en liten by, en sån som det finns så många av här, medeltida med historia, högt uppe på berget med försvarsutrustning under sekler av onåd.

Här finns också kalkstensgrottor som sedan ett par decennier används som mycket speciella konstvisningshallar. Utförligare reportage om denna fantastiska upplevelse  kommer senare. Just nu visar man där ett Medelhavsperspektiv med verk av Monet, Matisse, Chagall, Dufy, Renoir, ja alla de som bott och målat vid medelhavskusten med sitt speciella ljus och sina vackra motiv.

I souvenirbutiken hittade jag de här vackra kylskåpsmagneterna. Normalt, nu när man inte behöver hålla reda på hem- ochs kolamöten, tandläkartider, basketmatcher och inte heller behöver häfta fast barnteckningar, roliga citat, Berglinfigurer och allt vad det nu är man använder sin kylskåpdsdörr till, ja då har vi njutit av att ha en helt vit yta där.

Men inte nu. För nu har vi en liten konstutställning med Monet och Renoir, bara för oss. Det går an att klicka på bilden så ser man lite bättre de vackra bilderna!

Fransk majblomma

 

 

Idag, den första maj får man, om man är lyckligt lottad en liten bukett med tre stänglar liljekonvalj. Muguet heter den på franska och den anses vara en "porte de bonheur", en lyckobringare.

Vilken lycka tycker verkligen jag. Dels får jag flera stänglar av min snälle man och han köper också för säkerhets skull några i kruka som jag placerar utanför vårt köksfönster. Här blommar också sedan långt före jul vår cyklamen så det blir ju en salig blandning av säsongsblommor.

Dels kommer vår städhjälp P som tagit över efter Carole som flyttat till by i närheten av Montpellier, också hon med tre stänglar i en vacker kruka. Hon ringer bara på sådär spontant, hennes pojkar är på kalas i området och hon har lite tråkigt och vill gärna ge oss den här lilla gåvan. Så vi småpratar en stund, inte minst om vildsvinsbesöken och sitter ute i det fina vädret, det som äntligen kommit tillbaka efter många dagars regn.

Nu har vi liljekonvaljer överallt och det doftar underbart. Minnen av barndomens skånska liljekonvaljedungar, den egna lilla dungen på skärgårdsön och konvaljerna i brudbuketten för länge länge sen blandar sig med den glada känslan över att människor tar sig tid och tanke att glädja varandra - att komma med en lyckobringande blomma till vänner är en underbar fransk sed tycker jag.

Att den sen är giftig som attan hela blomman får man ju överse med. Och visste ni att den sedan ett par decennier är Finlands nationalblomma?

Glycine

.....eller blåregn som vi säger på svenska. Ord är överflödiga när det gäller den här bilden tycker jag. Så här underbart blommar det nu. Vi har en ganska ny blåregnsplanta i vår trädgård men den kommer att behöva flera år till på sig för att blomma så här på nästan bar kvist. Det doftar underbart också!

Sangliers

....eller vildsvin på franska. Gott att äta tycker många, inklusive maken som älskar detta djur tillagat på gott provencalskt vis.

Mindre roligt är det att ha dem inpå sig. I det område där vi bor har de under ett par år nu ställt till förtret genom att böka upp gräsmattan vid vår pool, ta sig in på tomterna och böka upp rabatter och gräsmattor i jakt på ekollon (som vi själva har enormt gott om eftersom vi har stora flerhundraåriga ekar på tomten) eller rent allmänt krafsa runt bland tulpanlökar och annat.

De jagas också och i våra trakter finns många jägare som ägnar sig åt vildsvinsjakt i de närliggande bergen när det är säsong för det. Det skulle man önska att det var nu.

Igårkväll, i ösregnet som vi lever med sen ett par dagar här, tog maken ut Dessi för en sista kissrunda vid elvatiden. Vi har en liten stig precis invid vår tomt som leder ner till byn och där kom plötsligt, bara några meter framför honom och vår pyttelilla hund tre eller fyra stora vildsvin rusande tvärs över stigen.

Dessi hade förstås markerat oro strax innan och ville inte kissa. Så hon visste ju förstås det hussen inte såg. Han hann aldrig bli riktigt rädd men jag rös och frös när han berättade hur stora de var. Som en jätteschäfer vi har här i området!! Skygga lär de vara men just med hund kan man tydligen råka ut för att det kan bli attacker och ett sånt scenario vill man ju bara inte tänka sig.

Trädgården är inspekterad och de har inte tagit sig in i den. Än. Det blir ytterligare ett samtal till föreningens ordförande för att höra vad som kan göras åt detta. Jag är så glad över att vi inte har fästingar och ormar här men istället får vi spanskt nålgräs som kryper in i Dessis öron och så nu den här sortens ovälkomna vildgrisar. Inte roligt!!