Det har varit ett fullkomligt gräsligt år som vi nu med glädje lägger bakom oss. Det är också en förklaring till varför det varit tyst här. Facebook har fått fungera som tillfälligt substitut när det gäller att då och då visa omvärlden att vi trots allt är vid liv.
Och det är vi - allt är inte över men mycket bättre och vi kan inte annat än vara extremt glada över att vi bor i det fantastiska vårdlandet Frankrike. Jag har skrivit om det förut och när vi nu haft anledning att på flera sätt få ta del av olika sjukvårdsinsatser kan man inte annat än bli både lugn, glad och tacksam över den omsorg man så professionellt visat oss på alla plan. Bor man utomlands utan sina nära och kära i närheten och svenska och franska grannar och vänner är på hembesök i Sverige eller på annan semester blir man enormt utlämnad och mycket ensam när svårigheter av det här slaget hopar sig. Tack och lov att då bo i ett land där vården fungerar mer eller mindre oklanderligt och man tas omhand på ett otroligt sätt, allt från ambulanspersonal till sjukhusvård på supermodernt sjukhus med all tänkbar utrustning. Och där man inte drar sig för att gå till botten med allt och göra de mest avancerade och grundliga undersökningar. Inte skickas man hem från sjukhus i förtid heller, man stannar kvar tills man är så frisk det går.
Och sen vidtar eftervården i form av olika insatser, antingen i hemmet eller via vårdhem eller utomstående specialister. Man tror inte detta är sant faktiskt - via min tilläggssjukförsäkring fick vi dessutom gratis hemtjänst i många timmar och varje morgon sedan min senaste operation kommer en av byns tre (!) distriktssköterskor hem för att lägga om och se till att allt är som det ska och också snabbt kontrollera att vi mår bra. Och alldeles nyss ringde en rar representant för det larmsystem som installerats hos oss. Bara för att höra hur vi mådde, om allt var bra och om vi var nöjda med systemet. Som vi tack och lov inte behövt använda men det är ju en trygghet att det finns också. Det sjukvårdsmaterial som behövs levereras fram till dörren och representanten kommer in och ställer frågor om hur man mår och om allt är till belåtenhet. De prover som eventuellt behöver tas görs i hemmet av sköterskorna som sedan lämnar in dem till laboratoriet i närheten och sedan läggs provsvaren i brevlådan nästa dag. Behöver man, kan man bara ringa till sin distriktsläkare som kommer hem om hon tycker att det behövs. Man ringer henne på mobilen och hon svarar både när hon är på hembesök eller har sin mottagning. Här går man inte genom någon som helst annan instans - behöver man träffa doktorn går man bara ner till hennes lilla mottagning i byn och väntar sedan på sin tur i väntrummet. Ibland får man komma in direkt, aldrig att man behöver vänta mer än en halvtimme och alla håller reda på vem som står näst i tur när doktorn själv kommer och hämtar sina patienter. Hon sköter själv all journalhantering, skriver ut recept och remisser under besöket om det behövs och tar sig all tid i världen - det är helt otroligt att det kan gå till så här faktiskt!!
Så rosorna nedan, som är fotograferade med den nya IpadPro som införskaffats för att både dator och gamla Ipad varit döende länge (och som lite plåster på alla sår och för att husbilen äntligen sålts), de tillägnas alla de underbara franska vårdmänniskor som tagit så väl hand om oss under det här året. Och fortsätter att göra det. I morgon är det dags för ett av återbesöken på det stora sjukhuset och om hur smidigt det går till ska jag berätta en annan gång.
Livet i den sydfranska byn fortsätter alltså att gå sin gilla gång trots allt. Och de trogna läsare som väntat på bloggens återkomst hälsas förstås särskilt välkomna. Ett Gott Nytt År till er alla - Bonne Année 2017!!
