ve
är den, bilden jag tog framför tv:n igår. Suddig också. Men den får komma med på min blogg eftersom jag, som många, många andra, följde större delen av Prinsessan Madeleines bröllop.
Jag är faktiskt inte någon rojalist i högre mening. Jag tycker inte heller att monarki är en särskilt märkvärdig funktion heller. Det är vi inte ensamma om i Sverige och i traditionellt republikanska länder blir statscheferna med sina familjer behandlade som en slags kungligheter de också. Se bara på Barack och Michel Obama.
Eller för den delen här i vårt nya land när det begav sig. Även om inte alla gillade president Nicolas Sarkozy var hans fru, Carla Bruni alldeles enormt uppskattad av det franska folket. Ständigt fotograferad och kommenterad kring hår och kläder men också som den artist hon är. Behovet av att ha kändisar som man kan gilla, ogilla, följa, förfasa sig över eller bli superfan till finns och har funnits i alla tider, oavsett om det rört sig om kungligheter eller inte.
Jag har alltid gillat att titta på bröllop, dop, begravningar och andra tv-sända svenska traditioner, vare sig det rör kungligheter eller andra. Jag minns Jarl Kulles begravning som sändes från Roslags-Kulla kyrka som väldigt finstämd och vacker t.ex.
Kanske blir man också något mera berörd av så här tydliga sverigebilder när man bor utomlands? Det var väldigt roligt att få se så stora delar av hemstaden Stockholm i juniprakt. Men framförallt är det roligt med ett så påkostat och välrorganiserat arrangemang som ändå gav en så varm och privat känsla. Så fantastiskt vacker hon var, den före detta "partyprinsessan" och så rörd han var Chris O'Neill och så förälskad i sin prinsessa.
Prästens tal var också underbart, sångerna av Peter Jöback och Marie Fredrikson romantiska tilll tårars gräns.
Och så denna glädje. Över att två människor funnit varandra och väljer att manifestera det på det här sättet. En både fin och rörande stund.
Men vad händer? Genast fylls nätets olika sociala medier av upprörda kommentarer som förstås handlar om "ner med monarkin" och dessutom allehanda faktiskt elaka tillmälen både när det gäller kungen men också andra delar av hans familj.
Har man åsikter som går ut på att Sverige ska vara republik (och man är då i klar minoritet) tycker jag man kan torgföra detta på annat sätt och vid annan tidpunkt. Vad är vitsen med att just en sån här dag när en hel familj tillsaammans med stor del av Europas övriga kungahus väljer att dela traditioner och bröllopsyra, hålla på att ifrågasätta om klänningen är privat betald eller hur kungen kommer att bli som svärfar?
Kungen (och för den delen resten av hans familj) har under senare år inte haft det lätt. Undantagen är ju bröllop och barnbarn förstås. Den som verkligen vill bli beklämd kan på SvtPLay kolla ståuppkomikern Özz Nujens show "Dålig stämning" som gick för ett tag sedan. Den inleds med hela den sex minuter långa "intervju" kungen gjorde under en älgjakt i samband med att boken "Den motvillige monarken" gavs ut. Kring ett sådant agerande kan man ha många synpunkter och Özz framför också på ett makalöst bra sätt detta.
De flesta män väljer bort den här sortens tv-sändning. Det gjorde min också. Men han förstår fullt ut varför jag tycker det är både roligt och rörande och sitta där och titta på vackra klänningar, hattar, blomsterarrangemang och en riktig sagoprinsessa!
är den, bilden jag tog framför tv:n igår. Suddig också. Men den får komma med på min blogg eftersom jag, som många, många andra, följde större delen av Prinsessan Madeleines bröllop.
Jag är faktiskt inte någon rojalist i högre mening. Jag tycker inte heller att monarki är en särskilt märkvärdig funktion heller. Det är vi inte ensamma om i Sverige och i traditionellt republikanska länder blir statscheferna med sina familjer behandlade som en slags kungligheter de också. Se bara på Barack och Michel Obama.
Eller för den delen här i vårt nya land när det begav sig. Även om inte alla gillade president Nicolas Sarkozy var hans fru, Carla Bruni alldeles enormt uppskattad av det franska folket. Ständigt fotograferad och kommenterad kring hår och kläder men också som den artist hon är. Behovet av att ha kändisar som man kan gilla, ogilla, följa, förfasa sig över eller bli superfan till finns och har funnits i alla tider, oavsett om det rört sig om kungligheter eller inte.
Jag har alltid gillat att titta på bröllop, dop, begravningar och andra tv-sända svenska traditioner, vare sig det rör kungligheter eller andra. Jag minns Jarl Kulles begravning som sändes från Roslags-Kulla kyrka som väldigt finstämd och vacker t.ex.
Kanske blir man också något mera berörd av så här tydliga sverigebilder när man bor utomlands? Det var väldigt roligt att få se så stora delar av hemstaden Stockholm i juniprakt. Men framförallt är det roligt med ett så påkostat och välrorganiserat arrangemang som ändå gav en så varm och privat känsla. Så fantastiskt vacker hon var, den före detta "partyprinsessan" och så rörd han var Chris O'Neill och så förälskad i sin prinsessa.
Prästens tal var också underbart, sångerna av Peter Jöback och Marie Fredrikson romantiska tilll tårars gräns.
Och så denna glädje. Över att två människor funnit varandra och väljer att manifestera det på det här sättet. En både fin och rörande stund.
Men vad händer? Genast fylls nätets olika sociala medier av upprörda kommentarer som förstås handlar om "ner med monarkin" och dessutom allehanda faktiskt elaka tillmälen både när det gäller kungen men också andra delar av hans familj.
Har man åsikter som går ut på att Sverige ska vara republik (och man är då i klar minoritet) tycker jag man kan torgföra detta på annat sätt och vid annan tidpunkt. Vad är vitsen med att just en sån här dag när en hel familj tillsaammans med stor del av Europas övriga kungahus väljer att dela traditioner och bröllopsyra, hålla på att ifrågasätta om klänningen är privat betald eller hur kungen kommer att bli som svärfar?
Kungen (och för den delen resten av hans familj) har under senare år inte haft det lätt. Undantagen är ju bröllop och barnbarn förstås. Den som verkligen vill bli beklämd kan på SvtPLay kolla ståuppkomikern Özz Nujens show "Dålig stämning" som gick för ett tag sedan. Den inleds med hela den sex minuter långa "intervju" kungen gjorde under en älgjakt i samband med att boken "Den motvillige monarken" gavs ut. Kring ett sådant agerande kan man ha många synpunkter och Özz framför också på ett makalöst bra sätt detta.
De flesta män väljer bort den här sortens tv-sändning. Det gjorde min också. Men han förstår fullt ut varför jag tycker det är både roligt och rörande och sitta där och titta på vackra klänningar, hattar, blomsterarrangemang och en riktig sagoprinsessa!
