Christina på Stribergs Station med sina spanska hittehundar Poppan och Gaia vill veta hur man hittar hund i Frankrike.
Den som nu ruschar runt i vår hus och sladdar runt på hala golv så bara en suddig tuss och antydan till pom-pom-svans syns i högra hörnet.
Egentligen hade vi tänkt vänta lite till med hundinköp. Det har gudinog varit tillräckligt med allt i samband med vår "immigration" och anpassning till det nya landet. Men om man haft hund hela livet med kortare uppehåll så blir det ett hål i bröstet när man inte har någon och det uppstår en väldig saknad efter ett tag. Och ska man dessutom kunna ta med sig hunden till Sverige i sommar väntar en halvårsvaccinationsperiod som måste påbörjas rätt snart om det ska hinnas med.
Ras? Christina och Kesu har på sina bloggar separat fört diskussion om vilken sort som skulle passa oss. Helt kul! Men det var faktiskt min syster, som precis som jag alltid haft hund och av olika sort och som just nu har Buster, amerikansk cockerspaniel (finns här i tidigare inlägg) som fick oss på andra tankar. Vi hade tänkt bort Jack Russel trots att vår förra var en av våra absolut bästa hundar någonsin. Men att fostra en terriervalp, det tar på krafter och sinne - så nej, inte en gång till. Norwichterrier övervägde vi dock länge. Men det stupade mest på att rasen nästan inte alls finns representerad i Frankrike, bara några få kennlar och väldigt långt ifrån oss. Flest kennlar i Skandinavien visar det sig.
Vi ville ha något: litet, smart, "riktigt" hundkynne, inte nån Paris Hiltontyp, lättlärd och lätt att ta med sig. Både på restaurang som man får här, i bilen och som handbagage på flyget.
Min syster sa: fundera på pudel. Ta en Toypudel, liten, fäller inte, jätteintelligent, är bra för allergiker.
Pudel?? Först tänkte jag på franska societetsdamer. Och min mamma berättade idag följande historia om just det:
Någon gång på 1950-talet är hon och min pappa i Paris. De reser tillsammans med pappas kollega som heter Johnson. En av dagarna besöker de ett av de finare franska varuhusen. Vid en av parfymdiskarna står en vacker fransk Madame med en vit lejonklippt pudel i famnen. Herr Johnsson vänder sig mot HUNDEN, tar av sig hatten, bugar och säger: "Hello, my name is Mr. Johnson, what's yours?" Haha. Detta pudelknep fungerade berättade mamma, pudelmatten och Mr. Johnson träffades senare och dejtade som man INTE sa dåförtiden.
En sån pudel vill jag inte ha. Men jag börjar läsa på om Caniches, som pudlar heter på franska. Tack för det underbara internet, utan det hade det varken blivit hund eller pudel! Och jag lär mig att det faktiskt efter lite bråk mellan några länder, nu är accepterat att rasen är fransk. Vilket ju är en extra bonus eftersom vi bor här. Att den alls inte är någon societetshund längre men var lite av en modehund i omgångar och klipptes i lejonfrisyrer och konstigheter. Den är ursprungligen en jakthund, typ labrador, som användes vid sjöfågeljakt.
(Jag ser det på lilla Dessi redan, hon rusar efter smånallar och ruskar om dem och kommer glatt apporterande med dem)
Rustika och robusta med intelligens utöver medelhunden. Trogna sina mattar och hussar men ändå glada och sociala. Lättlärda (typ cirkuspudlar) och med ett mycket trevligt temperament. En av de bästa sällskapshundar man kan ha enligt mångas utsago.
Jaja, fördomar är till för att kommas på skam. Och sen visar det sig att blivande hussen alls inte är obekant med pudlar. Båda hans systrar har haft pudlar som barn och det har alltså funnits (lite större dock) pudlar i hans ungdom. Han blir genast mycket förtjust när jag börjar tala om att byta ras. Med glädje i rösten berättar han om barndomspudlarna och hur smarta och roliga de var.
Att först ha bestämt sig för ras och sedan hitta en valp är inte det lättaste. Jag lusläser på nätet och lär mig massvis med IGEN nya konstiga ord. "Chiot" är valp, "portée" är kull, en tik som vi vill ha är "femelle".
"Elévateur" och "élévage" är uppfödare och uppfödning. På samma sätt som man säljer valpar i varuhus lär jag mig också att det finns valpförmedlare som annonserar på nätet. Inte för en specifik ras utan för kanske tjugo olika. Låter mindre seriöst.
En del kennlar är jättestora och har kanske tio olika sorters raser. Allt ser fint och bra ut på hemsidorna men det är ändå något som säger mig att man måste gå på mindre kennlar, specificerade på en eller max två raser. Vi har sedan tidigare lärt oss att det är entusiasterna som är de bästa uppfödarna. Förra stormatten för Max, vår Jack Russel, har vi fortfarande kontakt med efter nästan 14 år - så vill man kunna ha det nu också. Genom åren har vi haft stort utbyte av varandra och jag kunde alltid ringa och be om råd.
Jag ägnar nu timmar åt att gå igenom nätets olika hemsidor. Plus ta bort en del av de som ligger i norra Frankrike - det blir för lång transport, detta är ett stort land. De som säger sig kunna skicka valpar med transport tvärs över landet går också bort. Usch, arma valp i någon låda, hu. Helst vill man ju ha en kennel i sin närhet så man kan åka dit och titta på valpen. Så som man gör i Sverige.
Jag tar mod till mig och ringer ett par uppfödare. Det är inte lätt att prata specifika hundspörsmål med den begränsade fackorienterade hundfranska jag kan. Innan dess har jag tagit reda på vad seriösa franska uppfödare måste anpassa sig till. Vaccinationer, avmaskningar, id-märkning och anmälan till L.O.T, motsvarigheten till Kennelklubben. Utställningsmeriter och hur detta går till är också viktigt.
Eftersom det är en fransk hundras föreställer jag mig att det ska finnas många uppfödare. Men nej, inte så många som man kunde tro. Och förstås utspridda över hela Frankrike. På kuppen lär jag mig ett antal departementsnummer och lär mig också se på riktnumren var i Frankrike de är belägna.
Några uppfödare har också speciella kontaktformulär på sin hemsida och jag fyller i vem vi är, hur vi bor, vilken hunderfarenhet vi har och vad vi har för önskemål. En av dem kontaktar mig på telefon: hon har två tikar kvar i en kull av tre. Hannen är såld, de två tikarna, tre månader, är till salu för hämtning nu - är jag intresserad? Jag har flera gånger varit inne på hennes hemsida (
http://www.fabien-de-jye.net) och gillat det jag sett.
Men kenneln ligger nästan nittio mil bort och det känns långt att köra för att titta på valp. Madame Jacconi och jag utbyter därefter ett antal mejl om priser, praktikaliteter och vad man ska tänka på. Hon skickar mig bilder på de två "femellerna", berättar om deras olika temperament, hur de bor, äter, sover, fostras och dagligen "socialiseras" genom kontakter med dem, olika besökare, de andra hundarna på gården, katter, hästar och får.
Jag får ett gott intryck av denna lite sträva Madame som alls inte försöker pracka på mig en valp utan svarar seriöst på alla frågor jag har, berättar om avel och utställningar (lilla Dessi har mycket fint påbrå faktiskt och kostade därefter, brrr) och vad deras motto och inställning till pudeluppfödning är.
När det gäller transport berättar hon att hon och hennes man då och då kör "halva vägen" för att lämna över en valp så att man som köpare inte ska behöva åka så långt. De vill ha betalt för bensinen vilket ju är förståeligt. Och efter några ytterligare varv där vi får göra en mindre förskottsbetalning (de har "haft tråkiga historier" och man kan ju tänka sig att de kört några mil utan att det dyker upp någon köpare) så har vi kommit överens om att mötas i den lilla staden Ambérieu-en Bugey strax norr om Lyon. De bor nära Metz, nära Luxemburg, så det är lika lång körsträcka för oss båda.
Jag säger till Madame att jag inte vill betala något för valpen innan jag sett henne och om detta är vi sedan överens. Någon måtta får det ju vara, det känns ändå på ett plan lite tokigt och "osvenskt" att köpa valp enbart på bild och beskrivning.
Men tur, tålamod, envist sökande och nya lärdomar PLUS ett stort stycke intuition ledde oss rätt. Jag kände på mig att Désirée som vi snabbt var tvungna att döpa henne till, kom från ett bra ställe, hade rätt gener och ett bra temperament.
Vid första ögonkastet såg jag att det också stämde. Hussen blev helt bedårad på en gång, överskjöld av kyssar som han blev medan jag skrev kontrakt och betalade.
Så gick det till och så är det nu. Och att jag kunnat skriva hela detta långa inlägg beror på att hussen och vappen har tagit välförtjänt siesta. Tillsammans - det var en lång dag igår för alla.
Och för den som funderar på att göra som vi - köpa dyr rashund i ett främmande land - är det återigen så att sånt här inte går om man inte talar språket. Utan det kan man inte läsa sig till det jag gjorde, inte lära sig det som behövdes, inte ställa de relevanta frågorna och heller inte förstå svaren.
