Mera hunddagis

Övervåningen i huset är idag föremål för undersökning. Dessi har anpassat sig med stor snabbhet och vi pilar runt och hundsäkrar och lägger ut tidningar och sätter upp stängsel lite varstans.

Den utmattade velourkossan har hon nyss med fermitet brottat ner och den efterföljs snart av andra leksaker.

Det här är jätteroligt tycker Dessi. Vi tror att hon inte haft så kul i hela sitt korta liv - det är inget fel på energi, aptit, nyfikenhet.

Vips smiter man från ett rum till ett annat. Redan har hon lärt sig att det ligger roliga saker i olika rum. Fort går det och det gäller att hänga med i svängarna. Kameran gör det inte, som sagt.

Hunddagis i Provence

Så här ser det ut. Leksaker överallt. Tidningar för kisseri i varje hörn (nu har det börjat storma och regna igen så det är inte läge att börja kissträna en liten valp i blötan utomhus. Det får ske via tidningar än så länge).

Maken/hussen och jag snubblar i ett över saker vi aldrig haft på golvet i det här huset. En velourkossa ligger utslagen på golvet i mitt arbetsrum, härjad med av en minihund.

Sista bilden kunde vara bildgåta. Vad kan det vara? Svar direkt: till vår fasa upptäckte vi i morse att spjälorna i övre hallen var breda nog att släppa igenom Dessi. Hon hade då fallit nästan tre meter rätt ner på hård klinkerbelagd trappa och döden dött.

Hussen har därför varit på Castorama där allt i byggmateriel finns och nu ser det inte så vackert ut längre men är åtminstone hundsäkrat.

Dessi - första dagen i Provence

Dagen har varit intensiv. Mera bilder kommer från hur det "ordentliga" huset i Provence där vi eftersträvat Feng Shui och ordning och reda nu på mindre än 48 timmar förvandlats till veritabelt hunddagis.

Och mitt i alltihop sitter Dessi och säger: "Moi? Har JAG, moi, gjort något?"

Hur man hittar och köper hund i Frankrike

Christina på Stribergs Station med sina spanska hittehundar Poppan och Gaia vill veta hur man hittar hund i Frankrike.

Den som nu ruschar runt i vår hus och sladdar runt på hala golv så bara en suddig tuss och antydan till pom-pom-svans syns i högra hörnet.

Egentligen hade vi tänkt vänta lite till med hundinköp. Det har gudinog varit tillräckligt med allt i samband med vår "immigration" och anpassning till det nya landet. Men om man haft hund hela livet med kortare uppehåll så blir det ett hål i bröstet när man inte har någon och det uppstår en väldig saknad efter ett tag. Och ska man dessutom kunna ta med sig hunden till Sverige i sommar väntar en halvårsvaccinationsperiod som måste påbörjas rätt snart om det ska hinnas med.

Ras? Christina och Kesu har på sina bloggar separat fört diskussion om vilken sort som skulle passa oss. Helt kul! Men det var faktiskt min syster, som precis som jag alltid haft hund och av olika sort och som just nu har Buster, amerikansk cockerspaniel (finns här i tidigare inlägg) som fick oss på andra tankar. Vi hade tänkt bort Jack Russel trots att vår förra var en av våra absolut bästa hundar någonsin. Men att fostra en terriervalp, det tar på krafter och sinne - så nej, inte en gång till. Norwichterrier övervägde vi dock länge. Men det stupade mest på att rasen nästan inte alls finns representerad i Frankrike, bara några få kennlar och väldigt långt ifrån oss. Flest kennlar i Skandinavien visar det sig.

Vi ville ha något: litet, smart, "riktigt" hundkynne, inte nån Paris Hiltontyp, lättlärd och lätt att ta med sig. Både på restaurang som man får här, i bilen och som handbagage på flyget.

Min syster sa: fundera på pudel. Ta en Toypudel, liten, fäller inte, jätteintelligent, är bra för allergiker.

Pudel?? Först tänkte jag på franska societetsdamer. Och min mamma berättade idag följande historia om just det:

Någon gång på 1950-talet är hon och min pappa i Paris. De reser tillsammans med pappas kollega som heter Johnson. En av dagarna besöker de ett av de finare franska varuhusen. Vid en av parfymdiskarna står en vacker fransk Madame med en vit lejonklippt pudel i famnen. Herr Johnsson vänder sig mot HUNDEN, tar av sig hatten, bugar och säger: "Hello, my name is Mr. Johnson, what's yours?" Haha. Detta pudelknep fungerade berättade mamma, pudelmatten och Mr. Johnson träffades senare och dejtade som man INTE sa dåförtiden.

En sån pudel vill jag inte ha. Men jag börjar läsa på om Caniches, som pudlar heter på franska. Tack för det underbara internet, utan det hade det varken blivit hund eller pudel! Och jag lär mig att det faktiskt efter lite bråk mellan några länder, nu är accepterat att rasen är fransk. Vilket ju är en extra bonus eftersom vi bor här. Att den alls inte är någon societetshund längre men var lite av en modehund i omgångar och klipptes i lejonfrisyrer och konstigheter. Den är ursprungligen en jakthund, typ labrador, som användes vid sjöfågeljakt.

(Jag ser det på lilla Dessi redan, hon rusar efter smånallar och ruskar om dem och kommer glatt apporterande med dem)

Rustika och robusta med intelligens utöver medelhunden. Trogna sina mattar och hussar men ändå glada och sociala. Lättlärda (typ cirkuspudlar) och med ett mycket trevligt temperament. En av de bästa sällskapshundar man kan ha enligt mångas utsago.

Jaja, fördomar är till för att kommas på skam. Och sen visar det sig att blivande hussen alls inte är obekant med pudlar. Båda hans systrar har haft pudlar som barn och det har alltså funnits (lite större dock) pudlar i hans ungdom. Han blir genast mycket förtjust när jag börjar tala om att byta ras. Med glädje i rösten berättar han om barndomspudlarna och hur smarta och roliga de var.

Att först ha bestämt sig för ras och sedan hitta en valp är inte det lättaste. Jag lusläser på nätet och lär mig massvis med IGEN nya konstiga ord. "Chiot" är valp, "portée" är kull, en tik som vi vill ha är "femelle".

"Elévateur" och "élévage" är uppfödare och uppfödning. På samma sätt som man säljer valpar i varuhus lär jag mig också att det finns valpförmedlare som annonserar på nätet. Inte för en specifik ras utan för kanske tjugo olika. Låter mindre seriöst.

En del kennlar är jättestora och har kanske tio olika sorters raser. Allt ser fint och bra ut på hemsidorna men det är ändå något som säger mig att man måste gå på mindre kennlar, specificerade på en eller max två raser. Vi har sedan tidigare lärt oss att det är entusiasterna som är de bästa uppfödarna. Förra stormatten för Max, vår Jack Russel, har vi fortfarande kontakt med efter nästan 14 år - så vill man kunna ha det nu också. Genom åren har vi haft stort utbyte av varandra och jag kunde alltid ringa och be om råd.

Jag ägnar nu timmar åt att gå igenom nätets olika hemsidor. Plus ta bort en del av de som ligger i norra Frankrike - det blir för lång transport, detta är ett stort land. De som säger sig kunna skicka valpar med transport tvärs över landet går också bort. Usch, arma valp i någon låda, hu. Helst vill man ju ha en kennel i sin närhet så man kan åka dit och titta på valpen. Så som man gör i Sverige.

Jag tar mod till mig och ringer ett par uppfödare. Det är inte lätt att prata specifika hundspörsmål med den begränsade fackorienterade hundfranska jag kan. Innan dess har jag tagit reda på vad seriösa franska uppfödare måste anpassa sig till. Vaccinationer, avmaskningar, id-märkning och anmälan till L.O.T, motsvarigheten till Kennelklubben. Utställningsmeriter och hur detta går till är också viktigt.

Eftersom det är en fransk hundras föreställer jag mig att det ska finnas många uppfödare. Men nej, inte så många som man kunde tro. Och förstås utspridda över hela Frankrike. På kuppen lär jag mig ett antal departementsnummer och lär mig också se på riktnumren var i Frankrike de är belägna.

Några uppfödare har också speciella kontaktformulär på sin hemsida och jag fyller i vem vi är, hur vi bor, vilken hunderfarenhet vi har och vad vi har för önskemål. En av dem kontaktar mig på telefon: hon har två tikar kvar i en kull av tre. Hannen är såld, de två tikarna, tre månader, är till salu för hämtning nu - är jag intresserad? Jag har flera gånger varit inne på hennes hemsida (http://www.fabien-de-jye.net) och gillat det jag sett.

Men kenneln ligger nästan nittio mil bort och det känns långt att köra för att titta på valp. Madame Jacconi och jag utbyter därefter ett antal mejl om priser, praktikaliteter och vad man ska tänka på. Hon skickar mig bilder på de två "femellerna", berättar om deras olika temperament, hur de bor, äter, sover, fostras och dagligen "socialiseras" genom kontakter med dem, olika besökare, de andra hundarna på gården, katter, hästar och får.

Jag får ett gott intryck av denna lite sträva Madame som alls inte försöker pracka på mig en valp utan svarar seriöst på alla frågor jag har, berättar om avel och utställningar (lilla Dessi har mycket fint påbrå faktiskt och kostade därefter, brrr) och vad deras motto och inställning till pudeluppfödning är.

När det gäller transport berättar hon att hon och hennes man då och då kör "halva vägen" för att lämna över en valp så att man som köpare inte ska behöva åka så långt. De vill ha betalt för bensinen vilket ju är förståeligt. Och efter några ytterligare varv där vi får göra en mindre förskottsbetalning (de har "haft tråkiga historier" och man kan ju tänka sig att de kört några mil utan att det dyker upp någon köpare) så har vi kommit överens om att mötas i den lilla staden Ambérieu-en Bugey strax norr om Lyon. De bor nära Metz, nära Luxemburg, så det är lika lång körsträcka för oss båda.

Jag säger till Madame att jag inte vill betala något för valpen innan jag sett henne och om detta är vi sedan överens. Någon måtta får det ju vara, det känns ändå på ett plan lite tokigt och "osvenskt" att köpa valp enbart på bild och beskrivning.

Men tur, tålamod, envist sökande och nya lärdomar PLUS ett stort stycke intuition ledde oss rätt. Jag kände på mig att Désirée som vi snabbt var tvungna att döpa henne till, kom från ett bra ställe, hade rätt gener och ett bra temperament.

Vid första ögonkastet såg jag att det också stämde. Hussen blev helt bedårad på en gång, överskjöld av kyssar som han blev medan jag skrev kontrakt och betalade.

Så gick det till och så är det nu. Och att jag kunnat skriva hela detta långa inlägg beror på att hussen och vappen har tagit välförtjänt siesta. Tillsammans - det var en lång dag igår för alla.

Och för den som funderar på att göra som vi - köpa dyr rashund i ett främmande land - är det återigen så att sånt här inte går om man inte talar språket. Utan det kan man inte läsa sig till det jag gjorde, inte lära sig det som behövdes, inte ställa de relevanta frågorna och heller inte förstå svaren.

Datorvalp

Det är lika bra att inse att man nu får inta annan ställning vid datorn och ha en valp i knät. Nära hårddiskkrasch var vi nyss! Även en liten tass kan smacka till tangentbordet!

Men den nu sydfranska hunden har klarat första natten och morgonen helt perfekt. Sovit (det blev ju vid mattefötterna förstås, det kunde man ju räkna ut) hela natten, busat i sängen i morse, kissat och bajsat på fel ställen, smakat på husses skinkmacka och mattens yoghurt.

Och hälsat på grannen som förstås lät sig bedåras. Hon är lite rinnig i ögonen men tills vidare skyller vi det på de nittio milen med air-condition. Matten känner också av det så vi torkar av så länge med ljummet vatten.

Jösses vad livet förändrar sig i ett slag med ett sånt här knyte i huset!

Slut på första valpdagen i Provence

Nu är det dags att besiktiga övervåningen. Husse och valp går ett varv och fastnar sedan i mattes rum och fåtöljen där. De faller strax båda i välbehövlig sömn.

Nu dundrar åskan mellan bergen dessutom och det är dags att logga ut. Så Bonne Nuit från den utökade sydfranska familjen!

Vilken fin första valpdag vi fick - hoppas det får fortsätta så här. Vi tror vi fått en fantastiskt fin liten hund med ett underbart temperament. Tror hon klår Lelle R i pusskalas också.

Jag som nyss läst om Alla dessa Pussbrister tycker att det här duger gott dessutom. Även om de är av annan sort är de så glada och innerliga att man bara smälter!

Valpvappe

Det här är absolut sämsta bilder jag någonsin tagit. Åtminstone med nya kameran. Suddigt och oskarpt. Men det säger något om snabbheten hos detta svarta yrväder.

Här ser ni iallafall hennes lite pom-pomklippta svans som nu går i ett.

En "vappe" har hon också fått tag i - en pipsak som Poppans men med fler tentakler. Fast orange är den.

Vad gör hon? Det tar inte många minuter förrän den ligger, säkert vaktad med tass på i den nyinvigda korgen.

Här är det inte Vabba som gäller. Vapa snarare: Vårdas Av Pudel.

Vad kan det vara? Är det den orangea färgen? Eller att dom har något med järnvägsstationer att göra?

Dessi är liten som en halvvuxen kattunge. Eller ett förvuxet marsvin. Det känns redan att man måste se sig för, hon far efter en som en skottspole och man vet inte när hon plötsligt är bakom en.

Livet är redan annorlunda i det franska huset. Här yrs det fram och tillbaka fast just nu har hussen och valp slumrat in i en fåtölj. Nittio mil och annan omställning tar ut sitt tribut.

Vi har båda legat på golvet och sagt larviga saker med fåniga röster och kastat "vappar" mellan varandra och till hunden.


Men jag tror att det gör gott i själen med de här underbara väsendena som kommer på besök till oss i tioårsperioder.

Dessi - första bilderna hemma i Provence

Bara som ett smakprov. Här är Desirée - Dessi. Hon är klippt på nosen, på tassarna (som manikyrerade dessutom, eller fint klippta) och på innersta delen av svansen. Hon ser ut som Pricken på pricken, den som var Farbror Blås!

Här har hon nyss voffat på sig själv i hallspeglarna och just nu är det TV som gäller, det är uppenbart att hon aldrig sett det. Bor man i kennel så gör man. Men hon är oerhört förtjust i var hon har hamnat, far runt som en tätting och kollar på allt. Äter och dricker har kissat på tidning.

Och har redan skaffat egen vappe, 3, 5 månader gammal. Bildbevis senare!

Valphämtning 1

Det här verkar ju inte klokt. Men vi startade, precis som kennelägaren från sitt håll norröver klockan åtta i morse och körde i fullkomligt hällande regn i cirka 45 mil.

Vi körde lika länge var kan man säga och när vi närmade oss den lilla ort de föreslagit som mötesplats (så vi inte någon av oss skulle behöva in i storstaden Lyon) så tyckte de att JÄRNVÄGSSTATIONEN i Amberieu-en Bugey var lämpligt.

Nu tycker jag det varit lite mycket med hundar och järnvägsstationer (den här var dock i full gång) och mycket märkligt är ju det, men så här såg det ut när vi skrev alla kontrakt, fick alla dokument och till slut fick den lilla Dessi i famnen. Lite darrig var hon det första , hade varit orolig och kräkts lite under de första milen med förstamatten men sen sovit lugnt vid hennes fötter.

När matten skrev på köpekontrakt och checkar satt hussen med vappen i bilen, i Klippanpläd (här behövs en ny!!) och hade blivit både pussad och slickad på. Mustasch, öron och hela fejset. Det var liksom kärlek vid första ögonkastet, den lilla adopterade honom på stört.

Jag försökte förstås sen hålla henne och fotografera samtidigt någon gång under de första milen hem vilket var stört omöjligt. Hon ser här helt vild ut vilket inte alls är sant. Fogligare och gulligare valp har man väl aldrig varit med om. (Liten som en halvvuxen kattunge är hon dessutom). Först fyrtiofem mil från kenneln till stationen. Sen ny matte och husse och ytterligare fyrtiofem mil på omväxlande störtsköiga motorvägar och de sista milen på nästan alpditon.

"Ge henne nu inget att äta eller dricka utan kör direkt hem - hon klarar det och så varken kräks eller kissar hon", sa kennelmatten. I nästan fem timmar satt jag med detta svarta pyre inlindad i fin Klippans Yllefabrikpläd (det var inte meningen, det bara blev så). Och blev också pussad och slickad på - ögon, öron, mun och hår. Omväxlande gick den lilla svansen och hon var förstås tvungen att kolla vad som hände när det var péage och andra stopp. Omväxlande sov hon sen på armen eller med nosen inkilad i min halsgrop som den bebbe hon är. Husse körde och log hela vägen hem.

Sista milen hem är riktiga "må-illa-vägar" med slingriga kurvor. Hon klarade dem också - en liten Désirée har gått från att bo nästan nära Luxemburg till att nu bli en Provencehund.

Nu måste vi äta och komma i ordning efter denna 90-milafärd och äventyret med ny valp i huset. Men nästa inlägg kommer också ikväll - aldrig har kameran tagit suddigare bilder:-)

38 år senare...

...åker den här unge mannen nästan alldeles ensam skridskor på Riddarfjärden i Stockholm där han är född.

http://www.youtube.com/watch?v=vwmxAojdg7w

Här sitter jag i hällregn i Provence och gläds åt att min äldste igår morse före jobbet får den här sortens upplevelser!

PS. Sonen är den förste som åker, sen tar kompisen vid. Vidunderliga bilder från Stockholm är det!

Schjerfbeck i kyrkan

Här är mina schjerfbeckska valv och ljusspringan under kyrkodörren.

Och så en medeltida vigvattenskål. En som man doppar fingrarna i och sen gör korstecknet framför bröstet innan man kliver in i själva kyrkan. Fint!

Helene Schjerfbeck - ett personligt förhållande

Eftersom det skrivs mycket på bloggarna nu om kvinnliga konstnärer, dels de kvinnliga Skagenmålarna men också om Helene Schjerfbeck kommer här mitt personliga bidrag.

Hon har varit och är en av mina stora förebilder. Dels genom hur hon levde sitt liv men också hur hon utvecklade sitt måleri från det skarpt avbildande till ett mycket naket och avskalat sådant i slutet av sitt liv.

Här är två bilder jag har gjort med hennes egna som förebild. Dels har jag utgått från ett av hennes självporträtt (hon gjorde många och de från hennes sista år är helt fascinerande). Jag har gett henne lite mera färg och lekt med ursprungsbilden men känner ändå att för mig är hon Helene.

Bilden av rosorna målade jag för många år sen. Hennes originalbild är så klassiskt vacker att det inte gick att låta bli. Senare stiliserade hon det här motivet - också mycket fint.

De två sista bilderna har jag fotograferat ur Lena Holgers bok på Rasters Förlag om Helene Schjerfbeck. Den första bilden heter "Dörren" och har alltid fascinerat mig med sin ljusspringa under dörrkanten. Häromdagen när vi var i julklappsbyn och jag tog bilder inne i kyrkan kom det just ett sådant Schjerfbeckskt ljus och ett valv. Jag ska lägga ut dem i nästa inlägg så ser ni vad jag såg. Jag tänkte direkt på henne där och då så det är märkligt att hon dyker upp just nu i min bloggvärld.

Den sista bilden kunde nästan vara målad här i min egen by. Men den är från Pont Aven och jag är nästan mycket säker på att den byn ligger i Bretagne. Och färgerna är inte pastelligt provencalska som här. Men de smala gränderna och den täta bebyggelsen är densamma.

En otroligt begåvad konstnär med ett mycket speciellt bildseende. Bara att beundra!

Postal service

Åh, detta underbara serviceland!! Jag blir helt till mig över hur bra det fungerar. Även när det inte har fungerat.

Jag har beställt svenska böcker från Bokus. Ska de skickas till utlandet får man betala i förväg med kreditkort. Det blev en slant, jag har läsbehov och köpte sex böcker på en gång.

Äntligen kommer postavin att paketet anlänt. Snälle maken går ner till posten i byn. Bra franskträning är det också. Och postmannen letar och letar och paketet finns ingenstans.

Boklös kommer mannen tillbaka och berättar att man nu satt igång att leta efter paketet och kommer att höra av sig. Jag blir lätt uppgiven, vi har haft trassel här med försvunna kuvert och det har ibland känts lite hipp som happ med postleveransen. På Bokus svarar man att de inte just kan göra någonting, man får förlita sig på franska postverket. Det hela känns inte kul, både den utlagda summan och uteblivna böckerna ger besvikelse.

Men se, vad händer? Klockan halv åtta på kvällen (!!) ringer det på vår dörr. Och utanför står en man med ett lite tilltufsat, men dock paket från Bokus. En speciell servicebil är det, inte den gula postbilen. Och man får fylla i några papper, böckerna överlämnas och sen är det Bonsoir och Merci och en total förvåning utbryter mellan maken och mig.

Det är ju en sak att de hittat paketet. Men att köra ut det till en låst domän på kvällen för specialleverans, man häpnar ju. Och idag på förmiddagen ringer den unge mannen dessutom från La Poste i byn och säger: "Vi hittade paketet och ordnade så att det skulle leveras igår kväll. Har ni fått ert paket Madame?"

Jag tackar både rört och tacksamt och tänker goda tankar om detta land. "Rien n'est impossible. Pas de problème!"

Ost och vin. På en onsdag

Till vår glädje har vi ett par svenska grannar i vårt område. Det är allt bra trevligt att också ha landsmän i sin närhet och kunna få prata sitt eget språk och umgås "på svenska".

Det har blivit flera goda middagar och trevliga stunder både hemma hos varandra men också utflykter tillsammans.

Enkelt, opretentiöst men alltid gott och genomtänkt. Titta bara på den vackra ostbricka med frukt och grönt som bestods oss efter vår egen middag igår. "Kom över efter maten och ät lite ost med vin", säger vår bästa granne.

Och vi äter jättegod ost och rödvinet är helt fantastiskt mustigt och passar så bra till. Hemtrevligt med levande ljus och intressanta diskussioner. Mycket om hur första tiden i Frankrike utspelar sig och hur hela anpassningen går till. Vi vandrar hem i det tysta området där folk har gått och lagt sig och dragit för fönsterluckorna redan vid 23-tiden. Här jobbar man på dagarna och har inte sovmorgnar som vi.

Idag var nog den sista på länge. I morgon ska vi köra långt för att hämta valp. Sen vet vi att vi lever!