Ja, det är frågan. Och rubriken och innehållet i det här inlägget kan väl kanske inte anses representativt för en blogg om livet i södra Frankrike. Men så är det inte. För man ser olika på det här med vikt och utseende i Frankrike och Sverige, så är det bara. Och man talar om det på olika sätt också
I världen utanför Frankrike tror alla att fransyskorna är trådsmala, bara äter sallad eller går på någon fransk innediet typ Dukan (eller annan doktor som här blir ordentligt åtklämd och får försvara sina extrema dietvarianter inför nutritionister och annan expertis). Temat i det officiella Frankrike är "équilibré", dvs balanserat och därmed sammansatt. Som ett mantra upprepas varje dag i tv-reklamen att man ska äta minst fem frukter/grönsaker per dag, röra på sig normalt och se upp för höga kolesterolvärden.
Att sen alla franska kändisar och kvinnorna i tv-världen är underskönt vackra, välsminkade och ursnyggt och feminint klädda är en annan sak. Detsamma gäller när man ser fransyskorna i verkligheten. Ung som gammal klär sig snyggt, även i vardagen. Hår och make-up är genomtänkt, här hafsar man inte omkring i sjaviga jeans, gympadojjor till allt eller slarvigt uppsatt och otvättat hår som man så ofta ser i Sverige. De flesta är dessutom hyfsat normalviktiga, ungefär som vi var i Sverige på 50- och 60-talen. Det märks också i butikerna, fransyskorna är korta i rocken och de flesta storlekarna är mellan storlek 36 och 40.
Men, det finns också en annan sida. Många här i södra Frankrike kommer från nordafrika och då är det inte längre tal om det vi anser vara normalviktigt. Vanliga BMI-skalor och midjemåttsuppgifter gäller definitivt inte längre. Det finns också ett stort antal äldre fransyskor som, precis som överallt i världen, blir kraftigare med åren, runda om hela kroppen, midjan försvinner, brösten går ihop med resten av kroppen och benen blir lite krumma. Lite som de svartklädda gummorna i Grekland.
Men de har också sina jämnåriga medsystrar i 70-80-årsåldern som däremot desperat kämpar för att INTE hamna där. Patetiskt är de lyfta, bukopererade, uppstramade i ansiktet och botoxade med eländiga tjocka läppar (med intatuerade streck runt läppkanten dessutom), det finns inte ett grått hårstrå och låren i tajta byxor är anorektiskt smala. Brösten obefintliga. Men rynkorna i de svartbrunbrända ansiktena desto fler.
Kläder och accessoirer hos de sistnämnda är ofta av designtyp men inte alltför sällan relativt pråligt med stora fejkade guldkedjor, klingande armband och stora kopior av någon kändisklocka. Om inte annat avslöjar sig också den höga åldern trots allt detta på de rynkiga och brunfläckiga händerna (även om det lär finnas blekning och kirurgi för detta också numera).
Vare därmed hur som helst. I övre medelåldern och längre fram i livet uppstår olika fördelning av vikt hos olika individer. En del har en beundransvärd ämnesomsättning som gör att det är lätt att hålla sig inom "normalvikt". Andra upptäcker till sin fasa att "gumfettet" sprider sig och försöker desperat göra något åt det. Det motioneras och äts dietmat till vanvett.
Personligen klarar jag knappt ens längre att lyssna till väninnediskussioner som enbart går ut på detta. Man har gått två mil fyra dar i veckan, cyklat fem, är det inte 10.000 steg på stegräknaren så har man slagit nya rekord med 14.000 steg och nya innedieterna diskuteras ingående. Det cyklas, gymmas, springs, golfas, promeneras och pilatas samtidigt som höftlederna slits ner, artrosknäna ger vika och ryggen säger ifrån.
Vid gemensamma middagar får man inse att ris, pasta, bröd och annat kolhydratrikt numera ofta saknas på menyn. För att inte tala om sås och salladsdressing och ve och fasa, ost och/eller efterrätter. I påskas gjorde jag vanlig normal potatisgratäng med lågfettsgrädde och sås till lammsteken men insåg att det förstås nästan var politisk inkorrekt, hur gott det än var.
Allt det här kan man förstås ha en personlig åsikt om och jag tycker själv att den som mår bra av att röra på sig, äta på sitt sätt och ha en personlig hållning kring hur man vill åldras och hur ens kropp ska se ut verkligen FÅR tycka och agera utifrån det. Här i Frankrike är det också så. Det finns inte en kommentar om hur andra ser ut, än mindre kommenterar man varandras kroppar. Inte ens läkarna säger något om bukfetma efter en hjärtinfarkt, man mäter inte midjemått, talar inte om vikten av viss mathållning eller försiktighet med alkohol eller vad det nu kan vara för förbudsargument som kan gälla. Man frågar: "känner ni möjligen till er vikt Madame? i artig ton och tvingar inte upp en på vågen. Något sånt är direkt integritetskränkande och så oartigt att det inte bara finns på kartan. Den enda hälsofråga av vikt som ställs är om man röker eller inte.
Min franska väninna C bytte därför ögonblickligen husläkare därför att han, ovanligt nog, försiktigt påpekat att fjortonåriga dottern kanske var något tonårsmullig. Något så oförskämt och opedagogiskt hade hon aldrig varit med och om nya doktorn höll också med om detta. "Helt normalt", fastslog hon, smal som en anorektiker själv. " Du äter bra, fortsätt med dina fysiska aktiviteter, så småningom kommer det hela att jämna ut sig och framförallt får man inte skapa skuld och komplex kring detta". Varpå flickungen som drabbats av gråtattacker och inte ville gå till skolan, repar sig, går ner två kilo på eget bevåg och är glad igen. Tack vare en kunnig och inkännande doktor. Som erkände att hon själv, trots mångåriga ansträngningar aldrig går upp vikt - det omvända problemet som det sällan talas om.
Hur gör svenskorna sinsemellan då? Alldeles ogenerat och opåtalat kan man få höra: "vore det inte bra med lite flera promenader, lite mera cykling, lite mera av det ena eller det andra?" En väninna, ganska mullig själv, sade nyligen rätt ut: " ja, förlåt att jag säger det men om man är "kraftig som du" och behöver gå ner 20-30 kg, då kanske man måste....och så kom det något motions- och/eller dietförslag".
Va? Va,va,va som någon brukar säga? Hur KAN man bara ge sig på att opåtalat kommentera någon annans kropp, vikt och levnadsvanor? Och med viktnedgångsuppgifter som inte har ett smack med verkligheten att göra? En sak är väl om man själv tar upp frågan eller som många gör, säger: "titta här på min mage, mina bilringar, mitt gäddhäng, min haka etc, vad tycker du jag ska göra?" Då kan man väl kanske - möjligen - för tristare och ytligare diskussion finns väl bara inte - komma med någon idé eller tanke kring det hela. Numera ids jag inte, jag byter samtalsämne för denna kroppsfixering och ytlighetshets upp i åren står mig upp i halsen.
Jag vill åldras på mitt sätt. Jag har varit en smal benget under stor del av mitt liv och fick då faktiskt lida för det. Då drog man sig inte för att säga att jag var för MAGER. Nu är jag rundare och äldre och vill få vara ifred med det. Ingen vet dessutom varför just mina kilon finns där. Ett rökstopp gav i mitt fall ett stort antal extrakilon, tidigare stress och hormonpåslag detsamma liksom vissa typer av läkemedel som gör det näst intill omöjligt att utan Robinsondiet gå ner i vikt. En gammal men eländig knäskada omöjliggör vissa gymnastik- eller sportvarianter. Försöker man ange det som skäl kommer hurtiga, ovetenskapliga uppmaningar om att träna upp muskler här och där.
Hur mycket det här beror på kvinnor som Amelia Adamo som ångestladdat frenetiskt försöker få oss "mappisar" - hemska uttryck - att fixera oss vid kropp och sex intill döddagar kan man ju undra. Lika jobbigt som det var under tonårstiden med alla knep, tips och råd om hur man då skulle fixa till det yttre, lika påträngande och hetsande är det med denna ungdomsfixering som ska råda ända till man hamnar på hemmet. Kanske slipper man inte eländet förrän man gått in i demensdimmorna.
Man kan bli galen för mindre. Iallafall jag. Tacka vet jag därför finkänsliga och ömsinta franska läkare och sjukgymnaster som talar om vikten av att vila, spara en skadad kroppsdel tills den läkt ut, som ger en fantastisk massage och mjuka råd om rörelser som ska hjälpa till att läka på sikt. Och en omgivning som visar respekt och ger en positiva komplimanger för det man är och har. Som äldre är det underbart att bo i det här landet, man får vara ifred med sitt liv och blir respekterad också för sin inre skönhet, extrakilon eller inte. Faktiskt!
