Den här lille glade pysen är jag mormor till. Han och jag har redan träffats ett par gånger nu under hans korta levnadsperiod.
Och se, varje gång vi ses så känns det som om han faktiskt känner igen mig. Han skrattar högt när jag busar med honom och när vi leker räcka ut tungan-leken och jag sjunger för honom. Jag känner att han minns min röst och sättet jag tar i honom. Jag blir glad, inutivarm och känner att det är så här det ska vara i livet.
Han bor nästan 100 mil ifrån mig, barnbarnspojken. Min lilla barnbarnsflicka nästan 300 mil. Men på några timmars flygresa bort bara. Så kan det se ut i vår globaliserade värld. Inte alla har sin familj i samma stad, i samma kvarter eller på samma gata.
Själv är jag uppvuxen med mor- och farföräldrar på 60 mils avstånd under en tid då det var ett rent äventyr att resa till varandra med bil eller tåg. Och sen med yrkesarbetande föräldrar också 60 mil ifrån mig när mina ungar var små.
Men då, då var det ändå viktigt att barnen skulle veta att det fanns föräldrar till föräldrarna. Mormor och morfar, farmor och farfar (och så småningom bonusditon) - det var en självklarhet att man skickade bilder, skrev brev och berättade om alla framstegen, lät dem tala i telefon när de hunnit så långt. Och reste och hälsade på gjorde man också. Minst två gånger per år, vid juletid och på sommaren.
Själva kom de också, kombinerade storstadsbesök med barnbarnssamvaro. Trots avstånden bemödade sig båda generationerna om att hålla kontinuerlig kontakt. En del av vännerna hade det gudabenådat med mor- och farmödrar i närheten, de där som längtat sig vansinniga över livsefterrätten och som var riktiga stand-in-föräldrar. Själva var vi glada när vi kunde få en vuxenvecka och mormor tog hand om de små någon enstaka gång.
Idag är mina barn vuxna och har egna barn. Inte så många, i min generation får vi allt vänta bra länge på barnbarnen och inte blir det många heller eftersom hela familjebildningen sker så mycket senare nu. Men nog känner man att det är viktigt också för dem att göra oss delaktiga så gott det går i deras barns uppväxt.
(Barnbarnsbarn som min mamma har elva stycken av, det undrar jag om man ens får uppleva?)
Alltså pular man med tider och dagar och semestrar och reseplanering. En utspridd familj FÖRSÖKER ändå att se till att hålla samman.
Men så har jag också lärt mig att för alla är det inte så. I den mycket nära familjekretsen, bland vännerna och också det jag läst mig till så finns en annan trend. Man väljer BORT mormor, farmor, morfar eller farfar. Skälen kan vara många: man kan vara osams sedan länge med sina föräldrar. Man kan BLI osams med sina föräldrar trots att man borde ha kommit över upproriskheten och istället skapat en bra vuxenrelation åt båda håll.
Man kan vara gift/sambo med någon som inte är så road av partnerns föräldrar eller familj och därför få svårighet med att hålla kontakten. Det kan vara gamla ouppklarade surdegar från barndoms- eller tonårstid som minsta lilla upplevda oförrätt gör levande igen.
Vad skälen än kan vara (och för den äldre generationen är det nästan alltid oförklarligt), så verkar det ändå vara ganska vanligt att man rätt lättsinnigt helt enkelt bryter kontakten med sina föräldrar.
Och där står en förtvivlad mormor/farmor, morfar/farfar och är uteslutna ur sina barnbarns liv. Som en av mina väninnor sa när vi diskuterade det här: "Dagens unga föräldrar är så lättkränkta. Minsta felsteg, en kommentar, ett råd som inte stämmer från föräldragenerationen så dras rullgardinen ner. Det kan suras ett år eller mer."
Eller för resten av livet för den delen också. Jag har en väninna som inte ens fått träffa två av sina barnbarn. Att de var på väg och sedan föddes fick hon veta på omvägar. Det finns en farfar i min närhet som inte sett sina barnbarn sedan de var i tio-årsåldern och de närmar sig nu slutet av sina tonår. Ingen av dem vet vad de gjort sina barn, barnbarnens föräldrar. De ges heller inte möjlighet att på ett vettigt sätt försöka lösa upp de knutar som förhindrar en samvaro. Så dagar, månader och år går och man vänjer sig vid att det finns människor som man har mycket starka band till och att ens egna barn har valt att klippa dem.
Hur tänker man som ung förälder när man gör så här tänker jag? Är agget mot en förälder viktigare än att ge sina egna barn tillgång till sina rötter, till sitt ursprung, till ytterligare människor i egen släkt som kommer att ge dem kärlek och omsorg utöver den de själva ger? (Jag talar nu inte om situationer där morfar kanske betett sig incestuöst eller farmor klappar till ungarna eller andra avarter).
I bloggosfären, den roliga, underbara och intressanta och för mig ganska nya ser jag också det här. Här finns de efterlängtade bebisarna, de som har egen ankomstklocka till och med och många väntande bloggvänner. Det finns överlyckliga mor- och farföräldrar och mängder med söta bebisbilder och beskrivningar av första tidens vedermödor.
Men det finns också berättelser om just det här andra. Hur man valt bort och varför. Som en självklarhet sägs att för att man själv upplevt sig sviken så ska det minsann inte unnas någon att uppleva barnbarnslyckan. Men BARNET då, säger jag högt för mig själv. Tänker man inte på barnen i det här? Hur blir det sen när de börjar ställa frågor. För det gör dom. "Varför fick inte jag träffa farfar innan han dog?" Vad svarar man som förälder på det? "Nä, vi ville inte ha med honom att göra därför att...."
Må vara det då. Låt bli att umgås eller ens försöka ställa tillrätta och få en någorlunda fungerande relation. Men förmena inte barnen deras rätt till sina mor- och farföräldrar säger jag. Jag lär mig att problemet faktiskt uppmärksammats som ett samhällsfenomen och att det är lagstiftning på gång som säger att så här får det inte vara. Barn och mor- och farföräldrar har RÄTT att få träffas, föräldrar får inte hindra det.
Men säg den mormor som drar in de sociala myndigheterna och kanske får träffa barnbarnen under uppsikt och i närvaro av någon annan, kanske ytterst sporadiskt dessutom. Så vill man ju heller inte göra mot sina barn. Rätt konstigt och krystat skulle det nog också bli.
Så skamfyllt (för det har jag också lärt mig att det är, detta att inte få naturlig tillgång till sina barnbarn) får man sitta där, snuvad på efterrätten. Det borde skrivas mera om det här (det fanns en artikelserie i DN för några år sedan och jösses vilka historier som kom fram där!) och det borde ageras mera.
Men framförallt tycker jag att man som nybliven förälder också ska försöka vara både insiktsfull och storsint. Och se möjligheten och lyckan i att varje liten unge får så många som möjligt som älskar den. Förr levde den äldre generationen inte så länge och det är många som av de skälen aldrig lärt känna sina mor- eller farföräldrar. Ofta blir det ett sökande efter vem de var längre fram i livet. Man vill känna sitt ursprung, veta vem det var som gick före, det är viktigt för den egna utvecklingen och mognaden.
Jag minns min mormor och farmor med värme och glädje för allt de lärde mig, allt de gav mig och allt det de berättade om sig själva och sina liv. Och jag vet att utan dem är jag absolut inte den jag är idag. SÅ viktiga är dom - de som idag hålls utanför barnbarnsvärlden.
