I botaniserandet bland gamla negativ från många år tillbaka ramlar också hundbilderna fram. Inte alla dom jag hade eller som fanns i familjen när jag var liten och under uppväxtåren: cockerspanieln Alatol (som betyder "Kom Hit" på egyptisk arabiska") taxen Taxi som dog av råttgiftförgiftning, blandrashunden med mycket spets och annat norrländskt, föräldrarnas golden retriever Lady och efterföljande labradorer.
Nej, det här är den första "egna" hunden, införskaffad samtidigt som första sonen är några månader 1968. En beagle skulle det vara då, en "Snobbenhund" var det som låg på topplistorna. Ett alldeles tokigt val insåg vi i efterhand, vi som bodde i en liten tvåa i stockholmsförorten Västertorp och senare flyttade till Täby. Det här var ju en drivande jakthund med ett stort motionsbehov, inte någon sällskapshund.
Och så döpte vi henne till "Silly" - vilket urbota dumt namn. För hon levde verkligen senare upp till det. Hon blev aldrig rumsren. Jag kunde gå i timmar med henne på barnvagnspromenad och hon höll sig. För att kissa så snart vi kommit innanför dörren. Bet sönder det mesta, inklusive skor och sladdar och när vi sen flyttade klarade hon inte alls av den omställningen. Så fort hon fick en möjlighet rymde hon och många timmar körde jag runt i ett nyanlagt Täby Centrum och letade efter hunden som hade så stort frihetsbehov och inte alls ville leva lägenhetsliv. Vi fick lämna tillbaka henne till kenneln och sen dröjde det några år till vi kände oss mogna för hund igen. För det skulle det vara, så hade vi själva haft det som barn och det ville vi att våra barn skulle växa upp med också.
Söt är hon, Silly, och vi hade många gullstunder tillsammans också.
Den som är road kan notera de bautastora högtalarna som precis gick in i lagerhyllan, dåtidens IKEA-föregångare till "Billy".
