Maken har ett par dagar besvärats av allt lösare tand och det hela eskalerar till en ordentlig inflammation som känns i hela munnen och upp mot käkbenet.
Hjärtpatienter ska inte ha den här sortens tandbesvär så det blir till att försöka begripa sig på hur man ordnar ett akut tandläkarbesök en påskaftonslördag dessutom.
Det framgår ingenstans vart man vänder sig, närmaste svenska grannen har heller ingen aning och byns enda tandläkare som också är borgmästaren (!) har bara telefonsvararen på.
På grannens inrådan och tillsammans går vi igenom "les pages jeunes", de franska gula sidorna för att leta efter andra tandläkare i den närmaste lite större orten. Vi fastnar båda för ett tandläkarpar som verkar vara bröder, de har samma praktik och heter likadant. Kanske en av dem möjligen har öppet?
Jag ringer och se där! En vänlig mansröst lyssnar när jag förklarar (man får verkligen lära sig nya ord hela tiden. Nu handlar det om lös tand, infektion och hjärtmediciner) och säger att om vi kommer dit om trekvart så ska han titta på det hela och se om han kan ge "soulagement", lindring.
Dessi får automatisk träning på att vara ensam. Jag ser svårligen henne med hos tandläkaren så hon får stanna. Väl framme sitter en kvinna och väntar och när vår tid är kommen och det fortfarande inte hänt något - man hör tandläkarljud, brrrr, så frågar vi när hon har tid. Och det visar sig att hon är före oss så det är bara att vänta. Hon säger att det är en bra tandläkare, att han är mjuk på handen men nästan alltid försenad.
Vi tror förstås att hon ska gå före oss men den vänlige tandläkaren undrar om det går bra att han tar sig an maken, det är ett akutfall förklarar han. Och hon nickar och ler och säger "Allez-y", varsågod, gå före. Jag blir bekymrad, hon har just berättat att hon själv har svårt att vänta, hon ammar ett spädbarn.
Doktor D visar sig vara en lugn och vänlig man som ser ut som en kines. Han skrattar så också, ett mångalet, lite orientaliskt skratt. Varför han skrattar? Han tycker jag är lustig när vi gått igenom att mannen står på blodförtunnande medicin och att det inte är bra om tanden måste dras ut - det kan blöda för mycket.
Jag försöker förklara att det är en mycket liten dos "aspirine" som tas men han säger ändå att det är allvarligt och att man egentligen måste göra ett uppehåll med sådan medicin innan tandutdragning. Och då säger jag: Men han kommer väl inte att förblöda så att han dör? Vilket han tycker är mycket lustigt och skrattar högt åt.
Han är på något konstigt sätt både lugn, rolig, långsam men ändå effektiv. Nu kommer det berömda Carte Vitale äntligen fram. Titta på bilden med dataskärmen. Dels syns där den eländiga tanden där det bildats en "abcess", dvs en ordentlig varhärd och den måste ut direkt, det går inte att vänta på uppehåll med blodförtunningsmedicinen. Men det gröna kortet står instoppat i en elektronisk dosa där doktorn får fram all information som finns lagrad på kortet. Mannens namn och adress framgår, att han är xx år och 9 månader gammal och när jag frågar om vår tilläggsförsäkring också syns där så visar han mig att alla de uppgifterna också ligger inlagda.
Han röntgar och lägger försiktig bedövning och drar sedan helt smärtfritt och utan obehag alls ut tanden. Och det blöder tack och lov inte särskilt mycket alls. Jag får instruktioner om att lägga in små självupplösande desinficerande kuddar i tandhålet och sen stoppa till med kompress om det skulle fortsätta att blöda efter det vi kommit hem. Han behandlar mig som sköterska till mannen och vill att jag ska titta i hålet och se hur han gör och sen göra likadant. ??
Sen blir det recept på antibiotika förstås och så skrattar han det mångalna skrattet igen när jag frågar om maken får äta. "Äta, säger han, "det är klart man måste äta. ANNARS dör man". Hahaha.
Men han blir sedan allvarlig igen och säger att det alls inte är bra för hjärtpatienter med varhärdar i munhålan och det vet jag sedan tidigare också. Så det var ju en evig tur att vi hittade en tandläkare, med öppen mottagning och som direkt åtgärdade det hela.
Det tog mindre än en timme, inklusive apoteksbesöket för att hämta ut penicillinet så var allt klart. En mycket lättad man som inte sovit alls i natt tar nu igen sig tillsammans med en glad Dessi som är nöjd över att vi är hemma igen.
Det hela gick på 40 euro varav vartenda öre betalas tillbaka automatiskt rätt in på vårt bankkonto förklarar doktorn. 60% täcks av försäkringskassan, 30% av den "mutuelle", tilläggsförsäkring, som vi tack och lov skaffat.
Maken fattade direkt tycke för denne sympatiske tandläkare och jag gillade honom också på något konstigt sätt. Jag berättade att min tandläkarskräck är stor och att det egentligen i familjen är jag som har tandbekymmer som skulle behöva åtgärdas. Men här är jag feg, jag tillhör den sorten som VET att jag behöver gå till tandläkaren men inte gör det utan stoppar huvudet i sanden.
Men det här kändes som ett "tecken", så nu har både maken och jag tid samma dag om fjorton dagar. Det gick så bra att boka och han förstod precis!
Det var en lättnad. Här är Service-Frankrike igen. "Mais c'est normale", säger doktor D när jag tackar honom för all hjälp. Och beklagar att vi fått vänta, idag var han ensam, annars arbetar han tillsammans med sin bror, för så var det. Tvillingbror dessutom - det ska bli intressant att se om den andre ser lika kinesisk ut? Och tycker jag ställer skrattretande frågor!
