Förändringar

Trogna följare av bloggen vet ju att vårt svenska "sommarhem" fram till nu har bestått av vår fina husbil Liberty. Med den har vi tagit oss fram och tillbaka till Sverige varje sommar och den har också fungerat som vårt mobila hem när vi hälsat på familj och vänner på olika ställen. Har man barn, barnbarn och övrig familj i Luxembourg, Skåne, längs med vägen upp till Stockholm och sedan Roslagen så har det varit mycket praktiskt att kunna passera och i förekommande fall parkera utanför eller i närheten för att både kunna sova, äta frukost och i övrigt sköta sig själv utan att störa. Det har känts viktigt för oss.

Sen har bilen förstås använts till andra typer av utflykter också, inte minst här i Frankrike, nu senast till Bretagne denna smällheta sommar. Den står oss ständigt bi vilket ju inte är så konstigt - den har inte gått mer än 6.000 mil och är i toppskick och med väldigt bra, snygg och praktisk inredning. Som en båt på land och med mycket fiffiga inredningsdetaljer som gör att den verkligen blir både ombonad och trivsam att både köra och vistas i. Allt har man ju i komprimerat skick. Kök, kyl/frys, toalett, dusch, varmt och kallt vatten, tv med video, AC när det är varmt och värme när det är kallt. Och två supersköna sängar, sk. långbäddar där man sover fantastiskt bra. Och en mysig "vardagsrums- och matdel" när man svänger runt förar- och passagerarstol efter avslutad körning.

Men nu har vi bestämt oss. Husbilsperioden är trots allt över på samma sätt som båtlivet och sommarstugelivet blev det på sin tid. Campinglivet skippar vi likaså och Sverigeresorna framöver kommer att ske antingen med flyg eller med vår personbil så som vi reste förut. Vi får se hur det blir.

Man kan ha många skäl för den här sortens förändringar. För oss är det flera - främst kanske att vi vill ha en lite smidigare bil att ta oss fram med när vi framöver gör våra Europakörningar och kör runt i Frankrike. Husbilar är visserligen klassade som personbilar och får parkeras som sådana men i små franska orter med smala gränder och begränsade parkeringsutrymmen fungerar det inte alltid så. Detsamma gäller smågator i villaområden eller inne i centrala svenska städer - man ställer den helt enkelt inte var som helst utan vidare. Det blir på camping, också för att få tillgång till el vilket är nödvändigt för oss och kommer man fram sent en dag är det inte alltid man orkar hoppa på en buss för att ta sig in till närmaste ort.

Många löser detta genom att ha med sig cyklar men det har aldrig varit vår melodi utan vi blir kvar på våra, i och för sig många gånger trevliga campingplatser och missar ett antal utflyktsmål på det sättet. Med få undantag kan vi parkera hos släkt och vänner annat än några timmar också, det är inte alltid vi kan stanna ett par dagar eller så även om det förekommer.

Så nu körs den till Sverige i mitten på oktober i samband med stor svensk familjefest i Skåne och lämnas in till försäljning där. Att den säljs i Sverige beror på att den är svenskregistrerad och man slipper då krångel med omregistreringar och annat.

Detta skrivs som information till familj, släkt och vänner men också till mina kära bloggläsare. Finns det någon därute som skulle vilja pröva på husbilslivet (som blir mer och mer eftertraktat, det ser man ju inte minst på hur antalet bilar bara ökar och ökar) och tycker att vår ser ut att passa behoven så är det bara att skriva en rad så kommer både flera bilder och övriga detaljer.

Som alltid när man bestämmer sig för förändringar känns det lite sorgligt. Vi har verkligen haft så många fantastiska upplevelser med hjälp av den här fina bilen och det har varit en stor trygghet att ha "huset med sig" dessutom. Men allt har sin tid och nu ser vi fram mot andra lösningar framöver!

Överväldigande

Nu har vi varit hemma i Provence i lite drygt 14 dagar efter vår rundresa i Frankrike den här sommaren. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss - otroliga värmeböljor ställde till det för oss och att turista i landet Frankrike under högsäsong  med trafik och överfullt precis överallt krävde en anpassning vi inte riktigt räknat med.

Men nu vet vi: Att köra i och campa i Frankrike, särskilt längs de attraktiva kustområdena under juli och augusti kräver sina förberedelser. Det är inte bara att köra på och tro att man hittar en övernattningsplats där man förväntat sig. Det är trångt på vägarna och det kryllar med folk överallt på de vanligaste turistställena. Tror man att man ska få uppleva hisnande utsikter eller stränder utan att vara omgärdad av mängder med folk så har man fel. Ofta är det välorganiserat men väldigt "turistigt" med mycket affärer med souvenirer och enklare restauranger som serverar faktiskt riktigt dålig mat. Till och med de  berömda crèpen i Bretagne var smaklösa och schablontillverkade.

Men vi hittade våra smultronställen ändå förstås eftersom vi varit här förut för länge sen och vet att det finns ställen dit egentligen bara fransmännen själva åker. Vi körde också längs med vackra småvägar och hittade fantastiska campingar med riktiga parkanläggningar - dominerat av hortensior i drivor i höga häckar. Aldrig att vi sett detta förut och just de här exemplaren fanns i höga buskar två meter ifrån vår uppställningsplats på en trevlig camping med gångavstånd till havet.

Bretagne är fantastiskt. Vackert, vilt och omväxlande. Och med behagliga sommartemperaturer, som en normalsvensk sommar. Vi slapp de 40-gradiga temperaturerrna och kunde vistas ute på dagarna. Väl hemkomna har vi återigen varmt -vissa dagar upp mot 30 grader mitt på dagen och bara lätt avsvalnande mot kvällen. Men det är ändå uthärdligt även om det inte blir så mycket utevistelse dagtid mer än utemåltider till lunch och kväll förstås.

Men nu håller allt på att lugna ner sig. På tisdag i nästa vecka är det "La Rentrée", dvs skolan börjar. Många har redan haft sina semestrar och återgått i arbete och allt känns som vanligt igen. Vi är en erfarenhet rikare och kommer nog, som förut, att förlägga våra Frankrikeutflykter till sommar och höst framöver - milslånga köer i ökenhetta  behöver man ju inte utsätta sig för frivilligt!

I gamla fotspår. Bretagne några år senare

För lite drygt tjugo år sen var vi här. I det fantastiska Bretagne. Nästan en hel sommar bodde vi här, vi var nyblivna egenföretagare och kunde styra vår tid som vi ville och tog en lång och välförtjänt semester. En del av tiden tillbringade vi också tillsammans med en fransk god vän och hans familj. Vi hyrde hans systers hus i en pytteby - ja knappt ens det, en samling stenhus överklädda med rosor var det - inte mycket mer.

Längst ut vid havet, ett stenkast från en milsvid hed med ginst och ljung i ett fantastiskt gult och lila färghav och med en vild och vacker strand nedanför de höga strandravinerna bodde vi i flera veckor. På heden fanns gamla stenstoder, menhirer, som är så vanliga här och smala stigar slingrade sig genom ljungfälten. Vi gjorde utflykter och vandrade bort till olika otroliga utkikspunkter där bergen stupade ner i det fräsande havet och vi badade nästan alltid helt ensamma vid den släta stranden med sin vita mjuka sand.

Utflykter i det omgivande landskapet gjorde vi förstås också. Området där vi bodde är en halvö i Finistere, inte så känd och turistig. Presqu'ile de Crozon heter den och med staden Crozon som sin mittpunkt. Igår återsåg vi den igen. Vi kopplade loss husbilen, stuvade in oss själva och hunden och åkte på,eftermiddagsutflykt. 

Den här delen sv Bretsgne är hisnande vacker och med ett underbart och omväxlande landskap. 

På ett oar timmar hann vi med att göra återbesök på våra "gsmla platser" . Från bördig jordbruksmark och lummiga skogar når man strax havet med milsvida stränder. Landskapet känns svenskt, nästan lite som min barndoms nordvästra Skåne fast lite mer kuperat. Här finns badorter, två av de trevligaste heter Morgat och Camaret sur mer och är klassiska med strand, småbåtshamn, restauranger, kafeer och förstås här också creperier. Trots att det är högsäsong är det ändå ett lugnt och stillsamt liv, människor leker med barnen på stränderna, dricker ett glas cider på en bar eller flanerar längs strandkanten. Allt ser ut som för precis tjugo år sen och det blir hög igenkänningsfaktor. 

Vi tar oss på småvägar ut till de mera kända utsiktspunkterna och det är förstås makalösa utsikter med de mest otroliga raviner och bergsformationer ner mot havet men trångt ich trassligt med bussar, bilar, kollobarn och turister som vi själva. Så vi kör vidare, genom små stillsamma pittoreska byar med de hortensiahav vi vant oss vid här. En bit raksträcka och så ser vi nästa havsbukt med vidunderlig utsikt. Och att det är en utpräglad jordbruksbygd märker vi genom alla traktorer vi hamnar bakom. Och till sist en lång rad sävliga kor som långsamt går på vägen, hem till mjölkningen. En leende bonde dirigerar dem med en käpp och tackar oss artigt för att vi fick vänta. Kontrasten mellan det mondäna badortslivet någon mil därifrån och den här femtiotalsscenen kunde inte varit större. 

Så mycket bilder från vår trevliga tur blev det inte mer än ögonblicksbild från några hamnrestauranger. Förstås serveras här galette och crepe! Längst ner en del av den idylliska stranden i Morgat.

 

Bloggspråk

Inte bara bloggspråk för den delen, det fenomen jag funderar över förekommer på samma sätt på FaceBook och Instagram. 

Att språket förändras och utvecklas i riktningar som många av oss inte riktigt hänger med i är ju bara att acceptera. Både när det gäller talspråk och  influenser från andra språk (som exempel det nygamla "hänga" från amerikanskans hangout. När jag läser om mormödrar som "hänger" med sina barnbarnsbebisar blir jag både beklämd och full i skratt över ambitionen att verka ungdomlig. Eller vad det nu kan vara)

Men det som förbryllar mig allra mest är det mer och mer utbredda sättet att (miss)-bruka interpunktionsreglerna. Hur många texter tvingas man inte läsa där skribenten istället för att sätta punkt efter en mening istället skriver dit två till fem punkter, ofta till ochmed efterföljt av komma och ibland utropstecken. Ibland är det bara två punkter.., som i det här fallet..., men det kan lika gärna vara tre eller fyra...., och ibland blandar man också in kolon: som för att understryka att NU...., nu... ska man verkligen göra någon form av uppehåll i läsningen..... Tankstreck används också för att bryta av meningar - det är ju inte fel i sig om det görs korrekt - men som läsare blir man ju till slut rätt trött över textsjok som till hälften består av interpunktionstecken 

Man använder sig också friskt av VERSALER, kursiverad och fetmarkerad stil....., och varför begriper jag och många med mig inte alls,....kanske har det att göra med stt man vill verka personlig i sitt tilltal och låta som när man talar???? Versaler och annan markering av ord eller meningar innebär ju att extra emfas ska läggas vid just detta, ungefär som när man skriker eller höjer rösten. Eller till och med är FÖRBANNAD!!!! Med förstås fler utropstecken än de jag nyss la till. Inte sällan blandar man utropstecken med frågetecken i oanad mängd!!??!!!

Att använda sig av ett antal punkter, plus ibland efterföljt av kommatecken ett antal gånger, mitt i och i slutet av meningar förutsätter ju att man vet vad man gör. Två eller fem punkter existerar inte, tre kallas för ellips och används oftast i slutet av en mening för att indikera att läsaren får dra sina  egna slutsatser av det författaren skrivit. Förr skrevs det åtminstone så för att också markera en slags form av ironi eller sarkasm vilket helt verkar ha undgått interpunktionsfantasterna. Med uppembar risk för missförstånd som ändå är vanliga när det gäller innebörden av det skrivna ordet jämfört med de personliga mötena.

Jag skriver inte det här  inlägget för att agera språkpolis. Skulle man anta den rollen hade man gudinog att göra när man läser texter på internet. Det gäller inte bara svenskan, "nätspråket"är lika slarvigtoch  konstigt förkortat på franska  och engelska så det verkar vara en internationell  företeelse.  Jag har heller inte någon speciell person i åtanke - därtill är det här "nya" språkbruket alltför vanligt och förekommer hos var och varannan. Men smittsamt verkar det vara. Personer vars inlägg jag följt på olika  medier under rätt lång tid nu går successivt över till det här nya sättet att skriva, det är min reflektion. 

Någon annan som märkt samma sak och undrar, precis som jag, undrar vad detta beror på? Rätt många funderar över fenomenet, det märks inte minst när man googlar på "många punkter". Ett "språkråd" tror att det kan vara så enkelt att många punkter helt enkelt betyder "ööh", för att markera ett talspråksuppehåll. Men så enkelt kan det väl ändå inte vara?

Funderat en regnig eftermiddag i Bretagne... 

Campingliv

Det finns mycket att säga - och tycka - om det här med campingliv. Som med så mycket annat är det på gott och ont och mycket beror förstås på vilken form man väljer. När vi normalt amvänder vår husbil för att köra till Sverige på somrarna blir det korta stopp på campingar längs vägen. Aldrig förbeställda och max två nätter i rad. Oftast en. Vi brukar se till att det är hysad standard och gärna med restaurang inom området. Det är skönt att kunna sätta sig vid dukat bord efter en hel dags långkörning.

Nu är det aanorlunda campingliv som gäller. Vi ska stanna i Frankrike ich klra runt till för länge sedan besökta platser. Främst längs atlantkusten. Vi har i omgångar fått ändra våra planer, dels pga av extrema värmeböljor som dlrabbat södra men också mellersta Frankrike. I spåren har följt kraftiga åskoväder och skyfall. Mitt i detta börjar fransmännen sin semester - och de är många - 60 miljoner invånare märks när många av dem börjar förflytta sig. Långa köer blir det.

Och så blir det klassisk fransk strejk. Uppretade, med rätta, jordbrukare, främst mjölk- och köttbönder barrikaderar strategiska vägar med sina traktorer, bränner däck, halmbalar och lägger ut djurkroppar på vägarna och framför de stora matvarukedjorna. Nittio procent av fransmännen stöder aktionerna trots besvären de innebär. Alla är väl medvetna om att den inhemska produktionen inte ger bönderna mycket till övrrlevnadsmöjligheter och problemen diskuteras på regeringsnivå. 

Det gäller att snirkla sig förbi alla dessa hinder på vägen och vi hamnar till slut där vi tänkt. I det svala och  sverigesomriga Bretagne. Här måste vi boka våra campingplatser, det är högsäsong och det mesta är redan fullt. Camping är fransmännens semestervariant nummer ett och det märks också, även om vi träffar både holländare, tyskar och en och annan skandinav är det fransmännen som dominerar. Vi väljer genomgående fyr-och femstjärniga ställen, de är obetydlgt dyrare per natt men man vet att de ligger bra placerade och har den service vi behöver om man nu som vi stannar ett par dygn på varje ställe.

Franska campingar i den här prisklassen håller hög standard. Man har stora uppställningsplatser, alltid omgärdade  av buskar eller häckar så insynen är minimal. Långt ifrån det man är van vid när det gäller viss typ av båtliv där man ligger vid brygga och skaver, fender mot fender och tvingas åse grannens tamdborstning elller potatiskokning. El och vatten och avtappningsmöjligheter finns också oftast på tomten, stora poolanlöggningar, servicebutiker och restauranger med hämtservice och färskt bröd på morgonen också. Områdena känns som stora välskötta parker och som små samhällen i sig. 

Har man tur träffar man också trevliga grannar och bättre språkträning får man knappast när det gäller att prata med tyskar, engelsmän och fransmän. Ibland, dock, men mycket sällan, har man otur. På vår nuvarande   camping där vi ska stanna till på måndag har det idag varit stort skifte på flera tomter, inklusive de närmaste runtomkring oss. Hela dagen har gått åt att lyssna på och bese ett stort antal franska familjer, uppenbarligen släkt eller bekanta, installera sig runt oss. Ett herrans liv, skrik och tjut, skrammel med förtältspinnar och svordomar och obehärskade utbrott kring uppsättningar ich placeringarn har virvlat kring oss. Vi har omväxlande skrattat åt det farsartade i det hela men efter många timmar är det rätt tröttsamt med folk som inte ens låtsas om att det finns andra runtomkring som man behöver ta någorlunda hänsyn till. 

Med stigande förvåning ser vi också hur folk brer ut sig. Det verkar som om man tagit med sig halva hemmet och när allt ser ut att vara någorlunda på plats mitt i den saliga röran kommer den oundvikliga monteringen av fransmännens förtjusning: olikfärgade och blinkande lampor upphängda på snören. Och så kolgrillarna, fräckt placerade intill tomtgränserna så man blirhelt grillad själv. 

Den här sortens dagar känner man sig verkligen som i "Vi hade iallafall tur med vädret". Om vi inte hade tvingats till förskottsbetalning hade vi självklart kört härifrån redan i morse. Nu får vi glädja oss åt gårdagskvällens  trevliga restaurangbesök med god mat, vacker havsutsikt och underbar urfransk musikunderhållning. 

Vi står här, svenskregistrerade,, bland alla fransmän. Troligen har de inte en aning om att vi flrstår allt de säger. Troligen tror de också att vi är tyskar, det brukar vara då när mindre civiliserade fransmän inteens  säger Bonjour. Vi befiiner oss också norröver och det märks, den glada och lättsamma attityd vi oftast möter nere hus oss i södern är påtagligt annorlunda här!

Les enfants - de franska barnen

Äntligen har vi kommit på plats i det svala Bretagne. Vädret är som en perfekt svensk sommar, mellan 21-25 grader, sol och växlande molnighet. Det är minst sagt en lättnad. Gårdagens resa hit startade i ett fyrtiogradigt Bordeaux och tack och lov för AC i bilen. Men att kliva ur den har varit en plåga. För den  som jag är extremt värmekänslig efter ett allvarligt solsting för mänga år sen är det klart obehagligt, det flimrar och svartnar för ögonen och benen blir som spaghetti. En dallrande hetvägg slår emot en och svimningskänslan är nära.

Vi hade en femtiomilaresa framför oss och hade räknat med en och annan kö eftersom det är semestertider och också helg. Det vi inte tänkt på var att det riktiga Tour de France (inte vår egen) körde sin nionde etapp precis i närheten av vårt slutmål. Kilometerlånga köer och sen ankomst till den semestranläggning där vi bokat plats blev det därför. 

Normalt bokar vi aldrig plats på campingar utan kör och chansar vilket oftast alltid går bra. Men om någon dag är det Frankrikes nationaldag som alltid firas enormt och ibland någon dag i förväg. Vi ville inte riskera att bli utan plats utan bestämde oss för en veckas vistelse i en typisk fransk stugby. Den ärfyrstjärnig  och anlagd kring en vacker "manoir" och består till 90procent av små sportstugor i ett mycket välordnat och vackert område. Några campingplatser finns förstås, bebodda av fransmän enbart. Vi har inte sett en enda utlandsregistrerad bil här, vi är de enda.

Vi är också de som har områdets minsta och gulligaste hund. Det har de frimodiga franska barnen runtomkring oss genast upptäckt. Artigt ställer de sig utanför vår tomtgräns med sina cyklar och frågar om de får hälsa på,hunden. Såklart går det bra, under uppsikt. Dessi är känslig för om det blir för intensivt och för mycket men det räcker med att förklara det så förstår alla barnen detta och instruerar varandra att ta det försiktigt. "Doucement".

Under gårdagskvällen hade vi i omgångar mellan fem och sju barn här hos oss. Glada, öppna, artiga och nyfikna. Nästa inlägg kommer att handla om vad de berättar om sig själva och vad de vill veta om oss. Först förstår de inte alls att jag är från Sverige, de tror faktiskt att jag är fransk som de själva. Det känns väldigt roligt att märka  det, är det något som visar att man är hysat integrerad i ett land är det ju förmågan att kommunicera med barnen som ju alltid är raka och aldrig förställer sig.

Idag har vi haft samma barn på förnyade besök och nu tar de också med sig kusiner och andra kompisar. Husbilen intresserar dem också och nu vill de veta allt om Sverige. Och varför vi har en svart hundbajspåse knuten om Dessis koppel till exempel. När jag visar hur man plockar upp hundbajs med den tycker de förstås att handgreppet är "genial" men konstaterar att det här gör man ju inte alls i Frankrike. När jag säger att jag tycker att man borde göra det också här hör svarar en liten kille: "men Madame, nu är ni ju i Frankrike, då behöver ni ju inte göra det"!

Vilka roliga ungar och så totalt annorlunda än hemma i Sverige. Det känns verkligen helt annorlunda med den här sortens kontakt mellan generationer som de här barnen är vana vid. Vi firar nu semester på verklig franska och gläds också åt att vara tillbaka i det vackra Bretagne som vi lärde oss uppskatta för många år sen. 

Canicule

Aldrig under våra smart sju år i södra Frankrike har vi varit med om märkligare väder. Alldeles för tidigt och alldeles för het kommer den, värmeböljan, la canicule. Här ligger vi nära Sahara och det känns när de heta vindarna sveper in och ger dagstemperaturer på upp mot 40 grader. 

Vi skulle tedan ha varit på väg på vår tur runt i Frankrike med husbilen ett par veckor den här sommaren. Men i omgångar har vi fått skjuta upp själva resandet. Antingen har det varit för varmt att ge sig ut på vägarna.eller så har första omgången europeiska semesterfirare givit sig iväg söderöver förra helgen med sedvanliga trafikstockningar. Eller också,har första destinationen Bretagne med sitt svalare väder, drabbats av kraftiga åskväder och strömavbrott i caniculens fotspår. Det är sk Alerte Orange för både det ena och det andra och tur är det ju att vi själva helt bestämmer hur vi vill göra, inga tider att passa har vi och vår lilla camping är inte precis överfull. Vi är nära hemmabyn och har vår andra bil parkerad bredvid oss så vi har full frihet att göra som vi vill. 

Vi står kvar där vi står, föralldel inte alls dumt. Vi har el, vatten, toaletter, dusch och tvättmaskin. Och egen  vattenslang vid knuten. Men ganska tjatigt och långtråkigt blir det ju efter ett tag. Det tycker både vi och Dessi. Det är inte precis uteväder och några strandpromenader kan man inte göra med hund här. Vi roar oss efter bästa förmåga och planerar nu avfärd i rappet. Det må bära eller brista, idag varit den hetaste dagen hittills och värre lär det bli just i vårt område under den närmaste tiden. 

Vi packar in det sista, inklusive den färska basilikan vår vänlige campingägare bestod oss med häromdagen. 

Mera upphittat

Bloggen är sorgligt försummad. Och då är vi ändå tillbaka efter det iskalla svenska våräventyret där vi körde ca 800 mil på fem veckor och det tog en stund att återhämta sig. Nu har vi också den riktiga provencevärmen här på runt 30 grader mitt på dagen och det är ju inget att klaga över men blir ibland ganska varmt.

Nu ska vi ut på turné igen med vår kära Liberty. Huset ska bebos av andra ett par veckor och i år ska vi göra vår egen "Tour de France", dvs åka runt lite överallt i Frankrike medan vi fortfarande har ork och lust att köra husbil. Det blir en tur bort till Atlankusten och sen upp mot Bretagne och Normandie och gudvet var sen - det är ju det som är charmen med att köra så här. Varken nya kameran och den döende datorn vill  samarbeta så det blir nog mest uppdateringar via facebook och instagram framöver. Vi har också en sjuk Dessi som har lunginflammation sen en tid tillbaka och behandlas på olika sätt så vi vet inte riktigt när vi kommer iväg.

Dock måste man gå igenom köksskåp, garderober, skåp och lådor och sortera kläder, mediciner, böcker och allt som har med det administrativa att göra. Vi är inte tillbaka förrän i början av augusti så det blir några veckor på rull igen.

Sist jag städade så här inför en långresa ramlade Topelius ut och jag la ut den texten på bloggen. Nu flyttar jag på en bok av Selma Lagerlöf och då ramlar nedanstående text ut. Den är från tiden före Frankrikeflytten, säkert skriven för mer än tio år sen på den tiden jag var regelbunden krönikör i Norrtelje Tidning och skrev om ditt och datt. Nu lägger jag in texten igen på min blogg och skickar den med särskild hälsning till Kicki Pettersson som sedan dess blivit min vän på facebook. Varsågod Kicki, minns du hur speciellt detta vårt möte blev?? Och tänk vilket intresse det blivit för detta sedan det här skrev - hade man kunnat tro det? Vi bodde då fortfarande på vår skärgårdsö och Provence fanns bara som en tyst tanke.

Man tror sig vara klar med den sk. "dödsstädnigen". Den man gör för att barnen ska slippa stå där sen med gamla dammiga kartonger med okänt innehåll. Men länge har vi sagt att lådor av just sådan sort nu måste gås igenom och innehållet sparas, slängas eller ges bort. Lådor som följt med i alla flyttar med påskrift "babykläder", "gamla foton" eller "barnböcker".

En av kartongerna heter "Mormors kläder". Sen mormors död för över tjugo år sen har jag funderat över vad jag ska göra med dem.

Mormor, född i början på förra seklet - en vacker kvinna , modeintresserad och alltid smakfullt klädd. Hennes man, min morfar, drev i familjeregi ett modevaruhus i Linköping, ett dåtidens lilla NK i den öskötskta stiftsstaden. Fast morfars firma hette A-K, för Axel- Karlson, min morfarsfar. På Drottninggatan i Linköping bodde de i ett stort hus intill Trädgårdsföreningen mitt i stan. 

Där åts det många fina middagar, där bjöds till bröllop och fest under 30- och 40-talen. Frack och smoking var legio, aftonklänningarna i frasande siden och spets specialsydda av sömmerska förstås. En annan tid, en annan värld. Svartklädda husor med nystärkta förkläden serverade sorlande festgäster under kristallkronorna i mormors stora matsal med stuckatur och takmålningar. Mitt under brinnande världskrig klädde man sig i silke, sammet och importerad spets - skålade och drack i ett klassamhälle för länge sedan förbi.

Vad gör jag med detta klädesarv? Sidenet faller tungt mellan mina händer, kräver ett beslut. Myrorna svävar förbi under en sekund. Enklast så. Men nej, second hand kanske ändå är bäst. Nog finns intresse för denna tidsepoks kläder?Det eminenta Google visar genast upp ett antal adresser och genast faller min blick på en butik som säger sig handla med "vintage".. Ett klick och butikens hemsida dyker upp på skärmen.

Och jag blir yr av förvåning. Nog handlar man med kläder och vintage är det också. Men var!! Förbluffad läser jag: Drottninggatan i Linköping! Ett par gatunummer från min mormors hus.Jag ringer och en kvinna svarar och säger "Vi har egentligen stängt idag men jag är här för att hjälpa en flicka kring ett projekt om 1900-talets kläder i Sverige. Precis den sortens aftonkläder som du pratar om har vi letat efter idag!

Känner hon möjligen till morfars modehus undrar jag?. Nej hon var för ung för det, det lades ner någon gång på femtiotalet.. Men plötsligt tystnar hon och säger: Det är inte möjligt. Häromdagen kom en kvinna in med kläder i en kartong. Nu ser jag vad det står på den A-K, Axel Karlson. Vi turas om att bli stumma, den okända kvinnan i Linköping och jag på min skärgårdsö. 

Bodde din mormor just där säger hon sen, så lustigt, jag gick just förbi det huset på vägen hit. Jag står här nu och tittar på mitt EK.skåp där min A-K-låda står. Inte så konstigt säger jag, min mormor hette EK-löf och nu är jag inte längre ens förvånad. Och förresten är et hennes namnsdag idag kommer jag plötsligt på. Astriddagen är det idag, så hette hon min mormor. precis som min mamma och sen också jag själv.

Vad är detta? Slump. Tillfällighet? Nej inte då. Nog var det väldigt tydligt mormor Astrid som sa: "flicka lilla, här ges inte bort till några myror. Det här är klädhistoria. Mina vackra klänningar ska tillbaka. Till Drottninggatan i Linköping där det finns en kvinna som vet att rätta ta vara på dem!"

Idag går bilen. Med kartonger och hattask i baksätet. Till Linköping. Bara att lyda!

Det finns förstås en uppföljning på den här historien men den kommer vid annat tillfälle!

Upphittat inför avresa.....

Det ramlar fram lite allt möjligt inför en resa som innebär att man måste gå igenom skåp och lådor. Varsågod, lite vacker och nostalgisk poesi från förr. Och gissa gärna vem som skrivit det här::

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå.
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns,
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamit var han,
och båda älskade så högt och älskade hvarann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

----------

Och då har Zulamit en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean

--------------

Och Salami och Zulamit, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn - och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt af synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

On the road again

Om några dagar blir det miljöombyte i några veckor. Lite tidigare än vanligt lämnar vi vårt provencehus i goda händer och kör husbilen till Sverige för det årliga besöket. där.

För den som undrar hur vi bor under den tiden kommer här några bilder på vårt trogna ekipage, Liberty. Vi har precis allt som behövs men det är "compact living" som gäller, precis som på båt av motsvarande storlek men det är vi å andra sidan vana vid sedan många, många år.

Kök med gasolspis, fläkt, varmvatten och kyskåp med frysfack har vi. LIkaså badrum/toalett med lättskött toalettsystem som töms på campingar. Dusch och förstås varmvatten där också. Värme via el eller gasol om det skulle  behövas. 

Varsin mycket bekväm säng, separerad från den övriga "boytan" som består av litet minivardagsrum med plats för sex personer när man vänt förar- och passagerarstolen åt matbordshållet. Vi har tv, radio med högtalare i hela bilen, mängder med fiffiga garderober och stuvningsutrymmen, både inne i bilen och utanför. Står vi stilla ett dygn eller mer fäller man ut markis utanför dörren och placerar sina stolar och sitt bord där och har sedan olika typer av utsikter beroende på var man parkerar sig. Internetuppkoppling sker via de campingar eller ställplatser vi står på och när vi är i Sverige utnyttjar vi vårt mobila Telia-abonnemang. 

Det här är ett roligt sätt att ta sig fram genom Europa och vi är ganska vana husbilsåkare numera. Det finns de i vår bekantskapskrets som fortfarande tror att det här påminner om "Vi hade iallafall tur med vädret" eller att detta transportsätt är att jämföra med "trailer camps" eller andra lätt nedsättande omdömen. Inget kan vara mera fel och vi bryr oss heller inte längre om de som kommenterar eller gör sig lustiga på det sättet. 

Just husbilmarknaden (på bekostnad av husvagn) har exploderat under det senaste decenniet och det är framförallt människor i vår ålder som kanske tröttnat på både sommarstugeunderhåll och båtar som väljer att resa och bo på det här sättet. Många tillbringar många månader i södra Europa, andra åker runt både i Sverige och utomlands, kanske under lång tid och med stor upptäckarglädje. 

För oss som har en utspridd familj är det här än så länge ett perfekt sätt att resa. Vi kan stanna till där vi vill och kan rå oss själva vilket är viktigt för oss. Det där med att sova över på soffa hos vänner och bekanta har liksom aldrig känts bra för oss så det här är ett bra alternativ. 

Nu står den här för den årliga översynen och inpackningen av tusen prylar. Vi lämnar om några dagar ett 25-gradigt Provence i sol och kör uppenbarligen mot något kyligare temperaturer. Men hoppas förstås ändå på en härlig svensk vår!!

Rosor och rosor....

Mitt i våra förberedelser för den i år tidigarelagda sverigeresan med husbilen kommer käre maken på söndagmorgonen och berättar att han haft en besvärligt natt med stickningar, klåda och allmänt ont i pannan och övre hårfästet (det i och för sig obefintliga:-). Och undrar vad detta kan vara.

Jag ser begynnande rodnad och tendenser till små knottror och eftersom jag faktiskt är erkänt bra på att ställa diagnoser tidigt och korrekt - yrkesskada förmodligen - tänker jag genast: BÄLTROS.

Hade det inte varit för att min mamma drabbats av detta just i pannan och i ögat för ett par år sedan hade jag nog tänkt i de klassiska bältrosbanorna (de som ger symptom mest på bålen) och trott att detta var något mystiskt annat.

Nu avvaktar vi under söndagen men på måndagen har det hela förvärrats och jag skriver mitt vanliga brev på överkursmedicinsk franska till husdoktorn och skickar ner mannan med det i handen och en förfrågan om utifall inte detta är vad vi tror. Och ögat har dessutom börjat bli rött och rinnigt och det känns riktigt oroligt. Jag  ber vår husläkare ringa mig efter undersökningen vilket hon också gör.

Jodå, mycket riktigt - det är "le zona" som varicella zoster eller bältros heter på franska. Något atypiskt och tack och lov i begynnelsen så man kan sätta in antivirusmedel inom de 72 timmar som gäller. Hon skriver ut ett antal läkemedel men eftersom ögat är påverkat (vilket kan ge svåra besvär om de inte behandlas i tid) vill hon att jag ringer till vår ögondoktor.

Jag framhåller ju - till mångas förundran i Sverige och ibland också irritation tror jag, den makalösa franska sjukvården -  men just när när det gäller att få tider till oftalmologerna brukar det ta några månader så jag ställer mig tveksam till hur det ska gå. Jodå säger Madame  Husläkare, det är bara att hälsa från mig och säga att det är akut så går det nog bra.

Och se, doktorn,  som håller till ett par km från oss svarar själv inom några minuter och  när han hör vad det handlar om säger han åt mig att skicka mannen direkt ner till honom för undersökning. Han tar emot utan väntetid, mannen får gå före andra patienter, undersöks och det konstateras att det är vad det är. Tack och lov är ögat inte så illa angripet än - han kompletterar med ytterligare antivirusmedel och antibiotikakräm - och sköljmedel och säger sen att det inte alls är något körförbud inför den långa sverigeresan i nästa vecka utan det kommer att gå bra.

Inom loppet av två och en halv timme har mannen besökt och undersökts av två läkare, varav en specialist och sen varit på apotek och fått hjälp med att hämta ut ett icke oansenligt antal läkemedel. Körtiden inkluderad. Behandling insätts omedelbart och det tar en bra stund att klura ut vad som är vad - bara ögonen ska skötas fem gånger per dygn, skalpen smörjas sex gånger och antivirustabletter i högdos tas tre gånger per dygn. Det blir en lång lista i badrummet!!

Nu ett dygn senare har det hela lugnat ner sig - alla symptomen verkar klinga av och vi kan pusta ut. Det enda som är tråkigt är att det planerade barnbarnsbesöket fick ställas in. Småttingarna har inte haft vattkoppor och man vill inte gärna att de ska smittas och få det just nu. Det är ju samma virus så det känns inte så roligt att utsätta dem för det heller. Deras chokladpåskägg står här därför och väntar i kylskåpet, vi får väl se om de kan tas med på vägen upp till Luxemburg vid resan nästa vecka.

När vi är i Sverige har vi det franska huset väl omhändertaget inklusive trädgården. Under just den här tiden och ett par veckor framåt brukar våra Flammentanzrosor blomma som bäst och det är bara att konstatera: av de olika rosor man kan välja emellan så föredrar vi dem!

Fransk funkis på hög nivå

Vi gör en söndagsutflykt tillsammans med goda vänner. Närliggande staden Hyères bjuder på många spännande ställen att besöka och vi börjar med en traditionell och mycket god marockansk lunch - tajines som de olika grytorna med lamm och kyckling med dadlar, aprikoser, nötter, russin och apelsiner heter.

Högst upp på en kulle vid den äldre delen av stan ligger ett fantastiskt hus dit vi sedan trasslar oss - Villa Noailles - döpt efter paret som lät bygga det 1923. Det är funkis i sin bästa form och trädgården och utsikten är helt fantastiska. Paret var konstmecenater och här har alla dåtidens berömda konstnärer vistats och förlustat sig, det känner man tydligt när man går runt och ser på bilder från tiden. Man Ray, Dali, Picasso och mängder med andra har bott och verkat här.

Mme Noaille var född 1902 och min mormor var bara ett år äldre . Hon och min morfar byggde också ett hus i den här nya stilen om än inte alls lika stort förstås. Men så jag känner igen mig när jag går runt här. Det är något med ljuset, de raka linjerna och så att det är så supermodernt för sin tid förstås. Mme Noailles är klädd i tidstypiska vackra tjugotalskläder och skulle kunna vara fransk syster med min mormor!!

Under kriget ockuperades huset av italienska armén och gjordes om till sjukhus men återgick sen i familjens ägo för att senare köpas in av staden Hyères. Huset är nu centrum för diverse konstaktiviteter igen och att det drar publik märktes - mängder med besökare en vanlig söndag!!

Vår magiska trädgård

Nu har vi firat påsk på traditionellt svenskt sätt med allt vad som ingår - för oss själva och med goda vänner och svenska grannar. Återstår att göra detsamma nästa vecka när barnbarnen kommer på¨påsklov men då med lite mera franska inslag.

Under tiden rensar vi och fixar i trädgården, sätter igång bevattningen,  och får  bort de sista envisa eklöven. Och ordnar med kvällsbelysningen som ger magiska effekter i provencenatten.

Vi som bytte vår havsutsikt i skärgården mot bergen i södra Frankrike har inte ångrat oss en enda sekund. Kan man få det vackrare än så här?

Damfrisyrer och lite annat franskt mode

Angående inlägg om långt eller kort hår över en viss ålder kommer här ytterligare tankegångar i ämnet. Jag tycker mig - rätt eller fel - här i Frankrike se att man är mindre ortodox kring den här gamla sanningen att kvinnor över en viss ålder ska ha håret kortklippt och inte envisas med jättelångt hår som i tonåren.

Överhuvudtaget tar ju franska kvinnor (i storstäderna, inte på landsbygden) ut svängarna mera när det gäller att klä sig feminint och kanske i svenska ögon utmanande. De har en förmåga att gå på skyhöga, sylvassa högklackade skor som numera skulle fått mig på fall efter en kvart. Å andra sidan minns jag ju att jag själv gick så utan problem jobbdagarna igenom men det var ju bra länge sen förstås. Korta kjolar har man också, smala byxor och nästan alltid svarta strumpor.

Häromdagen, den 8 mars, just på kvinnodagen var jag på en utställning som uppmärksammade just detta. "Femmes" hette den. Och publiken bestod förstås mest av kvinnor. Här är några av dem i minglet och det är bara att konstatera att de alla verkar vara i femtioplusåldern och att ALLA på den här bilden har kort hår. Alltid lika snyggt uppklippta och välfriserade och man slipper här också den fullständigt gräsliga hennafärgen som fortfarande finns kvar i Sverige. Ska det vara åt det röda hållet är det mera stilfullt gjort - klicka på bilden och se själva.

Ingen färgar heller här håret helt kolsvart som man också ofta ser i Sverige. Det är alltid nyanserat även om det är mycket mörkt och slingor används flitigt för att mjuka upp intrycket, det ser jag ju hos Martine, min byfrissa. Ingen skulle heller komma på tanken i våra år att färga håret i flera olika neonfärger - det är möjligen förbehållet vissa ungdomsgrupper i storstäderna men inte i övrigt.

På några av mina andra bilder från den här konstutställningen står kvinnor - unga och också gamla med längre hår. Det verkar som vanligt vara en slags blandning men ändå tycker jag mig se den här trenden att just äldre kvinnor väljer att behålla sitt hår långt. Så gjorde man ju förr i Sverige också även om det då alltid var uppsatt i mer eller mindre stränga fula knutar i nacken.

Många väljer att sätta upp håret, många unga har det antingen utslaget en bit ner på ryggen eller i hästsvans. Det och jeans och svarta täckjackor är standardutstyrsel för tonåringar idag. Plus stövlar i olika utformning, ofta högklackade de också.

Själv ler jag fortfarande åt mina "tantpapiljotter" och har ännu inte prövat dem. Mitt eget tunna skandinaviska hår, som visserligen alldeles naturligt fått en av fransyskorna avundsjukt betraktad silverfärg är lika bångstyrigt och väljer att falla ihop platt efter en föning som åtminstone den första kvarten ser ut att ge lite volym och luft. Jag ska pröva lite knep framöver - har bland annat hittat ett torrschampoo som kanske kan ha viss effekt - men känner jag mig själv kommer jag att nå en viss gräns och sen tar Martine hand om det hela och tycker nog att min vanliga pagefrisyr ändå är den som är mest klädsam.

Men kort som damerna har det på bilden blir det inte!!

Konsten att bli gammal på några minuter

Sen ett bra tag tillbaka har jag försökt låta håret växa. Det är verkligen inte lätt om man inte har begåvats med tjockt och lättskött hår vilket inte är fallet. Vid en viss given tidpunkt sviktar hela projektet, allt faller samman och blir bara tungt och  omöjligt att få till.

Jag vill gärna kunna sätta upp håret i någon form av svans när det behövs och också kunna låta det få vara långt ner till axlarna vid andra tillfällen men då i snygg form. Här i Frankrike har nästan alla kvinnor långt hår - alldeles oavsett ålder. Det är inte som i Sverige där alla över en viss ålder klipper håret kort och kanske till och med kruspermanentar det. Även i den "tredje åldern" får man ha sitt långa hår utan att det anses som om man försökte hålla sig fast vid tonårsåren.

Så jag försöker. Men varje morgon funderar jag på torrschampoo, volymprodukter, extentions, gå till byfrissan och få det etageklippt eller till och med - o fasa, för det var verkligen länge sen - få det lättpermanentat. Allt i akt och mening att ha det lättskött inför den stundande sverigeresan med husbilen om en månad.

Jag har välja på att låta coiffure- Martine klippa min vanliga normala page eller att stå ut ytterligare en tid och se vad som händer. Men när maken idag åker till stora varuhuset för att handla ber jag honom också gå förbi skönhetsavdelningen och titta efter "bigoudis", dvs papiljotter på franska. Kanske kan det vara ett alternativ som gör att håret stadgar sig och inte ögonblickligen faller ur sin fönade frisyr? Han har väl. precis som jag, inte sett sådana sedan 1960-talet men tror sig ändå veta vad det är han ska köpa.

Och vad kommer han hem med. Jovisst, bigoudis. Men den smalaste och minsta sorten, just den sort som de äldre damerna på Martines frisering (och likadant i Sverige) sitter med för att få håret sådär gråkrullat som man ju envist försöker undvika. Att det skulle finnas papiljotter i större storlek föll honom inte in och vips är man mentalt förvandlad till riktigt gammal dam på några minuter!!

För att förvilla begreppen något när jag tog bilden satte jag dit en tidstypisk liten läslampa, avsedd att sätta fast i boken för extra läsljus. Det är alltså en miniatyr men storleken på papiljotterna ser man om man tittar på de svarta pinnarna som de ska fästas med.

Jag får se vad jag gör. Kanske vågar jag ändå pröva dem. Risken finns ju att de fastnar i det halvlånga håret och så står man där och kanske måste gå igenom tvångsklippning iallafall!

Vårtecken i Provence

Precis som i Sverige så gungar de franska vårtecknen så här års lite fram och tillbaka. Inte så att vi har snö men soldagar med uteluncher varvas med kallare gråmulnare dagar med regnstänk i luften.

Trots allt dyker fler och fler vårtecken upp. Nu har vi säkert ett tiotal cameliablommor utslagna och mandelblommen ger ett vacker och skirt träd längst ner i trädgården. Och den här gula städseblommande "prästkragen" står i full blom som den alltid verkar göra.

Lite flera påskliljor är uppe men annars har vi dålig jord på berggrund och inte alls samma klimat som vid kusten där rabatterna prunkar av penséer och sommarblomster redan nu.

Men för oss är det här lagom takt. Mest förtjust är jag i den nya camelian. Vilken fantastisk vacker blomma!! Och så köper vi ju tulpaner också - här står de i evigheter och förgyller tillvaron inomhus. Så det känns totalt sett som om det är någon större skillnad på svensk och sydfransk vår. Skillnaden kommer om en månad eller så - då får vi ren svensk sommar här om det blir som det brukar!

Utflykt till annan sydfransk del

Ibland har vi anledning att förflytta oss en bit bort från närområdet. Vi har visserligen inte mer än kvart ner till havet från vår sydfranska by och där finns både palmer och långa mjuka sandstränder överallt. Några lite större städer finns också och kusten är bebyggd med charmiga småstäder med fokus på hamnlivet där promenader och restauranger ligger tätt. 

Nu åker vi österut och susar fort fram på den stora franska betalmotorvägen A8 som leder till Nice och sedan vidare in till Italien via Monaco. Vi ska till Cagnes sur mer, en trevlig stad vid havet där svenskarnas föreningshus, Villa Ingeborg är beläget. Det delar man med Svenska Kyrkan som finns härnere. I närheten, i Nice,  ligger också Svenska Konsulatet och det finns mycket svensk verksamhet just härikring. Skolverksamhet, mäklare, restauranger, bed and breakfast och ett antal andra saker som drivs av svenskar och/eller andra skandinaver. 

Nice är ju navet i det  här området och därifrån flyger man också enklast till Sverige - flygtid lite drygt två timmar till Köpenhamn. Många svenskar har valt att bosätta sig här och i områdena kring och ovanför Nice. Det är tättbebyggt förstås och städerna går nästan i varandra. Det är typisk medelhavskänsla här - stränderna och promenadstråken längs med dem dominerar nere vid havet. 

Det märks att det är ett annorlunda klimat härnere vid havet. Vi har inga palmer i vår lilla by utan plataner. Här blommar redan penséer och andra vårblommor i rabatterna och mimosan lyser gul överallt, både längs motorvägen och inne i trädgårdarna. 

Det är storstad och småstad på samma gång i de här franska städerna. Kaféerna och restaurangerna ligger tätt och längs huvudstråken ligger lägenhetskomplexen med sina balkonger med prunkande växtlighet året om. 

Nu har vi landat i Cagnes sur mer, ungefär en och en halv timme hemifrån och konstaterar att trafiken som vanligt är intensiv men att en och annan äldre fransk medborgare (jag vägrar, till skillnad från många andra att skriva "fransos") ändå stannar upp en stund för att byta några ord med närmaste grannen. Här utanför den lokala vinbutiken på en av de större gatorna. 

Och på kaféet intill sitter också flera äldre med en kopp kaffe, en cigarrett och dagens tidning. Så ser det ut hemma i byn också med våra stamgäster!

Mandelblom och yttre oro

Det här är lycka. Att ha ett alldeles eget mandelträd längst ner i trädgården som nu lite försynt sätter igång att blomma. Det är knappt så man märker det förrän man kommer alldeles nära.

Vi har också fått några pyttesmå påskliljor och den vackra kamelian på terrassen har släppt sin första blomma men lovar gott med många sprängfyllda nya knoppar. Det är vår i luften i Provence även om vi fortfarande har kyliga nätter och morgnar. Och ömsom sol, ömsom regn. Men mer och mer går det att vistas ute och lapa sol en stund. Just detta är en av de absolut största fördelarna med att bo så här i södra Europa - vi får väldigt mycket av det livgivande ljuset - också in i huset och det märks på alla sätt att det är bra för kropp och själ.

Inte minst är det en bra motvikt när det gäller att hålla ifrån sig det som händer i den yttre världen. Attackerna i Köpenhamn påverkar förstås - det är ju bara ett par veckor sedan vi på så nära håll upplevde detsamma fast i större skala i Paris. Att bli varse att antisemitism och islamofobi sticker ut sina fula trynen igen är bara helt fruktansvärt och när det dessutom sker i Sverige som med frågor om Israels skuld till ökat "judehat" som någon uttryckte det blir man ju bara fullkomligt mörkrädd. Historielösheten är häpnadsväckande där den borde vara som bäst.

Att franska judar idag lämnar landet i ökad takt och att många känner sig så osäkra att de avser att göra det är ju som att se gamla dokumentärfilmer från mellankrigstiden. Tack och lov står här politiker och andra makthavare enade och säger med en och samma röst och mycket tydligt: INGEN, varken jude eller muslim, ska behöva känna sig rädd att bo här i sitt land. Frankrike har rum och plats för alla som tillhör landet sen kanske många generationer.

Däremot, som replik på en kommentar på annan blogg och med annat innehåll har man intagit en betydligt tuffare attityd mot de rumänska romer som sedan många år utnyttjat EUs fria rörlighet och kommit hit i stora skaror. Av olika skäl - också eftersom man bara får stanna i tre månader - försöker man sig inte ens på att integrera sig i landet. Barnen går inte i skola, man lär sig inte språket, man anpassar sig inte till de områden de olika städerna och kommunerna anvisar utan ställer helt fräckt upp sina husvagnar och andra fordon på parkeringar nära stadsskärnor och ockuperar dem helt, kopplar upp sig olagligt på elledningar, kapar privata internetkonton och söker inte ens arbeten. Det säger sig självt att kriminaliteten också ökar i områdena närmast de här illegala "bosättningarna" och här har man nu satt i system att sedan ett par år föra tillbaka dem till sina ursprungsländer. För detta har man fått kritik förstås men det har åtminstone fört det med sig att man inte på samma sätt som i Sverige har invaderats av romska tiggare i varje liten stad och by. Antagligen vet man att det inte längre lönar sig här.

Att den här olyckliga gruppen däremot då söker sig just till Sverige har vi förstått är ett verkligt problem. Sveriges flyktingpolitik är ju sedan länge omdiskuterad och det är ju ett faktum att man sedan lång tid tillbaka misslyckats med att integrera dem som av olika skäl söker sig till landet. Att man tar emot för många är ju också ett ovedersägligt faktum - och kan man inte ens härbärgera de romska tiggarna som tvingas till ovärdiga och förnedrande liv utanför lokala ICA i vinterkylan är det ju ett stort nederlag för ett modernt europeiskt land. Handfallet verkar bara vara förnamnet och man undrar hur det här kommer att sluta?

Frågorna är många och hopar sig och käre mannen och jag har många saker vi pratar om vid lunch och middag som är våra gemensamhetsstunder. Vi varvar också information från svenska och franska medier (men kommer aldrig mer att titta på Mello och den skånska kvinna som renderade mig obehagliga personliga nätpåhopp dessutom då jag uttryckte min personliga åsikt om hennes kvalifikationer som "underhållare"). Det är oroliga tider vi lever i och jag är fortfarande omskakad efter att i går kväll sett senaste Uppdrag Granskning på SvtPlay om den unge svenske göteborgaren som nu är tillbaka för förnyad krigstjänst i Syrien. Gud bevare oss får man verkligen önska sig.

Så tillbaka till mandelblommens tid och dags för en stunds lek för Dessi i den grönskande trädgården med sina vårfåglar. Och ett glas rosé på terrassen för oss!

Franska tv-program - lite om morgon-tv

                     Bruden på bilden har inte med morgon-tv att göra utan förekommer i ett speciellt eftermiddagsprogram

Som jag skrivit förut har vi ofta vår franska tv på. Inte hela dagarna förstås men istället för radio som många svenskar låter stå på i bakgrunden kan vi låta tv:n vara på en stund under dagtid. På kvällarna tittar vi alltid - under vinterperioden vill säga. Under den varma årstiden blir det mera sällan, då sitter vi ute i trädgården på kvällarna så länge det bara går!!

I början hade vi ett enormt utbud eftersom vi då också hade CanalSat. Det har vi plockat bort nu, det stora kanalutbud som finns här räcker gott och väl. Och för det mesta tittar vi på de statliga kanalerna, 1,2,3,4 och 5. Vi har olika specialkanaler för musik och sport men använder oss mest av en tysk-fransk väldigt bra kulturkanal som heter Arte. Vi har också BBC och Discovery om vi vill se engelska nyheter och program. Det finns också väldigt amerikaniserade kommersiella kanaler men man hittar så småningom det utbud som känns bäst och håller sig till det.

Tv är, i rätt dosering, ett fantastiskt sätt att lära känna ett land, en kultur och ett språk. Allt finns ju där. Det börjar på morgonen med franska Godmorgon Frankrike som här heter Télématin. Programledare är en välkänd man, William som i en supermodern studio presenterar de olika inslagen. Han har sina ständiga medarbetare som är specialiserade inom olika områden och mellan nyheterna och vädret varje hel- och halvtimme samtalar han med sina kolleger om musik, historia, mat, mode, ny teknik, böcker, filmer, teater, trender - ja allt som ingår i den här typen av program. Man har ofta en speciell gäst, många gånger en politiker, som då intervjuas av en politisk reporter.Man sitter inte i några myssoffor med tända ljus och fruktskålar utan sitter vid vita bord i "spacig" miljö. Tonen är alltid glad och lättsam, man skojar friskt med varandra och kameramännen gör ibland åkningar så att deltagarna hamnar i bild med lustiga grimaser eller upp- och ner. Det franska skämtlynnet slår klart igenom även om det är ett superproffsigt hanterat. Ett program man blir på bra humör av helt enkelt.

Vill man fortsätta att titta på tv på förmiddagen kan man välja ett program som heter Les Maternelles - något svåröversatt - men programidén är att ta upp och diskutera allt som har med barn att göra. Allt från graviditet till förlossning, amning och spädbarnsutveckling men också allt som täcker in lite större barn och deras utveckling. Här sitter två programledare, också de med sina specialiserade kolleger och några inbjudna föräldrar och diskuterar dagens tema. Det kan vara allt från tumsugning till potträning eller hur det är att få tvillingar. Ofta finns både barnläkare och barnpsykolog med i studion och ena delen är inredd så att barnen fått en lekhörna. Där leker de tyst och stillsamt eller sitter och ritar eller bygger Lego medan mamma är i andra delen av studion. Har hon en bebis i famnen vilket ofta förekommer och om den börjar gny och gnälla, kommer en snäll studiofarbror och bär vant ut den lille.

De första åren tittade jag nästan dagligen på det här programmet. Jag lärde mig MASSOR om det franska samhället på det här sättet. Hur man tänker kring sina barn (och sina gamla med för den delen) säger ju ofantligt mycket om själva landet, dess kultur och värderingar. Att sen detta med att få och leva med  barn är allmängiltigt för oss alla gör ju att det är lätt att förstå. Under den här tiden hade jag själv en liten halvfransk barnbarnspojke så det var extra intressant att följa med och se de faktiskt ganska stora skillnader som föreligger i synen på barnen och deras roll i samhälllet. Programmet följs sedan av ett kortare program som heter Allo Rufo där en av Frankrikes mest kända psykiater tar emot tittarfrågor och ger fantastiska svar till oroade föräldrar. Frankrike har ju en helt annan tradition kring psykologer och psykiatriker än vad man har i Sverige och det är intressant att höra hur olika resonemangen går här. Till skillnad från i Sverige där unga föräldrar idag mest verkar lyssna på varandra och ge varandra råd finns här fortfarande kvar ett intresse  och en respekt för den lite äldre generationens erfarenhet och kunskap.

Vill man kan förmiddagen sedan avslutas med ett lättsamt program som heter "C'est au programme" och som leds av en mycket känd kvinnlig programledare, Sophie Davant. En mycket vacker, blond och slank fransyska, alltid otroligt välvårdad och med supersnygga kläder och skyhöga klackar. Mer om hennes program (för hon har ett på eftermiddagarna också) kommer i nästa inlägg.

Titta på TV

Vi är nu inne på vårt åttonde år som bosatta i södra Franrike. Under den tiden har det hänt en del med möjligheterna att kunna se, inte bara fransk tv utan också på olika sätt det svenska tv-utbudet. Det ska sägas att det är ganska magert - ibland för oss oförklarliga rättighetsförklaringar gör att många program inte kan ses utomlands. Ofta förefaller det oss märkligt då det är helt svenskproducerade program men kanske att själva programidén är upphovsrättskyddad.

SvtPlay hade tidigare ett bredare utbud för oss i utlandet men har dragit ner betydligt. Tv4Play likaså och där är det betalning som gäller och väldigt dålig sändningskvalitet. I början kunde vi bara se svenska program på datorskärmen och sen så småningom på lilla Ipadskärmen. Men sen ett tag tillbaka har vi skaffat AppleTV som gör att vi också ser de svenska programmen direkt på vår stora tv-skärm. Där har vi också Netflix som är ett bra alternativ när de franska kvällsprogrammen  blir för avancerade eller mest består av dubbade amerikanska serier.

Det vi brukar titta på av svensk tv är På Spåret, Veckans Brott, Vetenskapens Värld, gamla dokumentärer och t.ex gamla Här är ditt liv som ger kul återblickar till det då helsvenska livet. Vi kan följa hjärtebarn och äventyrliga svenska familjer på upptäcktsfärder i världen och vi kan också, har vi nu upptäckt se det som för oss är nästan helt okänt, det som nu kallas för "Mello". För att hålla oss någorlunda ajour med vad som händer i Sverige har vi nu två lördagar i rad slagit på det programmet. Och mycket snabbt slagit över till fransk lördags-tv igen. Som tydligen en ganska stor del av svenska folket också gör även om det verkar som om majoriteten ändå tycker att det här är något att engagera sig i.

Jag vet inte hur det kunnat bli så. Innan vi flyttade från Sverige hade man ett par deltävlingar i Melodifestivalen och en vinnare utsågs ganska snabbt och sen satt man förstås där när den internationella festivalen gick av stapeln. Inte minst för att Sverige sin litenhet till trots ju fick flera vinnare under åren. Här i Frankrike ser vi enbart den stora finalen, något annat räknas liksom inte.

Detta Mello är definitivt inte något för oss. Att det är det för andra, det får man ju förstå och respektera förstås. Själva kan vi inte låta bli att förundra oss över att ett så otroligt undermåligt program kan få sändas, uppenbarligen i evighetstider, lördag efter lördag. Är programmet representativt för den svenska folksjälen så som den ser ut idag? Vi har i så fall själva kommit väldigt långt ifrån den och det känns också märkligt då vi tycker att vi i övrigt ändå känner oss som svenskar i själen. Kanske är vi bortskämda med de fantastiska professionella franska underhållningsprogrammen som alltid håller mycket hög kvalitet oavsett om det är tävlingar eller enbart musikunderhållning. En figur som den pinsamma skånska Filippa B skulle aldrig få förekomma i fransk tv - det finns helt enkelt inte någon motsvarighet till en sån person här. Här har man stå-upp-komiker som kan vara mycket vassa, imitatörer som ogenerat häcklar franska politiker och företeelser och om det ska vara riktigt "töntigt" är det snubblande clowner som gäller. Men de agerar ändå skickligt i sin genre, sen kan man gilla det eller inte. Filippa är bara plump, pinsam och helt gräslig att se och lyssna på. Och på viken nivå ligger svensk humor när man tycker att Hörby kommuns hemsida, stavad utan prickar är så roligt att hela hemsidan kraschar??

Riktigt lågvattenmärke tycker vi. Och byter kanal. Andra tycker tydligen att hon är rolig och det är ju ok för dem. Men att diskussionen om henne inte är entydig, det framgår tydligt och helt ensamma om att vrida oss av svensk pinsamhetsskam i våra soffhörn är vi uppenbarligen inte. Dumt nog gav jag mig in i en diskussion om detta men kände ganska snart att jag faktiskt inte har min tid och mitt engagemang till den här sortens frågor. Andra kvalitetsprogram känns angelägnare och åtföljande diskussioner kring dem likaså.

Framöver hade jag tänkt berätta lite om hur vår franska tv-vardag ser ut och vilka program vi tittar på. För trots att vi har möjlighet att se viss svensk tv så är det ändå i första hand de franska programmen vi ser på. Skälen är flera och jag ska återkomma till dem. Det absolut största är att det är en utmärkt genväg till det franska språket och genom att lyssna på olika tv-program dagligen upprätthåller man också det man lärt sig. Och man lär sig nytt inom ett antal olika områden. Flera av de franska programmen bygger på samma idéer som man kan se i Sverige, t.ex Bonde söker Fru och motsvarande koncept. Fångarna på Fortet är ju ursprungligen franskt och där tävlas det betydligt tuffare än i den svenska varianten. Här finns fortfarande också en typ av Robinson-program som kallass Koh Lanta med verkliga prövningar och tuffa utslagningstävlingar.

Man har otroligt många lekprogram och tävlingar som i hög grad bygger på allmänbildning (vilket lär vara en medveten satsning) och under senare delen av eftermiddagen leks det och tävlas i varenda kanal fram till åttatiden då det är sammanhängade nyhetsssändningar fram till klockan nio på kvällen. Först då börjar de riktiga kvällsprogrammen - fransmännen antas väl ha ätit färdigt och fått barnen i säng ungefär vid den tiden.

Om de många roliga och annorlunda programmen ska jag berätta i nästa inlägg. Tills vidare - och som en påminnelse om det mera allvarligare som händer i livet än en Filippa - skickar jag med en bild på den historiska marschen i Paris efter terrorattentaten för bara lite drygt en månad sedan. Måtte inte detsamma behövas i Köpenhamn!

Vår i luften

Efter blåsiga, regniga och kalla dagar  . så som vintern oftast är härnere - skiner nu solen igen från klarblå himmel och det blir vårljummet efter lunch i trädgården. Vi har kvittrande småfåglar överallt  och det är precis samma vårsång från dem som i Sverige. En särdeles orädd rödhake har bosatt sig hos oss, det vet vi eftersom vi hittade ett typiskt rödhakebo under en av ekarna förra året. Månntro att det är samma som återkommer varje år?

På terrassen blommar den första kamelian, väldigt exotiskt känns det som. Och oväntat. Inte hade man kunnat tro att den skulle övervintra de faktiskt kalla nätterna vi har här med frost på biltaken och ibland någon enstaka snöflinga i luften.

Våra julblommor står sig också, både ute och inne och en av orkidéerna har blommat sen i oktober förra året utan att fälla en blomma. Men desto roligare - den är otroligt vacker och det finns flera knoppar som vi också hoppas slår ut. Mandelträdet längst ner i trädgården står i knopp och har flera blommor som redan slagit ut - det blir ett separat blogginlägg av det nu när bildöverföringen verkar fungera igen.

Dessi har återtagit sina trädgårdsutevanor och snufsar runt bland rabatter, pinnar och ekollon. Skäller på en och annan grannhund utanför häcken och markerar sitt pudelrevir. Men gör också gärna matte sällskap i solstolen på terrassen, lägger tassarna förnämt i kors och kisar mot solen också hon.

Snart äter vi både lunch och middag utomhus!