Les enfants - de franska barnen

Äntligen har vi kommit på plats i det svala Bretagne. Vädret är som en perfekt svensk sommar, mellan 21-25 grader, sol och växlande molnighet. Det är minst sagt en lättnad. Gårdagens resa hit startade i ett fyrtiogradigt Bordeaux och tack och lov för AC i bilen. Men att kliva ur den har varit en plåga. För den  som jag är extremt värmekänslig efter ett allvarligt solsting för mänga år sen är det klart obehagligt, det flimrar och svartnar för ögonen och benen blir som spaghetti. En dallrande hetvägg slår emot en och svimningskänslan är nära.

Vi hade en femtiomilaresa framför oss och hade räknat med en och annan kö eftersom det är semestertider och också helg. Det vi inte tänkt på var att det riktiga Tour de France (inte vår egen) körde sin nionde etapp precis i närheten av vårt slutmål. Kilometerlånga köer och sen ankomst till den semestranläggning där vi bokat plats blev det därför. 

Normalt bokar vi aldrig plats på campingar utan kör och chansar vilket oftast alltid går bra. Men om någon dag är det Frankrikes nationaldag som alltid firas enormt och ibland någon dag i förväg. Vi ville inte riskera att bli utan plats utan bestämde oss för en veckas vistelse i en typisk fransk stugby. Den ärfyrstjärnig  och anlagd kring en vacker "manoir" och består till 90procent av små sportstugor i ett mycket välordnat och vackert område. Några campingplatser finns förstås, bebodda av fransmän enbart. Vi har inte sett en enda utlandsregistrerad bil här, vi är de enda.

Vi är också de som har områdets minsta och gulligaste hund. Det har de frimodiga franska barnen runtomkring oss genast upptäckt. Artigt ställer de sig utanför vår tomtgräns med sina cyklar och frågar om de får hälsa på,hunden. Såklart går det bra, under uppsikt. Dessi är känslig för om det blir för intensivt och för mycket men det räcker med att förklara det så förstår alla barnen detta och instruerar varandra att ta det försiktigt. "Doucement".

Under gårdagskvällen hade vi i omgångar mellan fem och sju barn här hos oss. Glada, öppna, artiga och nyfikna. Nästa inlägg kommer att handla om vad de berättar om sig själva och vad de vill veta om oss. Först förstår de inte alls att jag är från Sverige, de tror faktiskt att jag är fransk som de själva. Det känns väldigt roligt att märka  det, är det något som visar att man är hysat integrerad i ett land är det ju förmågan att kommunicera med barnen som ju alltid är raka och aldrig förställer sig.

Idag har vi haft samma barn på förnyade besök och nu tar de också med sig kusiner och andra kompisar. Husbilen intresserar dem också och nu vill de veta allt om Sverige. Och varför vi har en svart hundbajspåse knuten om Dessis koppel till exempel. När jag visar hur man plockar upp hundbajs med den tycker de förstås att handgreppet är "genial" men konstaterar att det här gör man ju inte alls i Frankrike. När jag säger att jag tycker att man borde göra det också här hör svarar en liten kille: "men Madame, nu är ni ju i Frankrike, då behöver ni ju inte göra det"!

Vilka roliga ungar och så totalt annorlunda än hemma i Sverige. Det känns verkligen helt annorlunda med den här sortens kontakt mellan generationer som de här barnen är vana vid. Vi firar nu semester på verklig franska och gläds också åt att vara tillbaka i det vackra Bretagne som vi lärde oss uppskatta för många år sen.