I Frankrike precis som i Sverige måste man vara listad hos en husläkare. Man kan välja vem man vill och var man vill och är man inte nöjd kan man byta.
Nu när vi är inne i socialförsäkringssystemet är
det dags att hitta en doktor. Hur lätt är det? Vi har ingen att fråga, några säger att vi ska leta efter någon i de större orterna Toulon och Hyères men det känns onödigt att behöva åka dit när det finns två läkare i byn.
På gångavstånd dessutom.
Jag ringer den ena, Madame D som säger att vi kan komma, kl. 1500 på eftermiddagen. Jag tror förstås att detta är ett "rendez-vous", precis som hos tandläkaren, - en avtalad tid - men när vi kommer dit visar det sig att att doktor D. har sk. "consultations libres", dvs drop-in.
I väntrummet sitter redan en man och strax före oss kommer en mamma med två små barn som genast kastar sig över leksakerna i barnhörnan.
Så småningom ramlar det in fler och fler personer, alla hälsar artigt på varandra och ett par tanter som verkar känna varandra börjar prata och sen är det en gammal farbror som också dras in i samtalet. De kikar lite undrande på oss förstås och jag tjyvlyssnar så gott det går. Det talas utpräglad sydfranska och den är lika svår att förstå som någonsin den mest utpräglade sydskånska eller någon norrländsk inlandsdialekt.
Man pratar om sina sjukdomar. Högt blodtryck och vikten av att inte äta för salt mat (!) och att två av damerna för länge sedan är sparsamma med salt och tagit bort saltkaret från bordet. Hon har också höga kolesterolvärden och äter utifrån det. Och sen äter hon inte längre frukt trots att det är gott och finns i överflöd. Nej, säger hon bestämt, frukt - det är enbart socker och det är inte nyttigt.
Sen beskriver hon en ambulansfärd efter kraftigt näsblod och hon gör det så levande att jag direkt ser hur "les pompiers", brandmännen lastar in henne och att hon sen får ligga obehandlad på en sjukhusbrits i fyra timmar. Jag blir alldeles förskräckt, det låter ju som i Sverige? "Jag kommer aldrig att sätta min fot på det sjukhuset mera", säger hon och jag minns att här kan man välja. På kommunala sjukhus lär det vara såhär, på de privata helt annorlunda.
Barnen leker och när deras ljudnivå går upp något blir de genast tillrättavisade av sin mamma och lugnar ner sig.
Den förste mannen reser sig och går in tillsammans med doktorn och jag är tvungen att fråga högt i väntrummet hur det hela går till. Jag säger som det är, vi är från Sverige, kan inte rutinerna, går man in i turordning eller hur är det?
Och alla blir genast mycket intresserade och säger att ja, turordning är det. Ni ska gå in efter barnfamiljen och efter er är det min tur säger ambulansmadamen. Så man håller koll på varandra och sitter där förnöjt och väntar och konverserar under tiden. Fransmännen i Le Sud, som det heter härnere är otroligt tålmodiga och det är inte konstigt alls att behöva vänta. I väntrummen hos tandläkaren, veterinären, på supermarché och nu hos doktorn. "C'est normale". Inte tillstymmelse till stress alltså - man sitter där man sitter och det är bara att börja lära sig att så här är det.
"Så ni är från Sverige", säger den gamla farbrorn vars språk jag nästan inte förstår. Och de andra frågar nyfiket hur det kommer sig att vi flyttat hit, om vi bor här permanent och så förstås var vi bor. Och när jag säger att vi bor i vår bys lilla "domaine" blir det lite tyst - de har tidigare pratat om just den och konstaterat att det är dyrt att bo där, det kostar att både bo och hyra tycker man. Så vi är kanske lite udda av det skälet också.
"I Sverige är det kallt", säger den gamle mannen. Och jag håller med, jo det är kallare än här. "Ni ser så unga ut", säger han sen. "Det är väl kylan i ert land som konserverat er"! Och så skrattar alla. Jag med - det var ju både en komplimang och väldigt roligt. Sen undrar de förstås om vi klarar värmen för VARMT är det ju här i Provence, det är alla överens om. Och det är ingen som tycker om det heller, det blir för varmt i augusti i synnerhet och väldigt tråkigt, man kan ju inte gå ut förrän sent på kvällen.
Så jag berättar att vi ska åka till Sverige då när det är som hetast och det tycker alla är förståndigt.
Sen är det vår tur och den smalaste lilla doktor jag sett kommer och hämtar oss. Hon ser nästan anorektisk ut men är nog bara den smala franska kvinnotypen. Den med storlek 34.
Maken som haft en hjärthistoria och står på ett antal mediciner behöver ha remiss till en fransk kardiolog för årliga uppföljningar och undersökningar. Jag har gjort min hemläxa och översatt alla hans mediciner så gott det går till franska, dvs via Fass hittat substanserna som är internationella vilket inte alltid läkemedelsnamnen är.
Så det går ganska bra för doktorn att förstå vad som hänt, hur det åtgärdats och vilka läkemedel han står på. Hon säger att det finns ett kardiologcenter i närmaste stora grannort, den där prefekturen och skattekontoret och allt annat överordnat finns. Tandläkaren och veterinären också. Så hon skriver en remiss och säger att vi ska ringa för att få en tid. Hos specialistläkarna har man rendez-vous alltså.
Hon tar hans blodtryck och är mycket nöjd med det. Det fylls i papper och skrivs in på dator och så är det min tur. Jag har inte mer än två mediciner och behöver påfyllning av den ena. Det ordnas genast, inga problem alls, jag får ett recept, lite text nerkrafsad på ett vitt papper, det är allt. Jag har med mig de svenska läkemedelskartongerna för att visa vilka mediciner det gäller och doktorn ser fascinerat på hur man på svenska apotek har klistrat fast lappar med namn, förskrivande läkare, typ av medicin och också hur den ska tas och varför.
Här i Frankrike skrivs inga såna datorlappar på apoteken. Farmaceuterna kan, om man vill, skriva dit "3 droppar, 2 ggr dagligen i 5 dagar" med kulspetspenna direkt på kartongen. Det känns lite u-landsmässigt men man vänjer sig. Sen får jag en remiss till ett fristående laboratorium, också det i närorten dit jag kan gå och ta ett blodprov som jag behöver kolla lite regelbundet.
Svaret skickas sedan till henne och hon kommer att ringa och berätta om resultatet. Så är besöket avklarat, hon har skrivit in oss som patienter och blir vi sjuka är det bara att komma. Blir vi så sjuka att vi inte kan komma till mottagningen så kommer hon hem till oss. "Jag känner väl till er domaine, jag har många patienter där och det tar bara fem minuter så är jag på plats!"
Det kallar jag husläkare faktiskt. En sån som man hade förr i Sverige!
här vara inspiration kanske?
