Fransk make-up

I väntrummet hos tandläkaren ligger ett stort antal franska magasin. Till makens förtret enbart för kvinnor, Elle och andra av samma karaktär.

I ett av numren visar man vårens make-up-färger. Hur man ska "se maquiller", måla sig alltså. Jag fotograferar lite fräckt av bilderna för att kunna visa vad jag ser.

Tja, tjejbloggläsare - kan det här vara inspiration kanske?

Ärligt talat har jag inte sett någon här som ser ut på det här sättet. Men franska kvinnor är välmejkade, de äldre också. Hallåor och väderflickor på TV är klädda som om de skulle på smokingmiddag och deras make-up är URSNYGG. Frisyrerna välskötta och välklippta, inte rufs à la Jenny Österberg i svenska Nyhetsmorgon.

Man slösar rätt friskt med både kajal och mascara och betonar ögonen i hög grad.

Överhuvudtaget klär man sig med stil. Här i södern är det avslappnat med shorts och tenniströja och sandaler. För både män och kvinnor. Men aldrig att man ser ett vanskött hår eller hängande brallor där kallingarna syns. Det är enbart uteliggarna som ser ut så - smutsiga och vanskött klädda.

Inte heller finns ett spår av det konstiga sättet att klä sig som så många tonåringar gör i Sverige.

Här klär sig "les ados", tonåringarna (ado är förkortning för "adolescence", ungdomsperioden) förvisso i mycket läder, kortkort och stövlar. Och i svart förstås. Men det är samtidigt välklätt och franskt chict på något obeskrivligt sätt. Till och med deras piercing och tatueringar är snyggt och skickligt gjort.

Stil, de har de, fransmännen faktiskt!

Dessimössa?

Tack för alla tips kring hur djävulsgräset inte ska ta sig in i Dessis öron.

Hjälmar, mössor och hophäftade öronlappar har stått högst på listan och vi har funderat och övervägt medan vi hittar alternativa gräsfria kissvägar.

Detta är en variant, hittad på nätet idag. Det är visserligen en kattmössa men Dessi är rätt godmodig och kanske skulle det fungera.

Vad tr0s?

Fransk pudel-TV

Dessi tittar på tv. Det är ett jordbruksprogram - det förekommer allehanda djur som tilldrar sig hennes intresse.

Det är morgon och ja, hon ligger vid mattens fotända i sängen. Det som vi inför varje nytt husdjur har sagt skall vara fredad zon.

När vi fick henne nådde hon inte upp, numera hoppar hon upp och parkerar sig med en fullständig självklarhet vi inte kan motstå - förstås.

Den som kikar extra noga ser att boken bakom Dessi är Annika Bryns "Morden i Buttle" som matten nu är i färd med att läsa.

Efter ett tag är höns, grisar och hästar rätt tråkigt och Dessi burrar in sig för ytterligare en morgonslummer.

Sämre liv kan man ha det trots antibiotikakurer och annat elände.

Rosor från Provence

De här skönheterna pryder rabatterna i vårt område och ger underbara skönhetsupplevelser.

Inte vet jag vad de heter men frodigt blommar de och ramar vackert in husfasaderna med typiska provencalska färgsättningar.

Det blommar alldeles fantastiskt härnere nu. Det har regnat ovanligt mycket i vår och nu har vi en solig och varm period med upp mot 27 grader på dagarna.

Allt fullkomligt exploderar!

Inte bara djävulsgräs...

Just nu blommar det i alla områdets rabatter. Flitigast är den här - flaskborsteblomman, "rince-bouteille" som jag visat förut.

Det är otroligt vackert med de här rödblommande buskarna som blir stora och höga med tiden. Vi har planterat två i vår lilla trädgård och snart slår de ut också.

Djävulsgräset undviker vi nu helt. Vi har hittat "säker promenadväg för Dessi och hon har förstått att det går att kissa och bajsa också där det inte växer högt gräs.

Vi plockar henne som en liten apmamma efter varje utevistelse dessutom. Inte ett sånt angrepp till!

Djävulsgräs i närbild

Så här ser det ut i närbild, det gräsliga hullingförsedda gräset vars vippor nu två gånger trängt in i Dessis öra och gett henne blodiga och variga öroninflammationer.

När jag gick ut för att fotografera dem plockade jag av två små vippor och tog i handen. Det var alldeles KUSLIGT. Plötsligt började de vandra i handen på mig, liksom kröp som om de var levande, bort från handflatan och genom fingrarna.

Jag fick hålla hårt i dem för att kunna ta hem dem och fotografera i detalj. Livrädd att de skulle krypa iväg inomhus också och komma ivägen för Dessi.

Damen med hunden på tidigare inlägg kom ut och jag passade på att fråga henne om detta. Oh ja, det gäller att kontrollera hela pälsen på hunden, mycket noga, sa hon. Och berättade att hennes hund sluppit det här med öronen därför att kontrollerat så noga. (det har ju vi också men inte har det hjälpt). Hennes mamma hade däremot haft hunden och inte sett att en sån här hulling trängt in i tassen på den. Det blev sövning och operation där också!

Min grannfru har tidigare haft pudel och sa att det bästa var att helt raka hela hunden, nu inför sommaren. Men NEJ, det vill ju inte? Åtminstone se till att det inte finns hår i hörselgången, raka bort det och också raka runt öroningången (som flera föreslagit) så att det här krypande eländet inte kan ta sig in.

Hon sa också att det är så att det kryper och vandrar. Och när man tar bort det måste man göra det i längdriktningen, annars fastnar det ännu värre. Inte undra på att veterinären haft ett sjå att få ut dem, han också.

Annars, "rien à faire", sa min grannfru. Bara kontrollera hunden väldigt noggrant överallt, inte minst runt öronen efter varje promenad.

Nu tänker vi inte gå där. Det känns för farligt. Och just nu är hussen ute och slår lite av den kommunala marken närmast vår tomt så att vi får ett "ofarligt" toalettställe för Dessi i närheten av oss.

Idag har vi förutom antibiotikabehandling i öronen och via munnen satt på Dessi en kombinationsbehandling mot loppor, fästingar och "moustiques", en sorts läbbiga myggor som härnere sprider en väldigt farlig och obehaglig sjukdom som de kan dö av.

Läste läskiga broschyrer i veterinärväntrummet så det är ingenting att be för. Det är klart jobbigare att ha valp i södra Europa än i skärgårdssverige, så känns det. Fast där fanns å andra sidan getingarna, fästingarna i mängder och huggormarna som höll på att ta kål på vår gamle Max.

Man vet att man har hund iallafall!

Klicka på bilderna för läskighetens skull. Och vet någon vad det är för grässort??

Djävulsgräset

Så här ser det ut vid början av stigen till byn. Den som går igenom den tidigare så bra rastningsängen.

Så här ser gräset ut när det är grönt och färskt. Jag förundrades redan tidigare i våras över det här lustiga gräset som ser ut som någon typ av sädesslag med sina vippor.

Det är när det vissnar, torkar och blir brunt som det blir farligt.

Det lägger sig på marken och vips när man passerar bryts hela eller delar av vippan av och klibbar sig fast på djurpälsen.

Klicka på bilderna så syns det bättre.

Inte bara Dessi....

Det här är Dandie. Eller hur han nu stavar sitt namn på franska. Två månader äldre än Dessi. Båda är födda 2008, därför börjar deras namn på D.

Den lilla pigga grannterriervalpen är här ute på djävulsgräsängen, den vi inte längre vågar använda.

Han hoppar runt i det höga gräset under uppsyn av sin matte.

Men sen är det uppenbart att hon måste gå igenom hela hunden och jag ser hur hon plockar bort den ena gräsvippan efter den andra innan hon tar in honom i huset. Bilderna är som de är, jag har zoomat och beskurit och bilden är tagen från mitt arbetsrum. Längre än så har vi inte till en i övrigt fin rastningsäng så det är verkligen eländigt att den inte går att använda!

Om Dandie lyckats undgå att få in gräsvippor i öronen vet jag inte. Eller också har han också fått det, jag ska fråga! Närbilder på eländet kommer.

Hos husläkaren - en lång historia

I Frankrike precis som i Sverige måste man vara listad hos en husläkare. Man kan välja vem man vill och var man vill och är man inte nöjd kan man byta.

Nu när vi är inne i socialförsäkringssystemet är det dags att hitta en doktor. Hur lätt är det? Vi har ingen att fråga, några säger att vi ska leta efter någon i de större orterna Toulon och Hyères men det känns onödigt att behöva åka dit när det finns två läkare i byn.

På gångavstånd dessutom.

Jag ringer den ena, Madame D som säger att vi kan komma, kl. 1500 på eftermiddagen. Jag tror förstås att detta är ett "rendez-vous", precis som hos tandläkaren, - en avtalad tid - men när vi kommer dit visar det sig att att doktor D. har sk. "consultations libres", dvs drop-in.

I väntrummet sitter redan en man och strax före oss kommer en mamma med två små barn som genast kastar sig över leksakerna i barnhörnan.

Så småningom ramlar det in fler och fler personer, alla hälsar artigt på varandra och ett par tanter som verkar känna varandra börjar prata och sen är det en gammal farbror som också dras in i samtalet. De kikar lite undrande på oss förstås och jag tjyvlyssnar så gott det går. Det talas utpräglad sydfranska och den är lika svår att förstå som någonsin den mest utpräglade sydskånska eller någon norrländsk inlandsdialekt.

Man pratar om sina sjukdomar. Högt blodtryck och vikten av att inte äta för salt mat (!) och att två av damerna för länge sedan är sparsamma med salt och tagit bort saltkaret från bordet. Hon har också höga kolesterolvärden och äter utifrån det. Och sen äter hon inte längre frukt trots att det är gott och finns i överflöd. Nej, säger hon bestämt, frukt - det är enbart socker och det är inte nyttigt.

Sen beskriver hon en ambulansfärd efter kraftigt näsblod och hon gör det så levande att jag direkt ser hur "les pompiers", brandmännen lastar in henne och att hon sen får ligga obehandlad på en sjukhusbrits i fyra timmar. Jag blir alldeles förskräckt, det låter ju som i Sverige? "Jag kommer aldrig att sätta min fot på det sjukhuset mera", säger hon och jag minns att här kan man välja. På kommunala sjukhus lär det vara såhär, på de privata helt annorlunda.

Barnen leker och när deras ljudnivå går upp något blir de genast tillrättavisade av sin mamma och lugnar ner sig.

Den förste mannen reser sig och går in tillsammans med doktorn och jag är tvungen att fråga högt i väntrummet hur det hela går till. Jag säger som det är, vi är från Sverige, kan inte rutinerna, går man in i turordning eller hur är det?

Och alla blir genast mycket intresserade och säger att ja, turordning är det. Ni ska gå in efter barnfamiljen och efter er är det min tur säger ambulansmadamen. Så man håller koll på varandra och sitter där förnöjt och väntar och konverserar under tiden. Fransmännen i Le Sud, som det heter härnere är otroligt tålmodiga och det är inte konstigt alls att behöva vänta. I väntrummen hos tandläkaren, veterinären, på supermarché och nu hos doktorn. "C'est normale". Inte tillstymmelse till stress alltså - man sitter där man sitter och det är bara att börja lära sig att så här är det.

"Så ni är från Sverige", säger den gamla farbrorn vars språk jag nästan inte förstår. Och de andra frågar nyfiket hur det kommer sig att vi flyttat hit, om vi bor här permanent och så förstås var vi bor. Och när jag säger att vi bor i vår bys lilla "domaine" blir det lite tyst - de har tidigare pratat om just den och konstaterat att det är dyrt att bo där, det kostar att både bo och hyra tycker man. Så vi är kanske lite udda av det skälet också.

"I Sverige är det kallt", säger den gamle mannen. Och jag håller med, jo det är kallare än här. "Ni ser så unga ut", säger han sen. "Det är väl kylan i ert land som konserverat er"! Och så skrattar alla. Jag med - det var ju både en komplimang och väldigt roligt. Sen undrar de förstås om vi klarar värmen för VARMT är det ju här i Provence, det är alla överens om. Och det är ingen som tycker om det heller, det blir för varmt i augusti i synnerhet och väldigt tråkigt, man kan ju inte gå ut förrän sent på kvällen.

Så jag berättar att vi ska åka till Sverige då när det är som hetast och det tycker alla är förståndigt.

Sen är det vår tur och den smalaste lilla doktor jag sett kommer och hämtar oss. Hon ser nästan anorektisk ut men är nog bara den smala franska kvinnotypen. Den med storlek 34.

Maken som haft en hjärthistoria och står på ett antal mediciner behöver ha remiss till en fransk kardiolog för årliga uppföljningar och undersökningar. Jag har gjort min hemläxa och översatt alla hans mediciner så gott det går till franska, dvs via Fass hittat substanserna som är internationella vilket inte alltid läkemedelsnamnen är.

Så det går ganska bra för doktorn att förstå vad som hänt, hur det åtgärdats och vilka läkemedel han står på. Hon säger att det finns ett kardiologcenter i närmaste stora grannort, den där prefekturen och skattekontoret och allt annat överordnat finns. Tandläkaren och veterinären också. Så hon skriver en remiss och säger att vi ska ringa för att få en tid. Hos specialistläkarna har man rendez-vous alltså.

Hon tar hans blodtryck och är mycket nöjd med det. Det fylls i papper och skrivs in på dator och så är det min tur. Jag har inte mer än två mediciner och behöver påfyllning av den ena. Det ordnas genast, inga problem alls, jag får ett recept, lite text nerkrafsad på ett vitt papper, det är allt. Jag har med mig de svenska läkemedelskartongerna för att visa vilka mediciner det gäller och doktorn ser fascinerat på hur man på svenska apotek har klistrat fast lappar med namn, förskrivande läkare, typ av medicin och också hur den ska tas och varför.

Här i Frankrike skrivs inga såna datorlappar på apoteken. Farmaceuterna kan, om man vill, skriva dit "3 droppar, 2 ggr dagligen i 5 dagar" med kulspetspenna direkt på kartongen. Det känns lite u-landsmässigt men man vänjer sig. Sen får jag en remiss till ett fristående laboratorium, också det i närorten dit jag kan gå och ta ett blodprov som jag behöver kolla lite regelbundet.

Svaret skickas sedan till henne och hon kommer att ringa och berätta om resultatet. Så är besöket avklarat, hon har skrivit in oss som patienter och blir vi sjuka är det bara att komma. Blir vi så sjuka att vi inte kan komma till mottagningen så kommer hon hem till oss. "Jag känner väl till er domaine, jag har många patienter där och det tar bara fem minuter så är jag på plats!"

Det kallar jag husläkare faktiskt. En sån som man hade förr i Sverige!

Dessihätta

Kära bloggvänner. Gå in på Stationsbloggen hos Christina - http://stribergsstation.blogspot.com/ - och läs och begrunda det mest underbara förslag till vår lilla pudelvalps problem med attackerande franska gräsvippor.

Den här lilla, av mig för 35 år sedan tillverkade hättan som ändå är för liten för barnbarnet, kanske kan vara något i stil med det Christina föreslår. Det finns ju redan hål som kan göras större för de små svarta pudel-öronlapparna.

Frågan är bara vad Dessi själv tycker. Och inte minst vilka kommentarer vi kommer att få från alla de fransmän i olika åldrar hon möter på sina promenader?

De flesta tycker ändå att vi är rätt exotiska som bosatt oss permanent här och alla undrar över hur kallt vi har det där i Norden. Sätter man en sån här mössa på sin valp i 35-gradig värme som vi snart har härnere får man ju förstå om man spär på eventuella funderingar..

Hemskt roligt är Christinas underfundiga förslag ändå mitt i eländet. Och tack för alla andra tips, vi ska nogsamt begrunda dem!

Hemmaveterinär

Såhär ser det numera ut i vårt badrum. Den ena medicinen efter den andra står här och varje dag får nu Dessi genomgå diverse behandlingar.

Som framgår av förra inlägget var det dags för akutbesök hos veterinären i morse igen.

Igårkväll hände samma sak som för två veckor sen. Plötsligt börjar Dessi tjuta och gnälla och ruska på huvudet. Den här gången gör det mycket ont, hon darrar, gnäller och vill inte vara i famnen ens.

Nu lyser vi in i öronen med ficklampa och anar oss till att ännu en jämrans hullingförsedd gräsvippa flugit in i hennes öra. Det FRISKA förstås.

Hon får inte längre gå på ängen där den här sortens gräs växer meterhögt. Vi håller noga uppsikt var hon går och håller henne kort vilket har gjort att hela hennes rumsrenhetsträning håller på att bli bortitok. Hon behöver in bland gräs för att få nosa och "gömma sig" lite när hon uträttar sina behov. Nu håller hon sig och har börjat kissa inne igen.

Hon är extremt ofransk så tillvida att det inte funkar att göra det på trottoarer och i rännstenar vilket vi för övrigt har lite av där vi bor.

Men det eländiga gräset växer överallt, det fastnar på pälsen som kardborrar och vi har lyft och kollat öronlapparna och varit så noga det går.

Ändå blir det en plågsam natt för Dessi. Hon sover under våra sängar till att börja med, drar sig undan som när hundar är riktigt sjuka.

Så fort mottagningen öppnar ringer vi och får komma direkt. "Nämen", säger veterinär B, den glade och hälpsamme. "Igen, det är ju för eländigt!!" Och så drar han ut samma sorts stickiga vippa, den här gången vass som en syl. Och förstås är den blodig och det ser inte bra ut i hörselgången där den redan stuckit hål och det är blodigt och varigt.

Åhh, jag blir varm, svettig och uppgiven. VAD ska vi göra frågar vi doktor B, det j-a gräset växer ju överallt? Det GÅR inte att skydda henne och han förstår ju det. Han säger att det här är vanligt härnere, vi har haft otur och att hon så lätt får in dem i öronen beror också på att hon är så liten. Inte så hög över marken där det växer.

Han föreslår att vi ska köpa tubifix, sånt som man sätter över knäkompresser för att hålla dem på plats. Vi måste försöka få hennes öron att hållas intill huvudet. Alternativt stoppa in bomull i hörselgången.

Inte nog med nya veterinärkostnader, nu är det ett par hundra kronor i sjukvårdsutrustning också.

Hemma prövar vi att göra mössa av tubifixen. Dessi ser inte klok ut, antingen blir det en liten mössa som får knytas under hakan och den åker ju blixtsnabbt av. Eller också får eländet träs över hela huvudet och då krafsar hon ner det över ögonen och ser ingenting.

Och bomullstussarna åker ut lika fort som de sattes in. PUST!

Damen på apoteket ställde sig också tveksam till om detta skulle fungera. Jag säger till henne: "Mais elle va se sentir ridicule", hon kommer ju också att känna sig löjlig med detta? Och vi ler båda och hon håller med mig. Men "Ni får säga till henne att det för hennes eget bästa Madame", säger apoteksdamen och ler igen.

Nu är det ny sorts antibiotika för hörselgången och för säkerhets skull också annan sort som intas som droppar så att det hela ska läkas så fort som möjligt.

Man undrar vad försäkringsbolaget ska tro? Nu skickar jag in det tredje veterinärintyget på två veckor?

Alla tips för hur små hundhörselgångar skyddas vid promenader mottages tacksamt!

Hundparadis?

Man tänker sig att Dessis liv hos oss är det perfekta. Hon har ständigt närvarande husse och matte som månar om sin lilla hundbebis på alla sätt.

Kulturell blir hon också genom alla utflykter hon får följa med på. Hon blir gullad med av alla som möter henne och hon är med oss överallt.

Hon har en egen perfekt liten trädgård där just nu jasminen blommar och doftar underbart och de svenska Flammentanzrosorna har börjat blomma. Den är jätterolig att rumstera runt i även om det är ett evigt passande så det inte tuggas uppgrävda lökbitar eller ekollon.

Hon tar sig dessutom ogenerat friheter som att ockupera mattens solstol för att skaffa sig bättre överblick över sitt revir. Hon vaktar oss noga och ger skall så fort hon hör ljud från gatan.

Men det finns ett j-a gissel härnere. Förlåt kraftordet men nu börjar det bli litet för mycket. Och den som läser bloggar uppifrån och ner vet redan vad jag talar om. Det ilskna provencegräset som klibbigt och hullingförsett attackerar hundöronen, kryper ner i hörselgången och ger plågor och öroninflammationer.

I morse var det andra gången gillt. Akutbesök hos veterinären!