Hemmaveterinär

Såhär ser det numera ut i vårt badrum. Den ena medicinen efter den andra står här och varje dag får nu Dessi genomgå diverse behandlingar.

Som framgår av förra inlägget var det dags för akutbesök hos veterinären i morse igen.

Igårkväll hände samma sak som för två veckor sen. Plötsligt börjar Dessi tjuta och gnälla och ruska på huvudet. Den här gången gör det mycket ont, hon darrar, gnäller och vill inte vara i famnen ens.

Nu lyser vi in i öronen med ficklampa och anar oss till att ännu en jämrans hullingförsedd gräsvippa flugit in i hennes öra. Det FRISKA förstås.

Hon får inte längre gå på ängen där den här sortens gräs växer meterhögt. Vi håller noga uppsikt var hon går och håller henne kort vilket har gjort att hela hennes rumsrenhetsträning håller på att bli bortitok. Hon behöver in bland gräs för att få nosa och "gömma sig" lite när hon uträttar sina behov. Nu håller hon sig och har börjat kissa inne igen.

Hon är extremt ofransk så tillvida att det inte funkar att göra det på trottoarer och i rännstenar vilket vi för övrigt har lite av där vi bor.

Men det eländiga gräset växer överallt, det fastnar på pälsen som kardborrar och vi har lyft och kollat öronlapparna och varit så noga det går.

Ändå blir det en plågsam natt för Dessi. Hon sover under våra sängar till att börja med, drar sig undan som när hundar är riktigt sjuka.

Så fort mottagningen öppnar ringer vi och får komma direkt. "Nämen", säger veterinär B, den glade och hälpsamme. "Igen, det är ju för eländigt!!" Och så drar han ut samma sorts stickiga vippa, den här gången vass som en syl. Och förstås är den blodig och det ser inte bra ut i hörselgången där den redan stuckit hål och det är blodigt och varigt.

Åhh, jag blir varm, svettig och uppgiven. VAD ska vi göra frågar vi doktor B, det j-a gräset växer ju överallt? Det GÅR inte att skydda henne och han förstår ju det. Han säger att det här är vanligt härnere, vi har haft otur och att hon så lätt får in dem i öronen beror också på att hon är så liten. Inte så hög över marken där det växer.

Han föreslår att vi ska köpa tubifix, sånt som man sätter över knäkompresser för att hålla dem på plats. Vi måste försöka få hennes öron att hållas intill huvudet. Alternativt stoppa in bomull i hörselgången.

Inte nog med nya veterinärkostnader, nu är det ett par hundra kronor i sjukvårdsutrustning också.

Hemma prövar vi att göra mössa av tubifixen. Dessi ser inte klok ut, antingen blir det en liten mössa som får knytas under hakan och den åker ju blixtsnabbt av. Eller också får eländet träs över hela huvudet och då krafsar hon ner det över ögonen och ser ingenting.

Och bomullstussarna åker ut lika fort som de sattes in. PUST!

Damen på apoteket ställde sig också tveksam till om detta skulle fungera. Jag säger till henne: "Mais elle va se sentir ridicule", hon kommer ju också att känna sig löjlig med detta? Och vi ler båda och hon håller med mig. Men "Ni får säga till henne att det för hennes eget bästa Madame", säger apoteksdamen och ler igen.

Nu är det ny sorts antibiotika för hörselgången och för säkerhets skull också annan sort som intas som droppar så att det hela ska läkas så fort som möjligt.

Man undrar vad försäkringsbolaget ska tro? Nu skickar jag in det tredje veterinärintyget på två veckor?

Alla tips för hur små hundhörselgångar skyddas vid promenader mottages tacksamt!