Hundparadis?

Man tänker sig att Dessis liv hos oss är det perfekta. Hon har ständigt närvarande husse och matte som månar om sin lilla hundbebis på alla sätt.

Kulturell blir hon också genom alla utflykter hon får följa med på. Hon blir gullad med av alla som möter henne och hon är med oss överallt.

Hon har en egen perfekt liten trädgård där just nu jasminen blommar och doftar underbart och de svenska Flammentanzrosorna har börjat blomma. Den är jätterolig att rumstera runt i även om det är ett evigt passande så det inte tuggas uppgrävda lökbitar eller ekollon.

Hon tar sig dessutom ogenerat friheter som att ockupera mattens solstol för att skaffa sig bättre överblick över sitt revir. Hon vaktar oss noga och ger skall så fort hon hör ljud från gatan.

Men det finns ett j-a gissel härnere. Förlåt kraftordet men nu börjar det bli litet för mycket. Och den som läser bloggar uppifrån och ner vet redan vad jag talar om. Det ilskna provencegräset som klibbigt och hullingförsett attackerar hundöronen, kryper ner i hörselgången och ger plågor och öroninflammationer.

I morse var det andra gången gillt. Akutbesök hos veterinären!