När vi kommer fram till söndagslunchens vingård ligger ett lätt dis över hela omgivningen. Ur en stor skorsten väller rök och jag letar mig fram till ursprunget.
Här är den enorma grillen med tak där husets kock, svärsonen, stått sedan sextiden på morgonen och roterat och fuktat in hemlig kryddvätska på de fyra spädgrisarna, uppträdda på helspett.
Jag blir först alldeles förskräckt, det ser extremt läbbigt ut med de här sotsvarta, förbrända smågrisarna där man ser både öron och nosar.
HUR ska jag kunna få i mig detta?Men övriga fransmän är också framme och kikar och den unge kocken berättar att de nog behöver minst en timme till men att allt kommer att vara färdigt när vi fått vår apéritif och ätit förrätten.
Vi är säkert en 80-90 gäster så de lär nog gå åt. Husets värdinna, vingårdsfolkets dotter är tillsammans med sin man de som står för "La Table", dvs matserveringen.
Här bjuder hon glatt på tilltugg i väntan på måltidens början.
5 kommentarer:
Nej, inte är det hemskt inte, det är ju dubbelmoral i så fall .., vi äter ju gladeligen korvar och kotletter och julskinka!
Säkert jättegott var det !
Elisabet: det VAR gott men kändes ändå lite obehagligt. Det var INTE roligt att se de där smågrisarna på spettet, det var det inte.
Är man köttätare så är man, jag tycker det ser gudomligt gott ut!
Mina grannar på landet, när jag hade sommartorp i Västergötland, brukade träkolsgrilla spädgris varje sommar, gudagott var det! Bland det godaste kött man kan äta, det riktigt smälter i munnen.
Jag minns när jag var med min franska "mamma" första gången på matmarknad i Paris i väldigt unga år. Jag förfasade mig över döda fjäderfän som hängde upp och ner från krokar med hopbundna fötter och hals och huvud kvar.
Raymonde tittade på mig, lite spefullt, och sa något om att hon förstod att jag hade en protestantisk uppfostran ;)
Nu kom jag på en fråga.
När mina grannar grillade (det tog en halv dag) spädgris, så satt jag ofta med och strök på marinad mellan varven.
På slutstadiet, när grisen höll på att bli färdig, så var det lätt hänt att köttet lossnade från benstommen. Det väger ju en del.
Detta ställde till en hel del besvär för oss, men det gick bra ändå...men hur gör riktiga proffs?
Som de på vingården?
Har de ett eldfast nät eller nåt över grisen?
Förlåt, Christina - jag har missat dina kommentarer och frågor.
Jag håller med dig. Det lilla jag åt av grisen var faktiskt bland det godaste kött jag ätit. Det bara smälte i munnen.
Och man måste förstås vänja sig vid hur man hanterar mat här. Kocken såg ju hur jag spärrade upp ögonen, han undrade till och med om det var något särskilt jag ville. Och log åt att jag aldrig sett detta tidigare.
När jag frågade om det var han som hade "dödat" smågrisarna också så log han igen och sa att nej, slaktare var han inte.
Jag såg aldrig slutskedet av grillningen, vi satt vid förrätten då. Så jag såg inte hur det gick till när de tog loss och skar upp heller. Och när jag nu tittar på bilderna i förstoring ser jag inget nät annat än det galler på vilket veden ligger. Kanske fångade de upp köttbitar som ev.trillade ner? De var ju sotsvarta redan av grillningen.
Skicka en kommentar