Pratar med mamma i telefon. Det gör vi numera sedan länge och ofta. Jag har fria samtal till hennes - ocnh andras - fasta telefonnumer i Sverige så vi kan prata så ofta och så kort och länge vi vill. Min mamma som snart fyller 89 år är min fasta punkt i den svenska tillvaron.
Hon är den som finns där alltid, som svarar i telefonen, hon som hjälper mig att komma ihåg vem som fyller år i släkten och som ordnar böcker till mig på svenska, sköter om att våra svenska räkningar kommer till Frankrike, ringer till myndigheter för vår räkning och som nu, ordnar med vackra blommor till en kär kollegas begravning i Sverige.
Hon är den som skickar mig Alice Munroes noveller eller Tranströmers dikter. Jag tipsar henne om de franska författarna vi läser i bokcirkeln härnere och vi pratar konstutställningar på närliggande Tomarps Kungsgård eller Louisiana i Helsingör, konserter och teaterföreställningar i Helsingborg och nyårskonserter i kyrkan. Hon berättar om alla barnbarnen som idag, de flesta av dem har egna barn så nu är det en liten skock barnbarnsbarn att hålla reda på också. Varenda födelsedag kan hon och vill det sig stickar hon bebisfiltar och små söta raggsockor till de lite äldre.
Hon är verkligen också sina vänners vän, min mamma. Telefonen ringer ofta och det är vännerna som hör av sig eller tvärtom. Mamma kör bil med den äran - bytte upp sig för lite sen - och agerar taxi för väninnor, många gånger yngre än hon, som inte längre vågar köra själva. Fortfarande träffar hon väninnor från olika skeden i livet och man gör utflykter, äter luncher hos varandra eller ibland på Gästis i byn, spelar bridge eller hjälper någon som behöver en extra insats vid sjukdom eller lasarettsinläggning.
Vi ses en gång om året numera, under våra Sverigesomrar. Vi stannar i hennes vackra del av nordvästra Skåne - här är trädgården med Hallandsåsen i bakgrunden - på vår uppresa i juni och när vi kör tillbaka igen i slutet av augusti. Mamma ordnar med champagne och hissad flagga när vi kommer och bjuder på makalösa middagar, så som bara hon kan laga dem. Det är specialrökta laxar med färskpotatis, ljuvliga hemlagade såser med grädde, majonnäs och örtkryddor. Jordgubbstårtor och goda drinktilltugg dessförinnan. Alltd är det dukat med finaste porslin på brodyrdukar och med linneservietter och vackra blomsteruppsättningar, allt taget från hennes prunkande rabatter.
Här på bilden dinglar ett klassiskt smultronstrå. Det har hon plockat till mig, hennes äldsta dotter, för att vi nu kommer till Sverige och det är ett speciellt tillfälle. Min yngsta syster som är med på den här middagen i strålande Sverigesol får förstås också sitt strå!
Hon är fantastisk min mamma. Sedan många år tar hon hand om min nu 97-åriga styvpappa som inte längre reder sig riktigt i tillvaron utan henne. Han har förmånen att ha fått ett gudabenådat äldreliv - de bor kvar i sitt hus och med sin trädgård som de haft i många år. Han sitter på somrarna under korkeken och blir serverad tre hemlagade mål mat om dagen och får all tillsyn i övrigt plus så mycket stimulans han orkar med. Min mamma är, sin egen aktningsvärda ålder till trots, en anhörigvårdare med allt vad det innebär. Själva navet i den stora familjen med sex barn, sjutton barnbarn och sexton barnbarnsbarn är hon också.
Jag som hastigt förlorade min pappa när jag var femton är för varje år som går mer och mer tacksam att jag själv uppe i de här åren har min mamma kvar. Det är en trygghet och en glädje och ingenting att ta för givet. Så tänkte man ju inte förr men nu är det annorlunda. Idag talade vi om döden och hur den går till. Hon berättade om min mormors sista andetag och hur man bara börjar andas långsammare och det tar längre tid mellan varje andetag. Och så drar man bokstavligen sitt sista andetag, sa mamma. Och det lät så fridfullt och fint - precis sådär som man önskar sig för egen del.
