Trots att vi numera vet hur lömskt det är med detta djävulsgräs som kryper i pälsen och tar sig in i kroppsöppningarna hos hundar härnere så har vi inte lyckats förhindra ett nytt elände. Vi plockar vippor och lusletar efter dem när Dessi varit ute och kissat och försöker ta henne dit gräset inte växer. Problemet är att det gör det överallt och finns inte själva gräset på ett ställe så har vipporna blåst dit och anfaller ändå.
Igår hamnade Dessi i en riktig "catfight". En envis svart-vit katt som vi dumt nog då och då gett lite mat har nu bestämt sig för att adoptera oss "på riktigt". Om detta tycker Dessi inte och jagar beslutsamt bort katten och får sig då och då en vass tass i ansiktet.
Därför trodde vi att det var spår av kattbråket som gjorde att Dessis öga började vara sig i förrgår. Hon gnodde sig också mot mattorna som för att försöka bli av med något som gjorde ont. Vi torkade med ljummet vatten och bomullstuss och hoppades att det skulle ge sig.
Hela natten till idag har det lilla pyret suttit i sängen och darrat av smärta. Hon har inte kunnat ligga ner och heller inte vara stilla. Det blev inte många timmars sömn för någon och matten kastade sig på telefon till veterinären redan klockan åtta på morgonen. Dessis ena öga var då helt igenmurat och varigt och såg alldeles rött och blodigt ut när vi försökte göra rent.
Och, jo, det gick bra att komma direkt till veterinären utan att boka tid. En halvtimme senare tar den snälle och effektive Docteur B, efter att lokalbedövat ögat, ut en j-a vippa, 2 cm lång och med sylvassa hullingar ur Dessis undre ögonlock. Titta själva på eländet - det är dubbelt så lång som Dessis lilla svarta öga och där har det legat och gjort henne illa, illa. Hur illa det blivit med ögat vet vi inte, nu är det smärtstillande medicin, inflammationshämmande dito och antibiotikadroppar sex gånger om dagen i flera dagar. Återbesök om en vecka. Behandling och mediciner för över 100€ - tur att vi har försäkring!
Varken vi själva eller Docteur B har något bra svar på hur man ska kunna undvika det här. Det lömska gräset smyger sig in i pälsen och in i ögon och öron utan att man har en chans att upptäcka det förrän det är för sent. Det är bara att fortsätta vara observant och luskolla pälsen efter varje utevistelse.
Detta är ett rent elände med hund i Provence. Inte minst för Dessi själv som tålmodigt uthärdat den här plågan och nu sover en välbehövlig eftermiddagslur, vår duktiga lilla hund som så förtroendefullt, trots smärtan, låter både oss och Docteur B hjälpa henne. Usch vilken pärs!
