Nu åker vi till badorten Le Lavandou. Vädret är lika strålande, solen skiner och titta vilken jättestrand vi har helt för oss själva!! Det är inte klokt, om några månader kan man knappt komma ner till vattnet här så mycket folk är det då.
Dessi blir lika lycklig och upplivad som vanligt vid åsynen av havet. Hennes små söta tassavtryck leder ner till havskanten där hon till och med går upp på baktassarna i sin iver att få "pudeln", plaska i strandkanten, som är kännetecknande för just pudlarna.
Jag blir alldeles fascinerad av det klara vattnet. Det är underbart att se så rent och friskt vatten (tror jag att det är iallafall), om jag jämför med hur det såg ut i Stockholms skärgård och vid vår ö under de senare åren.
Periodvis hade vi spenatgegga och rabarbersoppa och ibland giftig algblomning som gul-grön smet längs med strand och brygga. Ingen hund kunde gå nära och bad var inte att tänka på.När man läser om att Östersjön till stora delar är ett dött hav kan man undra hur det här Medelhavet med så mycket folk och så många länder som samsas om det lyckas - åtminstone ser det ut så - hålla sitt gemensamma vackra vatten så rent? Varför klarar man inte det när det gäller vårt eget fantastiska innanhav?
