Ensam hemma

Dessi, familjens riktiga "bebis" och älskling, är en av våra mest älskade hundar. De andra genom åren inte att förglömma, men denna lilla franska mademoiselle har tagit våra hjärtan med storm sedan fyra år tillbaka. Inte bara våra, de flesta som träffar henne blir lika förtjusta och hittills har hon inspirerat två andra familjer i vänkretsen att köpa toypudel de också!

Hon är en pigg, glad och social liten hund, nätt i formatet (väger bara ca 2,5 kg och är 27 cm hög) som en toypudel ska vara. Smart som katten (!) och med massor med roliga tricks och hyss för sig. Hon vet precis hur hon ska linda hussen och matten runt sina tassar och visar på olika sätt vad hon vill och tycker. Hennes kroppsspråk är jättetydlig med små buffar med nosen, tasskrap och mjuka små "väckningskyssar".

Det är samtidigt en känslig och uppmärksam hund, väldigt sensibel och snar att läsa av vad som händer med oss i övriga familjen. Vi har aldrig tagit henne på någon hundkurs, inte lärt henne plats, sitt, gå i korgen, fot och allt sån här som vi tragglat med de andra hundarna. Det har liksom inte behövts, hon tyder våra signaler jättebra och det räcker med ett Nej för att hon ska hejda sig i steget.

Hon kan både franska och svenska och vet precis vad det betyder när vi säger att hon ska "åka bil", "följa med" eller för den delen "få mat, gå ut, kissa, få godis, hämta nallen" och allt sån här man pratar med hundar om på dagarna. Hon är med oss vad vi än sysslar med, följer oss från kök till vardagsrum, sover nära när vi sitter vid datorn och nedanför oss när vi tittar på tv på kvällarna. Och i sängen på natten. Förstås!

Här i Frankrike är det också så fiffigt att hundar är välkomna precis överallt. Vissa undantag finns som t.ex en klosterträdgård men det handlar mera om att fransmännen inte plockar upp efter sina hundar och då erbjuds man att hon tas omhand av klosterbutikens personal istället. Hundvänligheten är stor, en skål med vatten ställs oftast fram på restaurangerna och alla gullar och klappar henne.

Vi tar därför med oss henne överallt och det är sällan hon behöver vara ensam hemma. Om vi ska göra något gemensamt, hussen och jag, brukar vi passa in det så att det sker när vi har vår städhjälp hemma och det brukar gå jättebra. "Elle pleure" - hon gråter lite men det går snart över eftersom hon har någon hemma med sig. Är vi borta längre perioder får hon vara hos extramatte M där hon trivs jättebra och får all uppmärksamhet och omvårdnad hon behöver.

Men ibland händer det att vi måste lämna henne ensam i huset. Hon vet precis när det ska hända, vi talar om för henne att hon ska stanna och det gör hon också. Men när vi låser dörren hör vi hur hon skäller och sen sätter igång att "gråta" högljutt. Man får förhärda sig och det är klart att hundar ska kunna vara ensamma hemma ett par timmar, tokigt vore det ju annars.

Men vid ett par tillfällen har det inte gått så bra. En gång drog våra ärenden ut ordentligt på tiden och vi kom hem betydligt senare än vi räknat med. Dessi blir fullkomligt överlycklig när vi kommer hem igen, hon springer i cirklar, hoppar och studsar och väl i famnen kryper hon nära intill och gnyr av lycka. Sen släpper hon oss inte ur sikte på ett bra tag.

Den här gången vi var så sena började hon senare på kvällen att bete sig oroligt och konstigt. Hon gick runt i cirklar, markerade att hon ville gå ut men gjorde ingenting då. Hon gnydde men kom inte till ro, ville varken äta eller dricka.Hon darrade och betedde sig som om hon hade jätteont. Förstås var detta en lördagkväll så det gick inte att åka till veterinär men vi lyckades till slut få tag i en jourhavande veterinär per telefon.

Han ställde ett antal frågor och när vi till slut berättade att hon varit ensam alldeles för länge under dagen sa han: "Hon har fått en smärre "chock" av detta. Små, känsliga hundar kan reagera så här och hon har legat i många timmar och spänt sig och väntat utan att veta om ni skulle komma tillbaka. Hennes beteende tyder på att hon krampar i magen och har ont. Ge henne en halv tablett av er egen medicin mot magkramper, vänta en halvtimme och ring igen om hon inte blir bättre."

Detta var en trollkarlsveterinär tycker jag. Han ställde diagnos och ordinerade medicin på telefon. Och alldeles rätt hade han. Inom en halvtimme efter att Dessi fått sin tablett var hon sitt vanliga jag igen - alla symptom försvann.

Igår hände samma sak igen. Vi var hos tandläkaren båda två och Dessi var ensam hemma. Inte så hemskt länge - ett par timmar som hon ska klara. Men igårkväll upprepades samma historia igen - hon varken åt eller drack, var orolig, darrig, markerade att hon ville ut i trädgården men gjorde ingenting där. Under natten har hon vandrat fram och tillbaka och till slut börjar man ju återigen fundera över om det är dags för veterinär.

Ett par timmar in på förmiddagen när hon legat hos oss i sängen och i knäet och fått mycket kel och lugnande ord så släpper det igen. Utan förvarning blir hon sitt vanliga, normala och pigga jag igen, dricker, äter och leker. Hund med känslig mage är vad vi har. Som inte tycker om att vara ensam hemma!

Hos tandläkaren

Det var ett bra tag sedan vi var hos vår franske tandläkare Monsieur D. Minnestrogna läsare drar sig till minnes att detta är en liten fransk-kinesisk man som har sin praktik ihop med sin tvillingbror och de är verkligen äkta enäggstvillingar så det gäller att se upp till vilket behandlingsrum man hänvisas. De tassar runt i mottagningen båda två (kanske medan de väntar på att bedövningen ska ta) och hälsar alltid artigt på alla patienter i väntrummet och ler ett fullmåne-leende mot alla. Är man det minsta nervös försvinner detta inför de här två super-coola bröderna. Båda är dessutom välrenommerade tandkirurger som kan sina saker.

Monsieur Maurice D som är vår tandläkare är känd för att vara mycket duktig men ständigt försenad. Så vi beväpnar oss med böcker och tålamod och sätter oss i väntrummet som ser likadant ut som det alltid gjort. Stolarna skulle behöva en tvättomgång, den stora fotobilden på pojken med mjölktänderna hänger fortfarande på snedden.

Jag har för första gången bitit av en plomb. Det var en plastfyllning som sattes in i samband med att jag bytte samtliga mina amalgamfyllningar till plastditon på 1980-talet. Då sas det att de inte skulle hålla särskilt länge. Pytt! De har varit extremt tåliga men en rå rödbeta kan ta kål på vad som helst efter mer än 30 år, så ock denna fyllning.

Jag ringer tandläkaren och får tid (förstås) inom några dagar. Sekreteraren beklagar att det inte kan gå fortare men vi är nöjda båda två, jag har inte ont och kan vänta. Maken passar på att hänga på för en rutinkontroll och tandstensborttagning.

Monsieur D är denna dag faktiskt inte särskilt försenad. Han skrattar sitt galna, fnissiga kinesiska skratt när jag förklarar att jag dessutom har en vaxpropp i ena örat och därför hör dåligt på den sidan. Sen råkar han trycka sig mot det hörande örat när han snabbt och konstnärligt fixar till den avbrutna plomben. Jag får alltså gissa mig till när han säger: Öppna och stäng munnen, spotta och skölj. Och jag övergår till att nicka när det till slut känns bra.

Det tar mindre än en halvtimme och då får han jobba lite med detta. Inte det minsta ont gör det, han är lätt på handen som en dunfjäder och sen är det makens tur. För honom tar det också cirka en halvtimme men allt är OK och vi får båda lugnande besked. Och många frågor om hur vi ska tillbringa julen - ska vi vara kvar här i det just nu regniga Provence eller ska vi åka till den mörka och snöiga Norden?

Vi har inte tillräckligt med kontanter med oss inser vi när det är dags för betalning. Det spelar ingen roll, här betalar man med kort vilket är en nyhet. Vad det kostade? För mig med helt ny plastfyllning/krona cirka 350 kronor. För makens totala genomgång och tandstensborttagning med smärtfritt ultraljud ca 250 kronor.

Sexhundra kronor för allt detta för oss båda två. Vad hade det kostat i Sverige undrar vi eftersom vi har noll koll på tandläkarkostnader där numera?

Petter och Linnea

Tänk vad man kan hitta ibland när man går igenom hela det stora bildmaterialet i jakt på något helt annat. Det här är ju ett uruselt foto, taget i pixlarnas begynnelse och med spegeleffekter i bilden. Men jag blir varm i hjärtat när jag ser de här ungarna igen.

Petter och hans lillasyster Linnea är det - barnen från en skärgårdsby nära oss på den tiden vi bodde på ön. En med mörka bruna ögon - arv från pappa som hade fransk mamma faktiskt, en med de klaraste ljusblå, med rödlätt hy och röda inslag redan i bebishåret. Under många år följde vi dem, från det den lilla Linnea föddes och framåt.

Idag är de över tonåren och säkert på alla sätt på väg in i vuxenvärldenoch var de håller hus vet jag inte längre. Inte heller om den här tavlan som jag målade till deras pappa för länge sedan också hänger kvar i det gamla skärgårdshuset. Hoppas kan man ju!

Lever du?...

...undrar man i Sverige. Närmare bestämt Pensionsmyndigheten. Och skickar oss blankett med föreskrifter på både svenska och franska om att det är viktigt att de får veta att vi fortfarande är vid vigör och gifta med dem vi uppgett och att adressen är densamma etc.

De här dokumenten skickas till alla utlandssvenskar som får sin pension utbetald från Sverige. "Levnadsintyg" kallas det och jag minns att Bodil Malmsten i sina första böcker från Finistère tyckte det här var ett himla påfund.

Men man får förstå det. Hur många historier har man inte hört om i Sverige invandrade personer som i åratal kvitterat ut pension för sedan länge sen döda föräldrar. Kanske är det en myt, en fördom eller bara en vandringshistoria men jag brukar tänka på det här när vi snällt går ner till vårt borgmästeri för att få de korrekta stämplarna och intygsunderskrifterna. Det är väl klart att Sverige vill ha koll på sina medborgare, var än i världen de befinner sig!

"Ja, ni ser ju levande ut" brukar de säga, de franska tjänstekvinnorna på La Mairie. Och så ler de. Det här är ju inte något de normalt behöver befatta sig med men de har lärt sig. "Oh là, le Certificat de Vie" säger de och tar emot de här viktiga papperen  och kollar för säkerhets skull också våra pass.

Sen kommer borgmästaren och skriver under och det stämplas på flera ställen så att vi i vederbörlig ordning kan skicka tillbaka papperen till Sverige. Sen kan man därifrån fortsätta att skicka oss vår rättmätiga pension ett år till. Inget levnadsintyg - inga pengar, så det är bara att gilla läget.

Klicka gärna på bilderna och läs. Den som vill ha gratis fransklektion kan jämföra de båda dokumenten!

Nobeldagen i sol

Från mitt sydfranska sovrumsfönster kikar jag ut nu vid fyratiden på eftermiddagen. Solen strålar in i sängkammaren och det känns lätt udda med adventsstjärnan tänd så här dags på dagen. Innan vi lägger oss lyser den dock vackert vinterlik i mörkret.

Vi har fantastiska soldagar. Men  kalla norrvindar, de som kallas "mistral" och "tramontagne", sveper ner från bergen bakom oss och sänker dagstemperaturen och ger nästan någon minusgrad på natten. Men samtidig sol och klarblå himmel. Idag efter lunch satt jag ute i solstolen med Dessi i knäet en bra stund och bara lapade sol och D-vitamin. Nu blossar kinderna!

Och ett enda enstaka moln har jag på min provencalska himmel.

Om en stund ska jag, som så många andra, sätta mig framför tv:n där vi kan se Nobelaktiviteterna resten av kvällen. Jag brukar tycka det är kul att titta på hela prisutdelningsceremonien och älskar kvällens fantastiska Nobelmiddag. Klänningarna, maten, talen, divertissemanget.

Det känns som vanligt konstigt att sitta här i Provence där så lite påminner om decembermörkret i Sverige och titta på det här. Men svenskt känns det - riktigt ursvenskt!!