Svenskt vårbesök

Svenska vänner tar med sig andra svenska vänner på besök tilll vår lilla by. Som faktiskt charmar de flesta med sina pittoreska gränder och sitt levande autentiska franska byliv.

Maken har varit hos bagaren och inhandlat godsaker till det efterföljande kaffet. Vi delar på bakelserna med smörkräm, citron-dito och en underbart god chokladmoussetårta. Tur vi inte har kaffebesök alltför ofta, det vore livsfarligt med dessa fantastiska franska bakverk!

Och ute har nu påskliljorna slagit ut sedan ett par dagar tillbaka. Mandelträden blommar och det gör mimosan också.

Slump. Igen?

Av olika anledningar går jag igenom 10 år gammalt material som obesett fått följa med i Frankrikeflytten. Och hittar en liten skissbok från 2001 där jag gjort anteckningar och skissat minnesbilder från olika skeenden. Det här var ett av de första åren vi åkte på semester ett par veckor till Provence - till en helt annan del än där vi bor nu. Vi bodde i och utforskade området runt Vence i departementet Alpes Maritimes närmare Nice.

De blånande bergen med sina gula provencalska hus med orange tegeltak satte redan då sina spår. Vid hemkomsten har jag gjort minnesskisser. Bland annat av ett träd med berg i bakgrunden, det som syns på den andra bilden. När jag nu får syn på skissen drar jag efter andan. Och måste genast gå och fotografera våra stora ekar med berg i bakgrunden så som de ser ut från vårt sovrumsfönster.
Nu har jag lekt lite i bildbehandlingsprogrammet för att få fram den grafiska formen på det fotograferade trädet på första bilden . Men jag lovar att det, precis som på den tecknade skissen finns ett berg i bakgrunden.

Och husen som klättrar längs bergssidorna är identiska med de som finns längs vägen upp till vår by. Hur är det, tror ni? Vet man redan från början hur det ska bli och också hur det ska se ut?

Vid ett rödljus i Marseille

Vi har varit på besök hos goda vänner i Marseille. På hemvägen blir det stopp vid ett par rödljus. Och antagligen har något gymnasium i närheten precis slutat för dagen eftersom ett stort antal tonåringar hastar fram på gatan. Är de annorlunda klädda än i Sverige?

Nja, tror inte det. De flesta människor här i Frankrike är klädda i svart nu på "vintern". Ungdomar överallt har jeans, jympadojjor av för mig mer eller mindre okända inne-märken. Och så är det stora halsdukar till blanka, svarta och bulliga täckjackor.

På sista bilden går en fin äldre dam med käpp, säkert i sällskap med sin dotter eller svärdotter i högklackat. Det här ser man ofta, "mamie" tas ut på promenad och man bryr sig om!

Egypten 2.

Jag har några få bilder från min tid som liten tvååring i Kairo. Men desto fler minnesbilder och doft- och synintryck från en märklig och svunnen värld. Eller, är den förresten så annorlunda? Idag, när Egypten och Kairo syns på tv och internet och i live-sändningar kan jag känna att det är detsamma som då - 1946. Flickan på gatan utanför vårt hus kunde nog ha fotograferats också idag. Det är den taggiga kanten på foto som avslöjar att det gått ett tag sedan dess.

Min pappa på häst vid en av pyramiderna hade säkert också kunnat fångas på bild idag. På den sista bilden sitter jag på en pick-nick-filt utanför Kairo och har precis fått en liten nykläckt kyckling i handen av en förbipasserande "månglare". "Galli-galli" minns jag att man sa att den hette - det var väl så den lät. En fascinerad tvååring i fin klänning med 40-talsstuk och solhatt. Och jag kan känna den fjuniga kroppen och det pickiga fågelhjärtat i mina händer än idag.

Egypten 1.

Från min sydfranska horisont följer jag med ett alldeles eget intresse det som hänt och händer i Egypten. För när jag var två år bodde jag med mina unga föräldrar i Kairo dit de flög strax efter kriget 1946. Trots att de flesta säger att man inte kan minnas vad som hänt när man är så här liten har jag överraskat min mamma många gånger genom att berätta om korta minnesintryck och bilder som inte kan ha hämtats från foton eller senare berättelser.

Min pappa var utsänd av dåvarande ABA-Sila, det som senare blev SAS, för att arbeta för att upprätta en flygförbindelse mellan Egypten och Sverige. Min mamma, knappt då 21 år gammal, kom efter tillsammans med en barnsköterska till mig, det första och då enda barnet. På andra bilden sitter jag på kamel framför Sfinxen med "Syster", en kvinna några år äldre än min mamma. Vi bodde i en förort till Kairo, Heliopolis i ett ganska stort hus varifrån jag minns många detaljer.

Vi hade, som det var på den tiden, ganska mycket tjänstefolk. Det fanns en "boy" och en trädgårdsmästare. Och så en familj, "Joseph" med hustru och dotter, något äldre än jag som skötte hela hushållet. Joseph var kock i huset och min mamma fick knappt vistas i köket - de samrådde kring mathållningen men maten lagade han själv i köket med gasspis och svart- och vitrutiga stenplattor. Hans dotter Saida och jag lekte då och då i trädgården och kanske var det här jag lärde mig hur det franska språket låter - det var franska som talades i huvudsak. Och så arabiska förstås.

Nu pratar min mamma och jag om tiden i Egypten. Hon minns förstås ljud och dofter och intryck på ett annat sätt än jag. Men också jag upplever någon slags resonans i kroppen när jag hör och ser folkmassorna - språket, gesterna, kakafonin, de många människorna har satt sina spår.

Att jag inte precis uppskattade besöket vid "puramiderna" som jag kallade dem och Sfinxen ser man tydligt. Jag skriker och lyfter armarna efter mamma. Den första bilden ger mig också speciella minnen. Jag minns känslan av att bli buren på axeln av den mörkhyade guiden med sin sträva mantel. Säkert tyckte också han att det var ett märkligt möte.

Bon Saint Valentin

Bon Saint Valentin säger man här i Frankrike. Det är en lika uppmärksammad dag som i Sverige och många andra länder. På tv visas många vackra och kreativa tips i romantikens namn. Fransmännen är mycket romantiska och kärleksfulla och vågar visa det också så det är massor med hjärtan, rosor, champagne och parfymer. Och afrodisiakisk gourmetmat.

Så, inspirerad av dem skickar jag de här vackra rosorna (som jag fick på vår 20-åriga bröllopsdag för två år sen) till familj, släkt, vännerna och alla roliga och vänliga bloggvänner. Je vous aime!