Dessi går på café

Våra svenska gäster "adopterar" Dessi under sitt besök hos oss. Som vanligt följer hon med oss vad vi än gör. Här sitter hon mellan B och K på bybaren och stirrar på en nyinköpt bakelse. Fick hon smaka? Jo, det var gott, det tyckte alla.

Hamnen i Hyères

Så här soligt, varmt och vackert har vi haft det idag. Här äter vi lunch utomhus i strålande sol och 21 graders värme i hamnen i Hyères precis intill de vackra segelbåtarna. Det blåser men det är ljumma vindar och vi får ett par härliga timmar som avslutas med rundtur i hamnen och närliggande stränder.

Utelunch i solen

Vi åker med goda vännerna ner till Hyères, vår närmaste större stad vi havet. Det är sol från blå himmel, 21 grader och lätt blåst men ljumma vindar. Vi sätter oss ute, på en av fiskrestaurangerna nere i hamnen, 2 meter från kajkanten.

Här äter vi god avocado med musslor, tomatcarpaccio med parmesan, moules frites och crème caramel till efterrätt. Runt oss promenerar höstklädda fransmän - som skandinaver sitter vi i tunna skjortor och är barärmade. Vi dricker vatten och ljusrosa rosévin och bara n j u t e r av detta fantastiska höstväder. Det här är Provence när det är som bäst. Vi vet också från sverigerapporter att det är blaskigt, novembergrått och höstruskigt så kontrasten känns stor och vi känner oss väldigt priviligierade som får ha det så här.

Bypromenad i november

Tillsammans med goda vännerna går vi ner till vår lilla by från det område där vi bor. Det tar några minuter och på vägen har vi den vackra utsikten mot de blå bergen, strax utanför vår trädgård. Nere på den första bygatan hänger på ett av husen en gullig handskriven rosa lapp där det står. "Lola föddes den 5 november. Hon vägde 3 kg och var 52 cm lång. 0358 på natten". Och små hjärtan ditritade. Jag fotograferar och blir glad. En liten fransk flicka föddes här på min egen födelsedag!! Så roligt.

Idag är det den 11 november och helgdag i Frankrike. Man helgar l'Armistice, stilleståndsdagen den 11 november 1918, dvs slutet på första världskriget. På tv ser man presidenten Sarkozy lägga krans på den okände soldatens grav vid Triumfbågen. I byn hördes i morse Marseljäsen och tapto spelas och när vi passerat vår vackra park i höstsolen och kommer fram till byns krigsmonument ligger det färska blommor med anledning av dagen. Man glömmer varken sina krig eller sina döda här.

Vi levande har haft en underbar dag med strålande sol, utelunch och långsam promenad genom vår charmiga och historiska by. Promenaden avslutades på ett av byns kaféer tillsammans med urinvånare och stamgäster och ett antal hundar. Hemma vid halvsex lyser ännu solen!

Vänner på besök

Nu har vi goda vänner på besök hos oss i Provence en vecka lite drygt. Så det blir lite sporadiska blogginlägg mellan varven. Idag har vi ätit vingårdslunch, en sån där som tar nästan fyra timmar. Med spädgris på spett och provencalska för- och efterrätter och gårdens goda vin därtill.

Det är något kyligare nu och lite mera regnrisk även om prognosen talar om fortsatt soliga dagar. Höst i luften med underbara färger. Här står vännerna och beundrar utsikten mot bergen och de gulnande vinstockarna i förgrunden. Fantastiskt vackert!

De bortglömda

I ett hörn av den vackra kyrkogården som vi besöker för att lägga en blomma vid en god väns grav ser det ut så här. Här finns sedan länge inga färska blommor. Ingen besöker och vårdar graven och på några av dem sitter lappar där gravrättsinnehavarna uppmanas att snarligen ta kontakt med kommunkontoret eftersom gravrätten överskridits.

Man undrar om detta är rester efter någon tidigare gravskändning - på flera av gravarna är stenar och kors upprivna och kullkastade. Det känns sorgligt att se, särskilt den lilla gravstenen med en sedan länge förfulad plastblomkruka. Här står bara ett förnamn och man förstår att det är för en morbror och en systerson man ordnat graven - större var inte hans familj.

Samtidigt läser jag idag i Paris Match en artikel om det stora antalet ensamma människor i Frankrike. En fransman av tio har inte mer än "tre personliga samtal per år", ordagrant översatt. Och detta gäller människor i åldern från 40 år och uppåt, i städer och på landet. Skilsmässa, familjekonflikter och arbetslöshet gör att människor hamnar i en slags ofrivillig ensamhet som de har svårt att ta sig ur och också skäms för. De tappar sitt självförtroende och gömmer sig för omvärlden i en egen isolering.

Några skaffar sig hund, andra börjar som frivilligarbetare för att få en lite bättre tillvaro. Men några har det så knapert att de får spara i månader för att kunna gå ut och ta ett glas med gamla vänner på besök som inte vet hur illa det är ställt.

För sju år sedan drabbades Frankrike av en fruktansvärd värmebölja. Det blev då uppenbart hur det stod till med många gamla som levde helt ensamma och utan kontakt med någon i sina familjer eller från yttervärlden. Mängder av dem dog i värmen och många upptäcktes heller inte förrän vid jultiden, månader efter sin död. Det blev ett uppvaknande som har resulterat i åtgärder och organisationer som ska se till att det här inte upprepas.

Men många vittnar ändå om att den stora ensamheten finns där och ser att skälen också står att finna i det nya och hårdare samhällsklimatet. Även om Frankrike har som tradition att värna och måna om familjen - på ett helt annat sätt än vi gör i Sverige känns det som - så existerar fenomenet alltså här också. Här efterlyser man återigen begreppet "fraternité", brödraskap som är ett av begreppen i det franska valspråket. När man ser de här gravarna förstår man det ännu bättre.

På en kyrkogård

Också här i Frankrike hedrar man sina döda med blommor till Allhelgonahelgen. Här var det gravsmyckningshelg förra helgen så när vi kommer för att lägga en blomma på en god väns grav är hela kyrkogården blomstersmyckad och det doftar underbart av alla blommorna. Här placerar man inga ljus som i Sverige - det blir ju heller inte så mörkt här. Och ljungen lyser med sin frånvaro trots att den finns härnere men någon gravväxt är den inte. Här är det mest röda cyklamen och stora asterbollar i sprakande färger.

När vi kommer in på den vackra kyrkogården med den fantastiska utsikten över bergen möter oss skylten på en av de första gravarna. I fri översättning står det:

Gråt inte över ert förflutna
ty det är för alltid förgånget
och frukta inte er framtid
ty den existerar ännu inte

Lev i nuet
och försök att göra det
så vackert att ni för alltid
kommer att minnas det.

Ida Scott Taylor

Vackert och tänkvärt. Säkert är det något liknande mannen på en av gravarna kontemplerar över.

Festmat

För att fira födelse- och bröllopsdag går vi ut och äter provencalsk middag på närbeläget värdshus. Med oss är svenska grannarna och vi gottar oss i en fyrarättersmåltid som här består av vitlöksgratinerade musslor, heta och syndigt goda. Sen kräftor på ett sätt vi aldrig ätit. Ecrévisses Armoricaine stod det i menyn. Med haklappar på oss sörplade vi oss dessa urgoda skaldjur på svenskt manér men de här v ar varma och låg i väldigt god tomat/kräftsås.

Anklår när de är som mörast serveras i en smarrig olivsås, sprängfylld med oliver. Och till det hemlagade små och krispiga frites. Till efterrätt "omelette norvégienne", det lustiga namnet på det vi på "svenska" kallar "glace au four". Ja, det var en måltid. Ganska många kalorier fick vi i oss i skenet av brasan i den stora öppna spisen. Men det var det värt!

Rosor i repris

Mina vackra rosor får byta plats. Nu är de placerade i den vackra vinkylaren, design Georg Jensen som maken fick till sin jubileumsdag i somras. Å vilken fin kombination! Och ute är det 22 grader och sol och vi ska precis äta lunch på terrassen.