Visst har jag berättat om den eminenta franska sjukvården? Den utan köer, den där doktorn gör hembesök, den där man själv tar hand om sina röntgenbilder och journaler och tar med till fristående laboratorier och röntgenmottagningar. (Och slipper ändlösa administrativa köer just därför)
Den eminenta sjukvården som heller inte kostar något om man skulle råka ut för en "maladie de longue durée", dvs kroniska eller allvarliga sjukdomar som cancer, diabetes eller hjärt-kärlsjukdomar. Man betalar ingenting för mediciner som hör ihop med dessa tillstånd heller. Vi har ett "Sesam-Öppna-Dig-kort" som heter Carte Vitale - i alla medicinska sammanhang frågar man efter det och här finns alla uppgifter som behövs om dig lagrade.
Det hundraprocentigt ideala tillståndet finns förstås inte. De flesta fransmän som kan, har också en tilläggsförsäkring, en s.k Mutuelle. Den behövs för att täcka upp där ersättningen från staten inte är hundraprocentig. Och när det gäller vissa tillstånd som ögon och tänder är ersättningen (och kostnaderna) ungefär lika dålig och höga som i Sverige. I synnerhet när det gäller tandvård - det är som om tänder inte hörde ihop med kroppen? (Fast man betalar bara hälften så mycket ändå för tandvården som i Sverige). Vill man ha eget rum på sjukhus - och vem vill inte det om det går - så täcks den sortens kostnader också av Mutuellen.
Här i Frankrike är man också mycket mera öppen kring alternativa terapier. Homeopati är helt accepterat och på de flesta apotek säljer man och förespråkar också homeopatiska medel i vissa fall. Apoteken har mycket välutbildad personal och vill man inte i första hand gå till doktorn kan man mycket väl diskutera sina symptom med apotekaren som ger medicinskt mycket kunniga råd och förslag till medikamenter. Många av dem skulle vara receptbelagda i Sverige.
Synen på hur man behandlar sina åkommor är helt annorlunda också. Här
behandlar man verkligen, låter inte bara bero eller överlämnar åt patienten själv att rehabilitera sig i månads- eller årslånga köer som i Sverige.
Mannen i huset har just nu lämnat detta för att för sjätte gången besöka byns kinésithérapeut, Monsieur Lux. Han är alltså fransk sjukgymnast med ett alltid fullbelagt litet centrum nere i vår lilla by. Vår husdoktor har, efter att ha diskuterat mannens skadade knän, dels remitterat honom till röntgenlaboratoriet för att få klart för sig hur det ser ut, dels skrivit en remiss på tio sjukgymnastbehandlingar hos M. Lux. Vid telefonsamtal till båda ställena får vi tid inom två dagar.
Ultraljudsbilderna, tagna dagen före första sjukgymnastbesöket visade tyvärr att makens knän fått sig ordentliga törnar när han ramlade i den hala utetrappan strax före jul. Ledbanden har delvis gått av och det är ordentligt svullet och inflammerat. Mellan 3 och 6 månader får man räkna med innan det har läkt säger röntgenläkaren bekymrat.
Inte blir detta bättre av att det inom ett par veckor ska göras ett arbets-EKG för att följa upp den tidigare hjärtinfarkten. Arbets-EKG förutsätter att man klarar att cykla. Och det gör man illa med skadade knän.
Jag kan inte följa med och tolka vid det första sjukgymnastbesöket. Jag skriver istället ett brev till M. Lux och berättar vem vi är och vad som hänt och ber honom berätta vad som kan göras och om det går att tänka sig ett arbets-EKG längre fram.
När mannen kommer hem efter första besöket är han strålande glad. Monsieur Lux har läst ultraljudsutlåtandet och mitt brev och sedan genast gett sig i kast med knäna. Med sig hem har mannen ett handskrivet svar. På sirlig och artig franska tackar M. Lux för mitt brev och beskriver sedan hur det ser ut med knäna. Och så lämnar han en utförlig beskrivning av vad som skall göras:
Det skall masseras och muskuleras på diverse olika ställen. Vader och lår och vid sidan av ledbanden. Det skall töjas, sträckas och böjas, mjukt och försiktigt, för att uppnå olika effekter som han beskriver för mig. Utöver detta skall det ges ultraljud i omgångar, det skall elektrostimuleras och värmas och kylas om vartannat.
I nästa skede skall man försiktigt sätta mannen på cykel och se hur det går att börja träna inför arbets-EKG:et. Varannan dag skall mannen infinna sig hos M. Lux och dessemellan tillråds han stor försiktighet, han får inte göra något som gör ont, att gå i trappor skall göras så litet som möjligt och ingenting får ansträngas eller komma i närheten av att smärta uppstår. Pas de douleur - ingen smärta!!
Och så avslutar Monsieur Lux sitt brev till mig med en ännu en sirlig artighetsfras och lägger till:
Bienvenu au village. Välkommen till byn. Åh, det är helt underbart, kan man annat än trivas i ett sån här litet samhälle med sitt engagemang för både människorna och patienterna!!
Här bor cirka 1.400 personer. Och för dem finns två doktorer tillhands mellan morgon och kväll varje dag hela veckan och så halva lördagen. Den som inte är i tjänst gör hembesök, man varvar för- och eftermiddag så man har alltid tillgång till sin egen "médécin traitant", husläkare. Man behöver inte beställa tid, det är bara att gå ner till mottagningen och vänta på sin tur. Blir man sjuk under helgen ringer man SOS Médécin som också kommer på hembesök om man inte tillråds ta sig till sjukhus eller ringa ambulans.
Det finns också två distriktssköterskor i byn som sköter sin del. En tandläkare som också är byns borgmästare. Och så sjukgymnasten Monsieur Lux. I närmaste större ort har vi kardiologer/hjärtspecialister, tandkirurger, ögonspecialister, gynekologer, vaccinationscentraler, laboratorier och röntgenmottagningar. Och inom en kvart till halvtimme tillgång till både privata och statliga, mindre och mycket stora sjukhus i städerna Hyères och Toulon.
Det är INTE svårt att vara sjuk i det här landet.
Och hur det går med knäna? På mindre än två veckor är det hela nästan bra - det är som ett under eller nästan healing. I sex veckor gick mannen utan behandling - på det där svenska sättet, det får liksom självläka. Och blev inte bra. På en och en halv vecka har den effektiva behandlingen gjort att han nu för andra gången testcyklar!!
