Som patient i Frankrike slås man oupphörligen av hur noggrant och effektivt man blir behandlad. Inte alltid förstås, man måste själv hänga med och kolla att vissa saker inte faller mellan stolar men överlag är det imponerande hur det hela sköts.
Inom loppet av mindre än två veckor har jag hunnit med ett flertal laboratoriebesök och andra undersökningar typ ultraljud och röntgen. För att lämna blodprover bokar man inte tider på det separata laboratoriet utan går bara dit med sin remiss och inom en kvart, trots många patienter i väntrummet, är man klar. Ofta får man hämta sitt provsvar redan nästa morgon. Med det i handen går man sedan till husläkaren som också har drop-in-mottagning varje dag och tillsammans diskuterar man de olika provsvaren. Vill man kan man också ringa distriktssköterskan som då kommer hem och tar alla prover. Ganska skönt eftersom många av dem är "à jeun", dvs fastande och hon kommer då hem tidigt på morgonen.
Man kan också, som nu i mitt fall då det tagits prover för att utesluta borrelia själv gå in på internet och med en speciell kod och lösenord få sitt provsvar och skriva ut hemma. Att just borreliaprovet inte kan levereras dagen efter beror på att det är så ovanligt härnere att provet måste skickas till speciallaboratorium i Paris. Det känns lite annorlunda än hemma i den svenska skärgårdsmiljön där borrelia och TBE-provtagningar hör till vanligheten på ett helt annat sätt än här.
Beroende på vad de olika provsvaren indikerar skrivs sen nya remisser till de specialistläkare som sedan tar över i vårdkedjan. I mitt fall är det gastroenterolog och senare endokrinolog. Att få tid till dessa läkare är mycket lätt, man får i regel komma inom en eller två dagar. Ultraljudsundersökningarna görs också på en speciell röntgenklinik och det tar i regel också bara en eller två dagar att få tid där. Inom en timme är man klar och har sina bilder och ett specialistutlåtande i handen. Detta tar man också till husläkaren som med utgångspunkt från detta bestämmer sig för att antingen remittera vidare eller begära nya prover.
Det är visserligen ganska tröttsamt att springa mellan de olika laboratorierna och de olika läkarna som klämmer och känner på en och det blir periodvis också oroligt eftersom en del av proverna indikerar åkommor åt olika håll. Det blir en del timmar i olika väntrum, i synnerhet som maken nu efter Sverigeresan också har sina uppföljande årliga läkarkontakter.
Franska väntrum är dessutom outsägligt trista och deprimerande. Man sitter obekvämt, medpatienterna är antingen ovanligt pratsamma eller också är det tyst som i Sverige. Det finns visserligen oftast tidningar att läsa och väntetiderna är inte så fasligt långa men många av väntrummen är inte försedda med air-condition och då blir det tufft i värmen. Som vi fått tillbaka, just nu är det nästan 31 grader på terrassen!
Tidlappen på bilden säger att jag på måndag ska finfinna mig hos Dr. C på fastande mage. Då ska gastrokopi utföras. Jag har gjort det en gång tidigare i mitt liv för länge sedan och upplevde då att det var "undersökningen från helvetet". Att få en tjock slang nerkörd i svalget gav både kräknings- och kvävningskänslor så jag föredrar att inte tänka på detta under helgen. Jag fick å andra sidan välja: antingen med tjock slang och bli sövd på sjukhus. Eller göra detta hos läkaren själv som då använder en mycket tunnare slang och går in genom näsan och ner i matstrupen. Han försäkrade att det inte skulle vara så farligt och bara ta två-tre minuter. Så jag valde det.
Sen får jag lite respit - om två veckor ska nya prover tas och det är inte måttligt i vilka mängder och med fler och djupgående typer av prover dessutom. Här ger man sig inte, allt som går att mäta ska mätas och jämföras med tidigare prover. Aldrig i Sverige att jag fått en sån här otroligt genomgång av hela mig, både när det gäller blodprover och ultraljud och annat. Det är nyttiga franskövningar om inte annat då frågebatteriet från doktorerna är stort. "Raconte-moi" säger de alltid först. "Berätta för mig" - och när man gjort det ställs ett antal kompletterande frågor som det både gäller att förstå och kunna besvara på rätt sätt.
Jag som tillhör kvinnogenerationen som aldrig ultraljudades under graviditeterna (tur att man fått tre friska barn ändå) tyckte det var lite kul när röntgenläkaren också undersökte livmodern. Jag kunde inte hålla mig och frågade honom: "Est-ce-qu'il y-a un bébé là dedans?", ungefär: "Finns det en bebis därinne?" Han skrattade högt och försäkrade mig att så var inte fallet!
