Efter att nyss ha skrivit ett omdebatterat inlägg om fransmännens förträfflighet kommer ett i något annorlunda tonläge. För är det inom något område det uppstår kulturkrockar mellan oss och de med "sydländsk temperament" så är det när det gäller parkeringskulturen.
Generellt är det så att det i Frankrike finns för många bilar och för få parkeringsplatser. Man har alltså vant sig vid att knöka in sig lite hur som helst även om man faktiskt här respekterar att inte ställa sig framför garageportar och framförallt inte på handikapplatser. Säkerligen beroende på att man då, inte minst i storstäderna riskerar att snabbt få bilen bortfraktad. Eller ordentlig lappad.
I vårt område som kan mest liknas vid ett småhusområde fast med olika typer av hus, inklusive några mindre "batiments" - flerfamiljshus - har man heller inte byggt tillräckligt med parkeringsplatser. De flesta familjer har idag två bilar och området är dimensionerat för enbilshushåll. Och några särskilt markerade besöksplatser finns inte. Särskilt på söndagar då många får besök utbryter rent kaos och parkeringsanarkin är stor.
I vårt fall är detta inget bekymmer eftersom vi bor i eget hus med tillhörande egen parkeringsplats. Men fram till för ett år sen hade vi ändå dagliga besvär med detta eftersom många envisades med att parkera utanför vår häck precis utanför köksfönstret och ca 2 dm framför vår egen bil. Vid två tillfällen har vår bil skadats desssutom, ena gången påkörd ordentligt av en full granne som backade rätt in i vår framskärm varpå hela fronten och skärmen fick bytas. Naturligtvis kostade det lika mycket som självrisken så det gick på några tusenlappar. Inte hjälpte det att vi tog bilder på fyllisens bil heller med repor och skrap från vår egen och åkte till polisen.
De tog upp anmälan och kom sen hit, de gjorde de, de tuffa gendarmerna, och hade ett samtal med alkoholisten som inte bara kört på vår utan också andra grannars bil. Men eftersom det inte fanns vittnen gick det inte att göra något. Här finns ingen trafiksäkerhetsförening som man kan vända sig till i sådana här fall heller utan man får snällt bekosta sin egen reparation.
Tack och lov har vår samfällighetsförening insett problemet med dubbel- och felparkerade bilar i området och satt upp sk. "bornes" - de här gröna plaststolparna som markerar att här är parkering inte tillåten. De är visserligen av plast men har en kraftig järnpinne inuti sig och det är INTE meningen att de ska köras på. Trots det har vi sett hur vissa av områdets invånare har pillat bort plasthöljet och skruvat bort järnpinnen som är ordentligt fastsatt i asfalten. Man skiter helt sonika i de regler som gäller och gör allt för att komma åt plats för bilen.
Och utanför oss blev det lugnt ett tag, inte en bil kunde ställa sig här längre och det blev också slut på oron för att vår egen skulle skadas. Tills vi nu fått nya grannar som har motorcykelvänner. Tre stora motorcyklar kan man ju med lätthet klämma in mellan vår bil och häcken och man generar sig inte heller, står utanför vårt köksfönster på 3 dm håll, röker Gitanes som luktar f-n och snackar. Charmigt? Njae..
Men det här tar ju ändå priset. I förrgår kom en ung man och körde rätt över den vit-gröna grunkan och klämde upp sig mot vår häck och bilen. Jag råkade vara i köket så jag hörde hur det knakade och gick ut för att se vad som hänt. Försiktig påpekade både maken och jag att detta inte var en parkeringsplats varpå den unge mannen sa: "Je m'en fou, je ne reste qu'une minute, je n'emmerde rien". Ungefär: "det skiter jag i, jag ska bara stanna en minut och jag stör ingen". Jo, oss, sa vi men han gjorde som han sa, sket i det och gick sin väg.
När det gått en timme fotograferade jag eländet inklusive hans registreringsnummer och försäkringskvitto som måste sitta på alla franska bilars framfönster. Jag printade ut bilderna, la dem i en plastficka och satte under hans vindrutetorkare. Sen flyttade vi vår egen bil som hållit på att bli påkörd av flera andra bilar under tiden eftersom det inte fanns tillräckligt med svängningsutrymme och väntade in honom.
När han kom blev han galliskt rasande, slet bort bilderna från vindrutan, knycklade ihop papperet och slängde på gatan. Men han behöll plastfickan!! Vi gick ut, knackade på rutan och markerade att vi ville tala med honom. Fula miner och fräcka fingerrörelser var det svar vi fick. Till slut vevade han ändå ner rutan och frågade varför i h-e vi hade gjort så här. Och så blev han halvgalen när vi sa att han förstört en stolpe, att vi var oroade för vår egen bil, att han varit borta långt mer än den utlovade minuten och att vi skulle anmäla detta för polisen om det hände igen.
Ett animerat samtal utbröt och han gick nu över till att tala om hur synd det var om honom. Hur kunde det komma sig att vi gjorde så här mot honom, han som varit en bra granne och hälsat på oss och den lilla hunden tidigare? Vi kunde visst tala med polisen vilket han i och för sig tyckte var "ridicule", löjligt", för en sån här skitsak. Och när vi sa: varför tror du att den här stolpen är uppsatt här svarade han med en konstig fransk parkeringslogik: jo, för att det fullt på alla andra ställen!?
Skulle vi verkligen kontakta polisen undrade han sen och såg faktiskt orolig ut när jag visade honom vad jag fotograferat. Och var det så sket han i det också, han bodde inte längre här, han hade bara varit här för att hälsa på sitt lilla barn och detta var väl ändå höjden av oss att reagera som vi gjort. En stund kände jag att det var lite synd om honom. Jag insåg att han troligen var nyskild och hade haft någon uppgörelse med mamman eftersom han både kom och åkte och parkerade så upprört och fräckt som han gjorde. Hans minspel gick från förbannat till oroat och ledset och sen faktiskt förvånat. Han hade nog aldrig räknat med att vi, tyskarna som han kanske tror att vi är, skulle reagera som vi gjorde och markera vad vi tyckte om det här.
Kommer han att göra om det? Troligen inte. Kommer vi att kontakta polisen. Självklart inte. Men han kan gärna få tro det. Och ibland är det också en befrielse att kunna konstatera att det GÅR att gräla på franska och vara lika förbannad tillbaka och inte behöva stå med några tappade ord. De fula lärde jag mig redan som ung härnere! Och stolpen har repat sig och står rak igen.
