lördag 15 augusti 2009
Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 4
(För den som vill läsa inläggen i rätt ordning - börja med nummer 1. Och klickar man på bilderna blir de ännu charmigare)
Underbart är det att vakna i ett gammal hus med charm och känsla.
Rosa, broderade påslakan, spetsgardiner och bonader med ack så riktiga små påminnelser!
Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 3
Överallt hos min väninna A med sommarhus i Stockholms skärgård finns det saker. Jag och kameran går på upptäcktstur och ramlar mellan olika tidsepoker.
Jätteroligt med alla saker med sina igenkänningseffekter. När jag ser mjölkkannan hänga där på farstubron KÄNNER jag hur den känns när man varit i mjölkaffären och går hem med den. Då kall, men spenvarm om den använts på landet och mjölken hämtades direkt från lagården.
Kaffekopparna känns svenskare än svenskt - pigtittaren i gästrummet med virkade vita överkast likaså. Fint!
Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 2
I min väninnas skärgårdshus blandas olika epoker från förra seklet. Här har vi lite Dardel - en av femtiotalets vanligaste tavlor..
Spegel i samma stil. Och vem minns inte Bols Genever som det gjordes lampfötter av? Maken och jag diskuterar: hur smakade den egentligen, den som var bland det första man "provade" av alkoholdrycker då nån gång i ungdomen.
Inte särskilt god, minns vi. Lite som oljig snaps. Men min pappa var mycket nöjd med sin genever, särskilt om den fraktats hem från någon utlandsresa.
Vid åsynen av leksaksaffärsvågen och pappersrullehållarna schvissar jag rätt tillbaka till min barndom. Väninna A har sparat sina saker, jag har bara mitt minne kvar av samma saker. Men åh, så starkt det sitter!
Ett skärgårdshus där tiden står stilla. 1
En av våra äldsta vänner har lyckan att äga ett skärgårdshus som gått i arv ett par generationer.
Vi åker dit för god middag med övernattning och varje gång jag kommer dit känns det som att kliva in i det förgångna. Överallt finns spår av det som varit.
Från artonhundratal när huvudhuset byggdes och sedan från tidigt nittonhundratal och framåt. Min väninna A:s föräldrar fanns här från 1930-tal och framöver och vardagsrummet står intakt som en "sportstuga" från epoken.
Själv var jag här första gångerna för över fyrtio år sedan och det är samma känsla att återvända. Inte mycket har förändrats - ett par tillbyggnader har gjorts, i övrigt är det pietetsfullt renoverat och underhållet. Och varje ny kudde, stol eller bord som inköps på loppis eller auktion går i den gamla stilen.
Kan det bli svenskare än så här? Med vackra sensommarblommor i gammalt krus och middagsbordet som dukas på glasverandan?
Allt ger "hemmet trefnad" som det står så vackert broderat på den gamla bonaden i ett av sovrummen.
torsdag 13 augusti 2009
Dessi tio månader
I morgon fyller vår lilla gulliga valp tio månader. Vi har haft henne ett halvår och hon har från första dagen varit en ständig källa till glädje.
Mycket oro också den första tiden med öroninfektioner, tandutdragningar, penicillinbehandlingar och pälsavfall. Tur att hon är försäkrad med tanke på veterinärkostnaderna.
Här i Sverige trivs hon, det märks i allt. Hon gillar det saftiga gröna mjuka gräset som hon gärna springer in i. Det kryllar inte av lösa hundar överallt och de som finns är i koppel och man kan bekanta sig lite försiktigt.
Det är lagom varmt också för henne - sista veckorna i Provence med sin 35-gradiga hetta gick hon inte heller ut förrän på kvällen.
Här på ön har hon börjat få springa lös och vi tränar lite på inkallning vilket fungerar bra.
Helt och hållet rumsren nu också när man slipper enbart asfaltgator utan spanskt nålgräs. Hon äter bra och har gått upp lite i vikt och ser jättefin ut tycker vi. Vi har fått hennes franska stamtavla, full med champions och det syns!
Bryggan och vattnet är spännande och dit springer hon ofta. Men är försiktig vid strandkanten, går i en liten bit men ger sig inte ut på några egna simturer eller hoppar i i tjusig dykstil som trippel-labradoren Sally, väninnehunden, gör.
Om en vecka är det dags för trimning igen. Den här gången i Sverige på vårt gamla hundpensionat. Det ska bli intressant att se hur det blir i jämförelse med den franska stilen. Vi har redan blivit tillfrågade om det ska vara "pudelklippning", dvs rakat ansikte, rakade tassar och pompomsvans. Det sista tycker vi är fint men hon ser bra konstig ut med hela ansiktet renrakat tycker vi. Nosen blir som en anknäbb, smal och spetsig. Fast man ser ju hennes drag lite bättre. Vad tycker ni?
Kräftdags!!
Yum!!
Nu har vi lyxat till det riktigt ordentligt för oss. Mitt i veckan och alldeles för oss själva sätter vi i oss ett kilo färska småländska kräftor.
Helt otroligt gott och väl värt de 300 kronor burken kostade.
Nu vankas flera kräftfester och då får vi nog bli något modestare kring kvalitet och pris. Men som "utlandssvensk" kan man unna sig det här tyckte vi - och njöt av både skaldjur, ost och snaps medan solen sakta gick ner borta vid klipporna på öarna i fjärran.
onsdag 12 augusti 2009
Nästa generation
Den här lille glade pysen är jag mormor till. Han och jag har redan träffats ett par gånger nu under hans korta levnadsperiod.
Och se, varje gång vi ses så känns det som om han faktiskt känner igen mig. Han skrattar högt när jag busar med honom och när vi leker räcka ut tungan-leken och jag sjunger för honom. Jag känner att han minns min röst och sättet jag tar i honom. Jag blir glad, inutivarm och känner att det är så här det ska vara i livet.
Han bor nästan 100 mil ifrån mig, barnbarnspojken. Min lilla barnbarnsflicka nästan 300 mil. Men på några timmars flygresa bort bara. Så kan det se ut i vår globaliserade värld. Inte alla har sin familj i samma stad, i samma kvarter eller på samma gata.
Själv är jag uppvuxen med mor- och farföräldrar på 60 mils avstånd under en tid då det var ett rent äventyr att resa till varandra med bil eller tåg. Och sen med yrkesarbetande föräldrar också 60 mil ifrån mig när mina ungar var små.
Men då, då var det ändå viktigt att barnen skulle veta att det fanns föräldrar till föräldrarna. Mormor och morfar, farmor och farfar (och så småningom bonusditon) - det var en självklarhet att man skickade bilder, skrev brev och berättade om alla framstegen, lät dem tala i telefon när de hunnit så långt. Och reste och hälsade på gjorde man också. Minst två gånger per år, vid juletid och på sommaren.
Själva kom de också, kombinerade storstadsbesök med barnbarnssamvaro. Trots avstånden bemödade sig båda generationerna om att hålla kontinuerlig kontakt. En del av vännerna hade det gudabenådat med mor- och farmödrar i närheten, de där som längtat sig vansinniga över livsefterrätten och som var riktiga stand-in-föräldrar. Själva var vi glada när vi kunde få en vuxenvecka och mormor tog hand om de små någon enstaka gång.
Idag är mina barn vuxna och har egna barn. Inte så många, i min generation får vi allt vänta bra länge på barnbarnen och inte blir det många heller eftersom hela familjebildningen sker så mycket senare nu. Men nog känner man att det är viktigt också för dem att göra oss delaktiga så gott det går i deras barns uppväxt.
(Barnbarnsbarn som min mamma har elva stycken av, det undrar jag om man ens får uppleva?)
Alltså pular man med tider och dagar och semestrar och reseplanering. En utspridd familj FÖRSÖKER ändå att se till att hålla samman.
Men så har jag också lärt mig att för alla är det inte så. I den mycket nära familjekretsen, bland vännerna och också det jag läst mig till så finns en annan trend. Man väljer BORT mormor, farmor, morfar eller farfar. Skälen kan vara många: man kan vara osams sedan länge med sina föräldrar. Man kan BLI osams med sina föräldrar trots att man borde ha kommit över upproriskheten och istället skapat en bra vuxenrelation åt båda håll.
Man kan vara gift/sambo med någon som inte är så road av partnerns föräldrar eller familj och därför få svårighet med att hålla kontakten. Det kan vara gamla ouppklarade surdegar från barndoms- eller tonårstid som minsta lilla upplevda oförrätt gör levande igen.
Vad skälen än kan vara (och för den äldre generationen är det nästan alltid oförklarligt), så verkar det ändå vara ganska vanligt att man rätt lättsinnigt helt enkelt bryter kontakten med sina föräldrar.
Och där står en förtvivlad mormor/farmor, morfar/farfar och är uteslutna ur sina barnbarns liv. Som en av mina väninnor sa när vi diskuterade det här: "Dagens unga föräldrar är så lättkränkta. Minsta felsteg, en kommentar, ett råd som inte stämmer från föräldragenerationen så dras rullgardinen ner. Det kan suras ett år eller mer."
Eller för resten av livet för den delen också. Jag har en väninna som inte ens fått träffa två av sina barnbarn. Att de var på väg och sedan föddes fick hon veta på omvägar. Det finns en farfar i min närhet som inte sett sina barnbarn sedan de var i tio-årsåldern och de närmar sig nu slutet av sina tonår. Ingen av dem vet vad de gjort sina barn, barnbarnens föräldrar. De ges heller inte möjlighet att på ett vettigt sätt försöka lösa upp de knutar som förhindrar en samvaro. Så dagar, månader och år går och man vänjer sig vid att det finns människor som man har mycket starka band till och att ens egna barn har valt att klippa dem.
Hur tänker man som ung förälder när man gör så här tänker jag? Är agget mot en förälder viktigare än att ge sina egna barn tillgång till sina rötter, till sitt ursprung, till ytterligare människor i egen släkt som kommer att ge dem kärlek och omsorg utöver den de själva ger? (Jag talar nu inte om situationer där morfar kanske betett sig incestuöst eller farmor klappar till ungarna eller andra avarter).
I bloggosfären, den roliga, underbara och intressanta och för mig ganska nya ser jag också det här. Här finns de efterlängtade bebisarna, de som har egen ankomstklocka till och med och många väntande bloggvänner. Det finns överlyckliga mor- och farföräldrar och mängder med söta bebisbilder och beskrivningar av första tidens vedermödor.
Men det finns också berättelser om just det här andra. Hur man valt bort och varför. Som en självklarhet sägs att för att man själv upplevt sig sviken så ska det minsann inte unnas någon att uppleva barnbarnslyckan. Men BARNET då, säger jag högt för mig själv. Tänker man inte på barnen i det här? Hur blir det sen när de börjar ställa frågor. För det gör dom. "Varför fick inte jag träffa farfar innan han dog?" Vad svarar man som förälder på det? "Nä, vi ville inte ha med honom att göra därför att...."
Må vara det då. Låt bli att umgås eller ens försöka ställa tillrätta och få en någorlunda fungerande relation. Men förmena inte barnen deras rätt till sina mor- och farföräldrar säger jag. Jag lär mig att problemet faktiskt uppmärksammats som ett samhällsfenomen och att det är lagstiftning på gång som säger att så här får det inte vara. Barn och mor- och farföräldrar har RÄTT att få träffas, föräldrar får inte hindra det.
Men säg den mormor som drar in de sociala myndigheterna och kanske får träffa barnbarnen under uppsikt och i närvaro av någon annan, kanske ytterst sporadiskt dessutom. Så vill man ju heller inte göra mot sina barn. Rätt konstigt och krystat skulle det nog också bli.
Så skamfyllt (för det har jag också lärt mig att det är, detta att inte få naturlig tillgång till sina barnbarn) får man sitta där, snuvad på efterrätten. Det borde skrivas mera om det här (det fanns en artikelserie i DN för några år sedan och jösses vilka historier som kom fram där!) och det borde ageras mera.
Men framförallt tycker jag att man som nybliven förälder också ska försöka vara både insiktsfull och storsint. Och se möjligheten och lyckan i att varje liten unge får så många som möjligt som älskar den. Förr levde den äldre generationen inte så länge och det är många som av de skälen aldrig lärt känna sina mor- eller farföräldrar. Ofta blir det ett sökande efter vem de var längre fram i livet. Man vill känna sitt ursprung, veta vem det var som gick före, det är viktigt för den egna utvecklingen och mognaden.
Jag minns min mormor och farmor med värme och glädje för allt de lärde mig, allt de gav mig och allt det de berättade om sig själva och sina liv. Och jag vet att utan dem är jag absolut inte den jag är idag. SÅ viktiga är dom - de som idag hålls utanför barnbarnsvärlden.
Och se, varje gång vi ses så känns det som om han faktiskt känner igen mig. Han skrattar högt när jag busar med honom och när vi leker räcka ut tungan-leken och jag sjunger för honom. Jag känner att han minns min röst och sättet jag tar i honom. Jag blir glad, inutivarm och känner att det är så här det ska vara i livet.
Han bor nästan 100 mil ifrån mig, barnbarnspojken. Min lilla barnbarnsflicka nästan 300 mil. Men på några timmars flygresa bort bara. Så kan det se ut i vår globaliserade värld. Inte alla har sin familj i samma stad, i samma kvarter eller på samma gata.
Själv är jag uppvuxen med mor- och farföräldrar på 60 mils avstånd under en tid då det var ett rent äventyr att resa till varandra med bil eller tåg. Och sen med yrkesarbetande föräldrar också 60 mil ifrån mig när mina ungar var små.
Men då, då var det ändå viktigt att barnen skulle veta att det fanns föräldrar till föräldrarna. Mormor och morfar, farmor och farfar (och så småningom bonusditon) - det var en självklarhet att man skickade bilder, skrev brev och berättade om alla framstegen, lät dem tala i telefon när de hunnit så långt. Och reste och hälsade på gjorde man också. Minst två gånger per år, vid juletid och på sommaren.
Själva kom de också, kombinerade storstadsbesök med barnbarnssamvaro. Trots avstånden bemödade sig båda generationerna om att hålla kontinuerlig kontakt. En del av vännerna hade det gudabenådat med mor- och farmödrar i närheten, de där som längtat sig vansinniga över livsefterrätten och som var riktiga stand-in-föräldrar. Själva var vi glada när vi kunde få en vuxenvecka och mormor tog hand om de små någon enstaka gång.
Idag är mina barn vuxna och har egna barn. Inte så många, i min generation får vi allt vänta bra länge på barnbarnen och inte blir det många heller eftersom hela familjebildningen sker så mycket senare nu. Men nog känner man att det är viktigt också för dem att göra oss delaktiga så gott det går i deras barns uppväxt.
(Barnbarnsbarn som min mamma har elva stycken av, det undrar jag om man ens får uppleva?)
Alltså pular man med tider och dagar och semestrar och reseplanering. En utspridd familj FÖRSÖKER ändå att se till att hålla samman.
Men så har jag också lärt mig att för alla är det inte så. I den mycket nära familjekretsen, bland vännerna och också det jag läst mig till så finns en annan trend. Man väljer BORT mormor, farmor, morfar eller farfar. Skälen kan vara många: man kan vara osams sedan länge med sina föräldrar. Man kan BLI osams med sina föräldrar trots att man borde ha kommit över upproriskheten och istället skapat en bra vuxenrelation åt båda håll.
Man kan vara gift/sambo med någon som inte är så road av partnerns föräldrar eller familj och därför få svårighet med att hålla kontakten. Det kan vara gamla ouppklarade surdegar från barndoms- eller tonårstid som minsta lilla upplevda oförrätt gör levande igen.
Vad skälen än kan vara (och för den äldre generationen är det nästan alltid oförklarligt), så verkar det ändå vara ganska vanligt att man rätt lättsinnigt helt enkelt bryter kontakten med sina föräldrar.
Och där står en förtvivlad mormor/farmor, morfar/farfar och är uteslutna ur sina barnbarns liv. Som en av mina väninnor sa när vi diskuterade det här: "Dagens unga föräldrar är så lättkränkta. Minsta felsteg, en kommentar, ett råd som inte stämmer från föräldragenerationen så dras rullgardinen ner. Det kan suras ett år eller mer."
Eller för resten av livet för den delen också. Jag har en väninna som inte ens fått träffa två av sina barnbarn. Att de var på väg och sedan föddes fick hon veta på omvägar. Det finns en farfar i min närhet som inte sett sina barnbarn sedan de var i tio-årsåldern och de närmar sig nu slutet av sina tonår. Ingen av dem vet vad de gjort sina barn, barnbarnens föräldrar. De ges heller inte möjlighet att på ett vettigt sätt försöka lösa upp de knutar som förhindrar en samvaro. Så dagar, månader och år går och man vänjer sig vid att det finns människor som man har mycket starka band till och att ens egna barn har valt att klippa dem.
Hur tänker man som ung förälder när man gör så här tänker jag? Är agget mot en förälder viktigare än att ge sina egna barn tillgång till sina rötter, till sitt ursprung, till ytterligare människor i egen släkt som kommer att ge dem kärlek och omsorg utöver den de själva ger? (Jag talar nu inte om situationer där morfar kanske betett sig incestuöst eller farmor klappar till ungarna eller andra avarter).
I bloggosfären, den roliga, underbara och intressanta och för mig ganska nya ser jag också det här. Här finns de efterlängtade bebisarna, de som har egen ankomstklocka till och med och många väntande bloggvänner. Det finns överlyckliga mor- och farföräldrar och mängder med söta bebisbilder och beskrivningar av första tidens vedermödor.
Men det finns också berättelser om just det här andra. Hur man valt bort och varför. Som en självklarhet sägs att för att man själv upplevt sig sviken så ska det minsann inte unnas någon att uppleva barnbarnslyckan. Men BARNET då, säger jag högt för mig själv. Tänker man inte på barnen i det här? Hur blir det sen när de börjar ställa frågor. För det gör dom. "Varför fick inte jag träffa farfar innan han dog?" Vad svarar man som förälder på det? "Nä, vi ville inte ha med honom att göra därför att...."
Må vara det då. Låt bli att umgås eller ens försöka ställa tillrätta och få en någorlunda fungerande relation. Men förmena inte barnen deras rätt till sina mor- och farföräldrar säger jag. Jag lär mig att problemet faktiskt uppmärksammats som ett samhällsfenomen och att det är lagstiftning på gång som säger att så här får det inte vara. Barn och mor- och farföräldrar har RÄTT att få träffas, föräldrar får inte hindra det.
Men säg den mormor som drar in de sociala myndigheterna och kanske får träffa barnbarnen under uppsikt och i närvaro av någon annan, kanske ytterst sporadiskt dessutom. Så vill man ju heller inte göra mot sina barn. Rätt konstigt och krystat skulle det nog också bli.
Så skamfyllt (för det har jag också lärt mig att det är, detta att inte få naturlig tillgång till sina barnbarn) får man sitta där, snuvad på efterrätten. Det borde skrivas mera om det här (det fanns en artikelserie i DN för några år sedan och jösses vilka historier som kom fram där!) och det borde ageras mera.
Men framförallt tycker jag att man som nybliven förälder också ska försöka vara både insiktsfull och storsint. Och se möjligheten och lyckan i att varje liten unge får så många som möjligt som älskar den. Förr levde den äldre generationen inte så länge och det är många som av de skälen aldrig lärt känna sina mor- eller farföräldrar. Ofta blir det ett sökande efter vem de var längre fram i livet. Man vill känna sitt ursprung, veta vem det var som gick före, det är viktigt för den egna utvecklingen och mognaden.
Jag minns min mormor och farmor med värme och glädje för allt de lärde mig, allt de gav mig och allt det de berättade om sig själva och sina liv. Och jag vet att utan dem är jag absolut inte den jag är idag. SÅ viktiga är dom - de som idag hålls utanför barnbarnsvärlden.
Skärgårdsdrama...
...med lycklig utgång.
Inom loppet av några dagar (och igår och idag som värst) har vi sett hur de unga koltrastarna smäller rätt in i de stora glasrutorna.
Både i väninnans hus där vi igårkväll hittade två stycken stendöda ungar bredvid varandra utanför hennes ytterdörr.
I morse sa det kadunk hos oss. Och utanför låg den här vackra fågeln och sprätte med benen, virrade med blicken och flämtgapade med den gula näbben.
Dessi har ju inte varit med om något liknande och for som en tätting fram och tillbaka inne i huset och krafsade på rutorna för att komma ut och kolla.
Efter en stund - och usch vad sånt här är svårt, det gör ont att se dem lida - petade vi upp den lilla fågeln i stående ställning och när det gått ytterligare en stund började den stabilisera sig och ta några vingliga steg.
Vi flyttade ner den i gräset och alldeles nyss var den borta av sig självt. Hoppas den hämtat sig helt och lärt sig något på kuppen!
tisdag 11 augusti 2009
Dessi får besök
Lilla B kommer med sin mamma och pappa och hälsar på oss. Lilla B är två och ett halvt år, glad och go och trygg. Hans mamma är från USA fast hon bott länge i Sverige så Lilla B gör "high five", säger Yeah och Okay och blandar det med "kopter" och "takor" för helikopter och traktor.
Här i skärgården finns det spännande saker att upptäcka. Kottar och pinnar och havet och så förstås Dessi. Som tycker att den här sortens småpojkar är väldigt roliga att leka med.
Att hon sen får bevaka sina egna gosedjur som Lilla B också tycker är intressanta är ju en annan sak.
På kvällen går Lilla B:s mamma och pappa på blueskonsert på ön och jag är barn- och hundvakt åt den lille pysen som snällt somnar efter en stund.
Nästa morgon är vädret vidunderligt och han får bada i havet och soltorka på bryggan med sin mamma och pappa.
Skärgårdskväll och augustimåne
Medan skymningen sakta smyger sig på utanför våra stora glasfönster ut mot havet och det stillnar i kvällningen äter vi middag med Lilla S och hennes pappa. Och dricker det från Provence medtagna rosévinet.
Så småningom syns månen, mera orange och magnifik med sina vattenspeglingar än vad bilden kan återge.
Nu är vi i Sverige. Och det är augusti och snart kräftdags!
Barnbarnsbesök 2
Med pappa inom tryggt räckhåll seglar lilla barnbarnet ut i den småguppande viken.
Det ser både roligt och skönt ut fast det inte är mer än 18 grader i vattnet.
Några timmar senare har viken förvandlats till gulgrön rabarbersoppa. Ett stort sjok av blommande alger grötar ner vår del av Östersjön och det blir till att hålla både barn och valp från vattnet.
Nästa dag är det borta och vattnet är lika klart som förut!