Nej, lugn, alla kära vänner och i familjen. Det är inte sjukhusdags igen. Tvärtom är allt normaliserat för käre maken och vi håller på med diverse reseförberedelser inför Sverigeresan som vi ändå nu ser fram mot kommer att bli av.
Bilden är en illustration av hur det såg ut för snart fyra år sen på det stora militärsjukhuset i Toulon där han då vårdades för hjärtinfarkt. Här ligger han, på enskilt rum och kontinuerligt övervakad av både apparatur, sköterskor och läkare efter det man kallar ballongsprängning, dvs en kranskärlsoperation där man identifierar igensatta kärl i hjärtat, rensar upp dem och samtidigt sätter in ett litet nät som ska hålla kärlet öppet för cirkulation framöver. Fantastisk teknik som finns över hela världen så det är på inget sätt unikt för Frankrike.
Det som är den stora skillnaden, iallafall i vårt fall, var hur totalt annorlunda han blev behandlad två år tidigare i Sverige. Han gick då hos privatläkare på Sophiahemmet för sitt förmaksflimmer och detta utvecklades mer och mer och till slut blev symptomen på begynnande infarkt ganska uttalade. Trots detta remitterades han inte akut till Danderyds Sjukhus dit vi då hörde utan en skriven remiss (som dessutom försvann på vägen och försenade det hela) skickades. För just en kranskärlsröntgen för att se om det fanns några förträngningar.
När jag ringde till denna mottagning fick jag till min bestörtning veta att min man inte skulle kunna få denna röntgen gjord förrän om ca två veckor. Eller pratade man till och med om tre veckor - jag minns inte. Detta var så oerhört för mig eftersom jag då levde med en man som inte kunde gå uppför en liten backe efter att ha hämtat posten 100 meter från vårt dåvarande skärgårdshus utan att tappa andan. Hade något hänt hade det dessutom varit ambulanshelikopter som gällt, vi bodde relativt ensligt.
Efter envist tjat och bönande och beende fick han till slut en tid ett par dagar senare. När man också hittat remissen!! Röntgades han då? Nej. Varför? För att det hela tiden kom in nya patienter som hade väntat längre i kön. Den opererande läkaren (det fanns ju flera som avlöste varandra) stod visserligen hela dagarna och utförde den här typen av operation men på stora, fina Danderyd fanns bara en sådan sal, utrustat för kranskärlsoperationer. Hur många patienter man hann behandla per dag minns jag inte men både jag och min man förvånades över att det enbart skedde på "kontorstid".
Så som vi minns det fick han vara kvar på sjukhuset ett par dagar innan det äntligen blev hans tur och man vid denna röntgen upptäckte flera förträngningar som man behandlade med dessa stent. Den medicinska behandlingen var det inget fel på när den väl sattes in men under den här tiden hade han ju när som helst kunnat få en ordentlig infarkt - en sån som också kan ge obotliga skador på hjärtat. Själva den medicinska uppföljningen bestod av ETT enda läkarbesök, mera hade man "inte råd med" utan patienterna överlämnas sedan till primärvården, dvs husläkaren.
Här fick man också gå i en "hjärtskola" - en ambitiös satsning men som verkligen inte gav särskilt mycket. En apotekare höll föredrag om hjärtmediciner, en sköterska berättade om hjärtfunktioner och gav stränga råd om kost, motion och inget vin i lutheransk anda. En dietist, sponsrad av Becel, krävde att hustrun, som matlagare i hemmet skulle delta i en redovisning av matvanorna i hemmet. Jag fann nåd inför hennes ögon när jag berättade om olivoljan och tomaterna och det franskinspirerade köket.
Vår andra upplevelse av samma sak var två år senare här i Frankrike. Om det ska jag berätta i nästa inlägg.
Bilden är en illustration av hur det såg ut för snart fyra år sen på det stora militärsjukhuset i Toulon där han då vårdades för hjärtinfarkt. Här ligger han, på enskilt rum och kontinuerligt övervakad av både apparatur, sköterskor och läkare efter det man kallar ballongsprängning, dvs en kranskärlsoperation där man identifierar igensatta kärl i hjärtat, rensar upp dem och samtidigt sätter in ett litet nät som ska hålla kärlet öppet för cirkulation framöver. Fantastisk teknik som finns över hela världen så det är på inget sätt unikt för Frankrike.
Det som är den stora skillnaden, iallafall i vårt fall, var hur totalt annorlunda han blev behandlad två år tidigare i Sverige. Han gick då hos privatläkare på Sophiahemmet för sitt förmaksflimmer och detta utvecklades mer och mer och till slut blev symptomen på begynnande infarkt ganska uttalade. Trots detta remitterades han inte akut till Danderyds Sjukhus dit vi då hörde utan en skriven remiss (som dessutom försvann på vägen och försenade det hela) skickades. För just en kranskärlsröntgen för att se om det fanns några förträngningar.
När jag ringde till denna mottagning fick jag till min bestörtning veta att min man inte skulle kunna få denna röntgen gjord förrän om ca två veckor. Eller pratade man till och med om tre veckor - jag minns inte. Detta var så oerhört för mig eftersom jag då levde med en man som inte kunde gå uppför en liten backe efter att ha hämtat posten 100 meter från vårt dåvarande skärgårdshus utan att tappa andan. Hade något hänt hade det dessutom varit ambulanshelikopter som gällt, vi bodde relativt ensligt.
Efter envist tjat och bönande och beende fick han till slut en tid ett par dagar senare. När man också hittat remissen!! Röntgades han då? Nej. Varför? För att det hela tiden kom in nya patienter som hade väntat längre i kön. Den opererande läkaren (det fanns ju flera som avlöste varandra) stod visserligen hela dagarna och utförde den här typen av operation men på stora, fina Danderyd fanns bara en sådan sal, utrustat för kranskärlsoperationer. Hur många patienter man hann behandla per dag minns jag inte men både jag och min man förvånades över att det enbart skedde på "kontorstid".
Så som vi minns det fick han vara kvar på sjukhuset ett par dagar innan det äntligen blev hans tur och man vid denna röntgen upptäckte flera förträngningar som man behandlade med dessa stent. Den medicinska behandlingen var det inget fel på när den väl sattes in men under den här tiden hade han ju när som helst kunnat få en ordentlig infarkt - en sån som också kan ge obotliga skador på hjärtat. Själva den medicinska uppföljningen bestod av ETT enda läkarbesök, mera hade man "inte råd med" utan patienterna överlämnas sedan till primärvården, dvs husläkaren.
Här fick man också gå i en "hjärtskola" - en ambitiös satsning men som verkligen inte gav särskilt mycket. En apotekare höll föredrag om hjärtmediciner, en sköterska berättade om hjärtfunktioner och gav stränga råd om kost, motion och inget vin i lutheransk anda. En dietist, sponsrad av Becel, krävde att hustrun, som matlagare i hemmet skulle delta i en redovisning av matvanorna i hemmet. Jag fann nåd inför hennes ögon när jag berättade om olivoljan och tomaterna och det franskinspirerade köket.
Vår andra upplevelse av samma sak var två år senare här i Frankrike. Om det ska jag berätta i nästa inlägg.
5 kommentarer:
Här måste jag dock protestera en smula. Eller ge en annan bild av samma sjukhus och samma åkomma. Hussen har vid två tillfällen åkt in akut för kärlkramp och fått sina stentoperationer inom ett dygn. På Danderyd. Ni måste ha haft en rackarns otur... :(
Ja, det är bra Mira. Ge mig och andra en modererad bild. Jag behöver den för ett par senare missade man helt min mammas hjärtinfarkt på Ängelholms sjukhus ich skickade hem henne för "magkatarr". Sen blev det blåljus och akut kranskörlsopertation i Lund men med bestående skador och nedsatt hjärtfunktion sedan dess.
Otur eller inte. B låg på fyrasal i ett par dygn i väntan på sin kranskärlsoperation och såg den ene efter den andre åka iväg till operation. Otroligt resursslöseri med inneliggande patienter på det sättet - man hade då inte tillräckligt med personal sas det!
Det är säkert mycket bra i Frankrike men all sjukvård i Sverige är inte botten för det.
På "mitt" sjukhus har också alla patienter enkelrum med övervakning på hjärtavdelningen. Teamet för kranskärlsröntgen, ballongsprängnibg etc står redo i jour dygnet runt med kort inställelsetid.
Gläds mycket med dig att maken fick och får bra hjälp i Frankrike. Ledsen med dig att privata sophiahemmet mfl klantade sig så. Stolt över att mitt sjukhus i ett mindre landsting kan ha tipp topp vad gäller hjärtsjukvård.
Berätta gärna mer. Risk finns att det kommer såna här kommentarer men jag tror att du vet att vi kan hemma i Sverige också :-))
Jag kan inte heller stämma in i din bild av svensk sjukvård. Både jag, min man och mina gamla föräldrar har alltid fått bra vård. Min pappa vårdades och behandlades för cancer på - Ängelholms sjukhus - och fick suverän vård. Både han och vi anhöriga var/är jättenöjda. Hans läkare håller fortfarande kontakten med honom regelbundet trots att han är friskförklarad. Hon är mycket engagerad!
Har själv fått uppsöka akuten både i Ängelholm & Stockholm och blivit snabbt & effektivt bemött & behandlad.
Har haft en suverän husläkare i Kista & Förslöv. Min nya i Ystad har jag bara träffat 1 gång och hon verkade engagerad.
Hoppas att maken kryar på sig och att ni får en skön vistelse i Sverige.
Turtlan och Anonym: jag ska skriva lite mera om skillnaderna mellan fransk och svensk vård i nytt blogginlägg.
Ingenting är vitt eller svart - vi har alla olika erfarenheter av vården i framförallt Sverige. Men läs bara hur bloggvännen Guy (Wang Khanai) har det just nu så ser man vilka skillnaderna är.
Skicka en kommentar