Jag har skrivit några inlägg om ceremonien i Paris under vapenstilleståndsdagen den 11 november. Den som är road kan gå bakåt och se hur det såg ut - alla bilder är förstås tagna framför tv:n, vi var inte Paris!
Här skriver den yngste lille pojken som förlorat sin pappa i Afghanistan sitt namn i "le livre d'or", jag vet inte vad det heter på svenska men det är en sån där bok där alla skriver sitt namn vid speciella händelser. Det märks att presidenten är en van pappa, han har noterat att den lille har frusit under hela ceremonien, han är fint klädd i skjorta och slips men det verkar småblåsa råkall novembervind där vid Triumfbågen. Vips beordras det fram en halsduk som Sarkozy själv knyter fint runt halsen och stoppar ner under jackan på den lille killen.
När alla ceremonidelar är över går presidenten över till alla människor som följt det hela bakom avspärrningarna vid Triumfbågen. Jag har sett honom göra det här förut - bokstavligen hälsa på folket. Förstås med sina livvakter tätt i hälarna. Förr har han alltid haft hustrun Carla Bruni med, hon är nu hemma med lilla dottern Giuglia, och man har tidigaer haft anledning att förmoda att det är hennes närvaro som gett upphov till mycket av den otroliga popularitet som visas presidentparet i sådana här sammanhang.
Men det är ingen skillnad den här gången utan henne. Det är som en rockidolföreställning. Presidenten tar alla i hand, byter några ord här och där, stannar upp och inleder en kortare diskussion med en grupp unga människor. Han stannar speciellt hos änkorna men återgår sedan till att säga "hej till folket". Det är en nästan rojalistisk känsla och när man ser det här kan man inte förstå hur han numera har så låga väljarsiffror.
Man ser honom överallt, han är med i alla sammanhang, han är god vän - och med det menas riktigt på allvar god vän med Merckel och framförall Barack Obama vilket är ytterst ofranskt och väldigt märkligt. Häromdagen i samband med G20-mötet här i Frankrike framträdde båda två i fransk tv och intervjuades om sitt samarbete, sin syn på europautvecklingen, krisen och de berättade också hur de såg på varandra och hur deras samarbete fungerar.
För mig är det otroligt konstigt att man från att ha valt honom som president under senare tid egentligen bara gnäller på honom. Precis som i Sverige finns det heller inget slagkraftig alternativ, här har man nu valt socialisternas Francois Hollande - en urtrist "gråsossetyp" utan den karisma och viktdiga internationella erfarenhet som faktiskt Sarkozy har. Förlorar han valet nästa år kommer jag att sakna en man som verkligen med stort allvar och djup känsla har arbetat för sitt eget land men också för Europas - han säger det gång på gång - vi har inget val, vi måste arbeta tillsammans, Europa är vår plattform och vår framtid i en ny värld.
Med alla sina internationella kontakter och sin samarbetsförmåga är det obegripligt att han inte är populärare än vad han är. Detsamma lär gälla Obama, urmåttligt populär när han valdes. Och hur ser det ut nu? Så fort de här kraftfulla männen sätter igång att genomföra de reformer de vunnit sina val på så blir det gny och gnäll. Trist!
Här skriver den yngste lille pojken som förlorat sin pappa i Afghanistan sitt namn i "le livre d'or", jag vet inte vad det heter på svenska men det är en sån där bok där alla skriver sitt namn vid speciella händelser. Det märks att presidenten är en van pappa, han har noterat att den lille har frusit under hela ceremonien, han är fint klädd i skjorta och slips men det verkar småblåsa råkall novembervind där vid Triumfbågen. Vips beordras det fram en halsduk som Sarkozy själv knyter fint runt halsen och stoppar ner under jackan på den lille killen.
När alla ceremonidelar är över går presidenten över till alla människor som följt det hela bakom avspärrningarna vid Triumfbågen. Jag har sett honom göra det här förut - bokstavligen hälsa på folket. Förstås med sina livvakter tätt i hälarna. Förr har han alltid haft hustrun Carla Bruni med, hon är nu hemma med lilla dottern Giuglia, och man har tidigaer haft anledning att förmoda att det är hennes närvaro som gett upphov till mycket av den otroliga popularitet som visas presidentparet i sådana här sammanhang.
Men det är ingen skillnad den här gången utan henne. Det är som en rockidolföreställning. Presidenten tar alla i hand, byter några ord här och där, stannar upp och inleder en kortare diskussion med en grupp unga människor. Han stannar speciellt hos änkorna men återgår sedan till att säga "hej till folket". Det är en nästan rojalistisk känsla och när man ser det här kan man inte förstå hur han numera har så låga väljarsiffror.
Man ser honom överallt, han är med i alla sammanhang, han är god vän - och med det menas riktigt på allvar god vän med Merckel och framförall Barack Obama vilket är ytterst ofranskt och väldigt märkligt. Häromdagen i samband med G20-mötet här i Frankrike framträdde båda två i fransk tv och intervjuades om sitt samarbete, sin syn på europautvecklingen, krisen och de berättade också hur de såg på varandra och hur deras samarbete fungerar.
För mig är det otroligt konstigt att man från att ha valt honom som president under senare tid egentligen bara gnäller på honom. Precis som i Sverige finns det heller inget slagkraftig alternativ, här har man nu valt socialisternas Francois Hollande - en urtrist "gråsossetyp" utan den karisma och viktdiga internationella erfarenhet som faktiskt Sarkozy har. Förlorar han valet nästa år kommer jag att sakna en man som verkligen med stort allvar och djup känsla har arbetat för sitt eget land men också för Europas - han säger det gång på gång - vi har inget val, vi måste arbeta tillsammans, Europa är vår plattform och vår framtid i en ny värld.
Med alla sina internationella kontakter och sin samarbetsförmåga är det obegripligt att han inte är populärare än vad han är. Detsamma lär gälla Obama, urmåttligt populär när han valdes. Och hur ser det ut nu? Så fort de här kraftfulla männen sätter igång att genomföra de reformer de vunnit sina val på så blir det gny och gnäll. Trist!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar