Hos sjukgymnasten

Både maken och jag går nu hos "kinésetherapeuten", dvs massören/sjukgymnasten Monsieur L. i byn. Han för knäna som for så illa vid fall i utetrappan för ett halvår sen. Och jag för en krånglande rygg - resultatet av för mycket kånkande på tunga kartonger i samband med vår flytt till Provence. Sånt straffar sig senare så nu väntar också "scanner", magnetröntgen i nästa vecka.

Genom den smala bygatan går vi till den lilla mottagningen. Monsieur L. är en liten, vältränad och mycket vänlig man. Han har ett väldigt mjukt sätt och så plirar han gulligt på en ovanför glasögonen. Han är nästan blind som en mullvad och har förhöjda prostatavärden och arbetar för mycket. Han kallar sin fru för "mon épouse", min hustru, inte "ma femme", min fru. Han elitmotionscyklar och håller på med sin trädgård och ofta reser han och hustrun på helgsemestrar till olika ställen i sydfrankrike. Allt det här berättar han medan han kör med ultraljud eller elektrisk stimulering eller masserar och har sig. Mannen ligger på en sida av ett skynke och jag på den andra och Monsieur L. går mellan oss och intervallarbetar med än den ena än den andra.

Lokalerna är lite skruttiga, huset är säkert från 1600-talet och mitt emot ligger porten där musketören d'Artagnan gick när han och Ludvig den XVI besökte byns berömde lärde man. Monsieur L. arbetar från åtta på morgonen till åtta på kvällen alla veckans dagar utom onsdagar då han är ledig för att arbeta i sin trädgård. Madame D. vår husläkare har exakt samma tider och arbetar dessutom varannan lördag. Hon är den som generöst skriver ut den ena remissen efter den andra för förnyade sjukgymnasttider för oss båda. Hon är angelägen om att vi båda ska bli bra och det är Monsieur L. också.

Så utan att det kostar oss ett enda öre eller euro -"jorå" - som man säger här,går vi ett par gånger i veckan och får våra behandlingar. Monsieur L. arbetar till musik och har varierande musiksmak. En dag är det irländsk musik i cd-spelaren, en annan jazz och swing. Jag är inte så förtjust i det senare, jazz känns som mina föräldrars musik och det sa jag till honom också häromdagen. Jag gillar mera rock'n roll berättade jag medan maken är jazzfrälst.

Idag när han mötte oss strömmade amerikansk rockmusik mot oss. "C'est pour vous Madame", - det är för er Madame - log han plirigt. "Bara för er har jag tagit fram den här musiken idag". Kan man bli annat glad över dessa vårdänglar överallt!!