Änglar finns!

Åtta månader efter hjärtinfarkten åker kära maken och jag tillbaka till det stora, mäktiga militärsjukhuset i Toulon. Det som ligger så vackert med bergen bakom sig. Här opererades och vårdades han på ett alldeles makalöst professionellt sätt.

Och uppföljningen har inte varit sämre - det har varit 24-timmars-EKG, arbets-EKG, besök hos opererande professor, kontroll av blodtryck, hjärta och medicinering i omgångar.

Igår var det dags igen. Den här gången möttes vi av en ung kollega, Docteur Raphaël. En smal man med en speciell glimt i ögat, det märktes direkt. Snabbt och effektivt gick han igenom alla handlingar. Här har man med sig sin egen journal även om sjukhuset också har en egen "dossier". Han talade snabbt som en kulspruta, det är tur för maken att jag är med som tolk och tur för mig att jag är hyfsat medicinskt insatt också. För diagnoser, symptom och mediciner diskuteras i rasande fart.

Nyfiken är han också, den unge doktorn. Vad har vi arbetat med, hur länge har vi bott i Frankrike, hur många barn har vi och bor de kvar? Varifrån i Sverige kommer vi? Ah, Stockholm, dit har jag alltid velat åka, säger han. Vi ska åka dit nu i sommar säger jag varpå han blinkar flörtigt mot mig (jo det är sant, såna är dom, fransmännen och det är så trevligt och uppskattande att bli sedd!)Han skrattar och säger: Tag med mig, jag lovar att vaka över er man precis hela tiden. Och så skrattar vi igen och jag säger att jag gärna hade velat ha en egen livläkare med oss förstås.

Han byter ut vissa mediciner och lägger till en ny. Förklarar ingående varför och hur den verkar. Han tycker mannen kunde ägna sig åt någon lättare typ av sport - varför inte cykla? Och när jag säger att det är fullkomligt livsfarligt att ge sig ut på de franska smala vägarna så skrattar han högt igen när jag beskriver de franska bilförarnas körsätt. Ah, oui, jo det är sant, vi kör som galningar säger han. Men kanske en "vélo d'appartement", en lägenhetscykel?

Så undersöker och lyssnar han och säger att allt är bra. Tout est bien. Il faut pas s'inquieter - det finns ingen anledning att oroa sig. Det är inte ett tjugoårigt hjärta er man har, säger han. Men det fungerar! Han rapporterar allt detta i samma rasande takt in i diktafonen och jag blir full i skratt igen. Jag förs tillbaka till min ungdomstid när jag faktiskt arbetade som sekreterare i Lausanne i Schweiz och skrev ut efter fransk diktamen - jag känner igen uttrycken "virgule, ligne", "komma och nytt stycke" och ser framför mig hur den franska läkarsekreteraren i receptionen skriver ut det doktorn nyss dikterat, hon som är klädd i uniform med gradmarkering på axelklaffarna. Det är ju ett militärsjukhus vi är på!

När det är dags att gå tar han både mig och maken i hand med BÅDA händerna och liksom omsluter våra. Han ler sitt breda leende och stryker oss sedan på axlarna när vi säger adjö. Så synd att jag inte kan följa med er till Sverige, säger han. Men glöm inte att skicka mig ett vykort!

Åh, käre Docteur Raphaël med änglanamnet och det fantastiska bemötandet, det är väl klart att det kommer vykort från Sverige till det stora sjukhuset i Toulon.