Ett ensamt par ligger tillsammans på sista bilden. Han var 10 år äldre än hon, 1979 dog han så länge fick hon vara änka. Och han fick krigskors för sina insatser under andra världskriget och var hederslegionär i Franska Främlingslegionen.
Det känns väldigt långt från strikta svenska kyrkogårdar där man möjligen kan se en liten duva på stenen. Och vi har alltid kors, både på gravstenar och i dödsannonser. I det kyrkliga katolska Frankrike används det inte alls. Dödsannonserna är bara strikt information: "Familjen Dupont i La Garde har den stora sorgen att meddela att dess far, farfar och bror Alfred Dupont har avlidit i sitt 87:e år. Begravningsceremonien äger rum xxx." Inga kors, inga dikter, inga namn mer än så här. Men desto mer är det på gravarna så det är lite omvända världen.
6 kommentarer:
Hej
Här har det nog smugit in sig ett fel.Chevalier de La legion d'honneur har inget med främlingslegionen att göra. Chevalier är den första graden av denna utmärkelse, nästa är officier, nästa commandeur etc. La legion d'honneur eller hederslegionen delas ut för både civila och militära förtjänster.
Åh, vad det är underbart med denna bloggvärld! Helt fantastiskt är det att ha läsare som KAN saker och hjälper tillrätta med korrekt information.
Jag måste genast själv läsa på lite mera om detta inklusive Främlingslegionen. Tack snälla Patrick för korrigeringen!!
Jag minns en kyrkogård i Argentina där kistorna liksom var instoppade i fack i en betongmur .., med järngrind till varje litet "rum/fack" så den sörjande kunde gå in och ja, liksom prata och ha sig med den döde.
Mamma berättade att på Alla Helgons Dag var det rena brakfesterna på dessa kyrkogårdar .., då dukades det upp med den dödes älsklingsrätter och det var fyrverkerier och mycket gott att dricka.
Jag tycker sååå mycket om att promenera omkring på för mig obekanta kyrkogårdar, varhelst jag än är.
Elisabet: det är verkligen HELT annorlunda än man är van vid. Svårt att ta till sig ett så totalt annat förhållningssätt till de döda.
Jag har sett en dokumentär en gång om precis en sån tillställning på en kyrkogård. Det var ju helhäftigt, alla blev glada och berusade och hällde vin och la mat på gravstenen. För att den döde skulle få vara med lite tror jag:-)
Jag älskar också kyrkogårdar. Man får så många bilder i huvudet av alla namn och årtal och vill veta allt om människorna som ligger där. Jag gillar dödsannonser och nekrologer också, har detta med åldern att göra tro?
Jag har också - av förklarliga skäl - sett en del franska kyrkogårdar. Det är så rörande med alla plaketter och konstgjorda blommor i grälla färger. De sörjer på något vis med alla sinnen. fransmännen.
Och i Sverige har vi ju våra kolumbarium om det blir för trångt på kyrkogården eller om de efterlevande av någon anledning inte vill att den döde ska begravas i jord. Men oavsett plats är det alltid värdigt, dystert, avskalat - nästan kliniskt rent...
Mira: så fint du beskriver det: att fransmännen sörjer med alla sina sinnen.
Det fanns kolumbarier på den här kyrkogården också. Men de var lika utsmyckade som de andra gravarna!
Skicka en kommentar