Idag skiner solen igen och himlen är blå. Grannarna, nyss hemkomna från jobbet - rara P och S - säger att deras biltermometer visade 18 grader på hemvägen. Jo, det kan nog stämma. Fast morgnarna är kalla så går det att vistas ute i solen mera tunnklädd nu.
Vi bestämmer oss för att äta lunch på vår "stamrestaurang" i byn, vi har inte varit där sedan långt före jul och vill inte att ägarna ska tro att vi försvunnit helt. De är så gulliga mot oss, kindpussar oss och vill alltid veta hur vi har det och hur vi mår. Nu blir de så glada att se oss - alla andra vi inte sett sen före jul hälsar också så glatt och önskar ett bra nytt år och alla säger också Santé, hälsa, och det känns väldigt skönt att man önskar varandra det också.
Vi äter en god hemlagad lantpaté och sen likagod hemlagad lasagne med frisésallad och fransk vinägrett. Hela tiden uppassade och kocken/ägaren kommer fram och pratar och frågar om maten smakar. Portionerna är stora och äter man inte upp blir alla restaurangägare genast oroliga. "Smakar det inte, ca vous va pas?" Och man får försäkra att det var jättegott, "très bon" men att man hade lite liten hunger.
Efter lunchen går vi ett varv till i byn. Jag upphör inte att fascineras av alla vinklar och vrår, gränderna, krukväxterna, årtalen över portarna, fönsterutsmyckningarna. Männen på utecaféet, folket som stillsamt rör sig i gränderna. Små flickröster som plötsligt börjar sjunga en söt liten fransk sång i sin lilla miniträdgård mitt i byn. Tvätten utanför fönstren som vanligt.
Här är några andra invånare, lika stillsamt spankulerande de. Hunden (jämthund eller något fläskkorvsliknande kanske:-) har vi träffat förut. Han bor mitt i byn och ibland slår han följe med oss ett kvarter eller så. Idag var vi de sista gästerna som lämnade restaurangen och Madame berättar att då kommer han. Skäller till vid dörren och ber om kvarlämnade rester. Det har hänt, säger hon, att han har fått lite överbliven mat någon regnig dag när hon tyckt synd om honom. Nu håller han koll på när lunchtiden är över och försöker voffa sig till något överblivet. Idag blev det ingenting men han gav inte upp, ett antal gånger skällde han för att hon skulle öppna dörren och ge honom något.
Och i en av de smala gränderna möter vi denna lilla halvvuxna katt som mjauar åt oss på franska och kelet stryker sig runt benen. Lika vänlig som alla andra i byn.
Det är trevligt med idyller!
4 kommentarer:
Men åååå, jag vill också flytta till Frankrike!
Vilken mysig dag, suckar längtansfullt.
Att det är ett annat tempo känns i hela inlägget, i text som bilder.
Det är inte utan att jag längtar efter en sådan lite makligare tillvaro, ja kanske inte just nu, men annars.
Jomenvisst är det annat tempo. Och det, tillsammans med ljuset härnere är så VÄLGÖRANDE!!
Först nu med perspektiv i handen kan vi säga det fullt ut: det är detta som är den stora fördelen med livet härnere. Det finns visst stressmoment, fransmännens sätt att köra bil på t.ex. De pratar också fort och det går undan i vissa sammanhang. Som servicefunktioner t.ex.
Men det är vi i Sverige som tappat bort oss med vårt spring och vår hets hit och dit. Vi lever ett bråttomliv som inte alls behövs. Livet härnere visar på det - man tar sig tid och allt fungerar ändå. I de stora franska städerna sitter förstås folk med sina fulla almanackor och springer livet ur sig som överallt annars i världen.
Men här är det just makligt som Panter skriver. Behagligt!
Skicka en kommentar