Så här såg han ut då som bebis, son nummer två. Han som precis blivit pappa själv och nu börjar inse vad skriknätter, bebiskräks och bajsblöjor innebär i verkligheten. Men också - självklart - den stormande föräldralyckan - den som man inte vet något som helst om innan man själv fått uppleva den.
När jag ser bilden kan jag känna tyngden av honom på min arm, minnas färgerna på den hemstickade dressen, känna den obeskrivliga lyckan av att ha fått ännu ett välskapt och underbart barn. Om barnbarn anses vara "livets efterrätt", ett uttryck jag aldrig förstått faktisk, vad är då de egna barnen? Hela Nobelmiddagen?
3 kommentarer:
Det är mycket, mycket mer så... och det bästa är att du inte vet det förrän efteråt...
Ja, nu har jag som inga ord.
Det är precis så det är.
Ja men visst, så såg han ju ut! Är bebisflickan lik sin far så blir hon världens sötaste.
Jag är inte heller helt bekväm med det där uttrycket, men jag kan ju gissa vad som menas. Men jag håller med dig, nobelmiddag var ordet, sa Bull.
Skicka en kommentar