Svensk mage på franskt sjukhus

Fransk sjukvård är bra. Det har vi tyckt hela tiden sedan vi flyttade hit. Något har jag reviderat min uppfattning efter en vecka på sydfranskt sjukhus dock. Inte när det gäller den medicinska delen, inte alls, och det är ju det som är huvudsaken. Men något av en mindre chock och kraftiga kulturskillnader blev ändå den här vistelsen en vecka på ett relativt stort sjukhus nära oss.

Efter några dagar med magont och lätt feber inser jag att det är läge att ringa husdoktorn. Vår vanliga kvinnliga svarar som vanligt direkt på sin mobiltelefon (bara det!!) men säger att hon är "complet", dvs har för många patientbesök för att kunna komma hem. Det gör istället hennes kollega, dr. Montclos. Inom en timme står han i sängkammaren, undrar om jag tycker "om att lida" eftersom jag inte tidigare ringt till doktorn, ställer trolig diagnos och ordnar snabbt med ambulanstransport.

Han småskämtar och tar sig tid och samma sak gäller de två ambulansmän som fraktar iväg mig de 2 milen ner till kusten där sjukhuset ligger. Jag blir väl omhändertagen och de ordnar med alla papper vid akutintaget och ser till att jag inte behöver vänta särskilt länge. På akuten råder som på alla sjukhus en slags behärskad blandning av ordning och kaos. Men jag behöver inte vänta länge, en ung kvinnlig doktor som jag tror är sjuksköterska (man har inte särskilt tydliga skyltar på sig här) klämmer på min mage, ställer frågor och säger åt syster att sätta dropp. Hon säger sen att jag ska undersökas i "le scanner", magnetresonanskamera, och att kirurgen är "averti", dvs underättad.

På samma undersökningsrum som jag ligger en krävande och gnällig skånsk lärare, 35 år. Hon är där med sin kompis efter att ha fått åka ambulans i samband med ett fall i vattnet vid wakeboardåkning. Av hennes berättelse och jämmer bakom skynket framgår att hon tror att hon brutit halva ryggraden, hon kan inte röra sig alls, inte vända sig, ber om bäcken och smärtstillande och ansätter doktorer och sköterskor med frågor och krav på engelska som ju ingen förstår. Förstås. Jag ligger där på andra sidan skynket och SKÄMS över min landsmaninnas bortskämda sätt. Hon kräver och får både vanlig röntgen, undersökning av ryggen PLUS scanner som läkarna tycker att hon kan göra i Sverige, det är inget fel på hennes rygg - troligen har hon sträckt sina muskler bara.

Man säger åt henne att man behöver hennes plats och båren hon ligger på. Hon förstår inte - gnäller och säger att hon inte kan röra sig. Jag har inte låtsats om att jag talar samma språk men när det blir för ohanterligt säger jag till henne på svenska att hon måste resa sig, klä på sig och lämna sjukhuset. Det är inget fel, hon är undersökt och hon behöver INTE åka ambulansflyg från Nice nästa dag som hon tror. Hon blir förstås häpen över att jag också är svenska och berättar om vad som hänt och vilken dyr sportresa hon betalat för och så händer detta. Och som om det inte var nog så hade hon gjort illa sig tidigare i år på någon annan extremsportvariant och nu gick hela sommarlovet dessutom, vojne, vojne.

Jag undrade stillsamt om hon inte tyckte att det var höga pris att betala och att det kanske var dags att lugna ner sig lite och det hela slutade med att jag gav henne en tub Treo eftersom hon på inga vis kunde tänka sig att hämta ut den smärtstillande medicinen hon fått på apotek. Hon visste knappt var hon bodde, ett hotell på stranden någonstans, inte ett ord franska kunde hon och sa därför heller inte adjö eller tack, inga papper i ordning, bara skräckslagen och mörbultad. Hon lämnade mig med många tankar kring den här sortens nya trettio-plus-ungdomar som beter sig som om de fortfarande var i puberteten.

Själv fick jag besök av den kvinnliga kirurgen som sa att detta troligen var en "sigmoidit", inflammerade tarmfickor. Hon sa: det blir en vecka på sjukhus med dropp - stark antibiotika som bara finns där. Sedan nya undersökningar och troligen operation "a froid", i kyla, dvs när det hela läkt ut. Hon skrämde mig med att ett återfall kunde resultera i bukhinneinflammation och väldiga komplikationer vid en sådan operation, kanske till och med stomi. Hon böjde sig fram och sa: "Vous êtes toujours jeune Madame", ni är fortfarande ung. Och vi kvinnor lever länge idag, det finns ingen anledning att ta de här riskerna för en allvarligare operation. Hade ni varit 90 år hade jag inte sagt det här men i ert fall är det annorlunda. Hmmmm.... Oväntad information faktiskt. Men trevligt det där med ungdomligheten!

Efter att ha åkt igenom den brummande scannern och med ett redan då krånglande dropp körs jag upp till avdelningen av en skämtande sjukvårdare. Alla timmarna på akuten har jag lyssnat på sjuksköterskorna, eleverna och biträdena som visserligen gjort allt de ska, fyllt i papper, satt dropp, tagit blodprover. Men hela tiden under prat och skämt med sina kolleger. Som patient syns man inte - ingen ögonkontakt, inget svar på någon fråga. Det där känns inte kul och det blir inte bättre på avdelningen...

Jag placeras i en säng och tillbringar natten tillsammans med en högljutt snarkande äldre liten dam. Efter ett par sömnlösa timmar ringer jag och undrar om det finns öronproppar och får ett snäsigt svar att man alls inte tillhandahåller detta. En timme senare öppnas dörren och en rar sköterska som tidigare vänligt bytt mitt dropp smyger in. I handen ger hon mig en öronpropp och viskar: "Jag hörde. Jag hade en i min handväska. Ta den, ni kan dela den i två". Jag kramar hennes hand och säger att hon är den ängel hon är.