En Motståndshistoria. Om världskrigens Provence

På franska Mors Dag på vingården träffar jag en äldre dam. Vi börjar prata om omgivningen och hon säger att det här i närheten skall finnas en "charnier". Hon talar om den lilla byn Signes som ligger ett par km från vingården och berättar att en förskräcklig historia ska ha utspelat sig här i slutet av andra världskriget.

Jag vet inte vad ordet "charnier" betyder men jag fortsätter att lyssna på hennes berättelse om hur hon upplevde kriget - hon var tio år när det började 1939 och femton år när Frankrike befriades 1944. Hennes äldsta bror dog i kriget och som så många franska familjer har man alltid någon som dött, antingen i La Grande Guerre, det stora kriget "quatorze-dixhuit", 1914-18 eller i det andra, 1939-45.

Väl hemma slår jag upp ordet och får veta att det betyder massgrav. Jag googlar och surfar runt och snart får jag klart för mig vad den gamla damen menat. Den som vill veta får bereda sig på ett långt inlägg, en sån här historia berättar sig inte kortfattat.

Ända sedan vi flyttade just till vårt sydfranska område, inte så långt ifrån Toulon, en bit upp från havet, har jag både sett bevis på och känt på mig att mycket hände här under just andra världskriget. Men som de flesta svenskar så har man vissa årtal och krigsinsatser klart för sig men verkligen inte allt. Att Frankrike hade en stor motståndsrörelse under andra världskriget det har jag vetat men exakt hur den opererade och framförallt var är ingenting jag känt till.

Men nere i vår by - liksom i grannbyarna - sitter en skylt som talar om att just här utkämpades slag mot tyskarna i augusti 1944, i vår by den 17 augusti, i nästa den 18 och så vidare ner till kusten där Frankrikes största flottbas, Toulon, befriades den 20 augusti 1944.

Att detta var ett resultat av en stor samlad insats, en invasion nästan lik den i Normandie den 6 juni 1944 hade jag heller inte en aning om. Men ända sedan den norra invasionen i juni hade de allierade - ofta landsatta med fallskärm - tillsammans med franska motståndsmän och soldater från framförallt Algeriet, Les Turcos, förberett sig för en invasion till sjöss med utgångspunkt från Italien, Korsika och Algeriet. I just det område där vi bor fanns också en mängd motståndsmän i byarna, städerna och bergen. Liksom ett stort antal tyska soldater förstås, de höll ännu den här delen, inklusive de viktiga städerna Toulon och Marseille ockuperade.

Motståndsmännen kom från alla samhällsklasser och fanns i alla åldrar. Advokater, ingenjörer, fåraherdar, byäldsten. Medan de väntade på signalen om invasionen i Provence organiserade de sig och förberedde sig. I juli 1944 visste alla att det var nära. Då, för några få ynka franska franc, avslöjade en fransk officer namnet på 29 franska motståndsmän, en del från Marseille, andra från andra delar av departementet Var där vi bor. En efter en arresterades de och fördes till en adress i Marseille, 425, rue de Paradis som var Gestapos högkvarter. De förhördes, torterades och stympades.

Den 18 juli, mitt i den värsta provencalska hettan, fördes de sedan med lastbilar från Marseille i riktning mot Toulon. Efter ett par mil körde bilarna sedan in på den väg, D2 (D står för departementale och är en typ av mindre väg) som vi ofta åker, dels när vi ska till vingården men också när vi åker till den vackra medeltidsbyn Le Castellet eller ska hälsa på dottern i svärföräldrarnas sommarhus i La Cadière d'Azur, också en vacker by i närheten.

Varje gång vi åker här får jag märkliga känslor. Dels går vägen genom ett stort och platt skogsområde, inte så olikt småländska höglandet. Det känns nästan svenskt med sina barrträd och kilometrar av skog även om det kantas av höga bergskedjor i fonden. Det är ett välskött område, vandringsleder finns här och många helger ser man familjer som har picknick eller plockar svamp. Som en kuriositet är detta också ett område för prostituerade som sitter i sina bilar längs vägkanten på lagom avstånd från varandra. Alltid med konstiga röda peruker, ett ben utanför den öppna bildörren. Och blicken i en bok eller tidning. Timme efter timme sitter de där. "La route de pute", horvägen, kallar min svärson något vanvördigt den här vägsträckan.

Men det finns också ett monument här som fångat mitt intresse redan från början. "Nécropole Nationale de Signes" står det på ett stenmonument med ett vapen och de franska färgerna målat på det. Ingenting mer. Jag har länge undrat vad det betytt men förstått att det säkert haft att göra med strider som pågått i det här området. Det känns tydligt att detta varit stridszon, skogen, bergen och dalarna indikerar det. (Nécropole betyder ungefär kyrkogård)

Nu vet jag. För här, mitt på väg D2 körde de tyska lastbilarna med sina franska fångar rätt in i skogen. Hur långt vet inte jag, platsen är inte utmärkt numera och det lär vara svårt att hitta den. Att den överhuvudtaget återfanns beror på skogshuggaren Maurice Percivale från den närliggande byn Cuges. Den 18 juli var han som vanligt ute i skogen, på väg mot ett av sina vedupplag. När han gick där på den smala lilla skogsvägen tyckte han sig plötsligt höra att man på avstånd sjöng franska nationalsången, Marseljäsen.

Han stannar förbryllad upp och lyssnar. Och konstaterar - jo det är Marseljäsen som man sjunger i det här ödsliga skogsområdet. Han börjar gå mot ljudet för att se vad det är för galningar som mitt i ett område fullt med tyska soldater vågar sig på den här sortens, som han tror, provokation. Mot slutet lägger han sig ner på marken och kryper sakta fram mot en sluttning varifrån sången hörs.

Här får han till sin fasa se hur de 29 fångarna, blodiga och sårade är på väg att gräva en stor grop. Bakom dem står tyska soldater med sina kulsprutor. Vaktar ch väntar.

Maurice stelnar av fasa inför denna syn och märker först inte att han själv också blivit upptäckt. Någon sparkar på hans ben och när han vänder sig om ser han en man i tysk soldatuniform som pekar på honom med sin kulspruta. Soldaten säger något till honom på bruten tyska, Maurice förstår sedan att detta är en polack, troligen tvångsvärvad. Soldaten säger: "Toi partir! Partir! Kaput, kaput!". Gå din väg, annars...

Skogshuggaren Maurice rusar genom skogen hem till sin by där han chockad berättar vad han upplevt för två av sina grannar och sin son.

En månad senare befrias Provence. Dessförinnan, den 12 augusti, har ytterligare nio andra motståndsmän tagits till fånga och skjutits på samma plats. Det framkommer när, efter Maurices beskrivning, man hittar den massgrav i skogen där motståndsmännen slängts ner. När de grävs upp visar det sig att flera av dem begravts levande, deras munnar är öppna och fingrarna böjda så att man förstår att de grävt i jorden.

Sedan dess är det varje år den 18 juli en ceremoni vid platsen som nu är märkt med kors och gravplatser med allas namn. Man spelar och sjunger Marseljäsen. För att "inte glömma och för att detta aldrig mera får hända. "Plus jamais cela. Non, plus jamais cela, ni ici, ni ailleurs". Aldrig mera detta. Inte här. Och inte någon annanstans.

Det ÄR annorlunda att leva i världskrigens Europa. Och den formella adressen till vårt område heter Chemin de Turcos så nog påminns man om vad som hänt här för inte allt för länge sedan.