Oxfilén, hur gick det med den?

Inte vet jag om Coeur de filet provencale verkligen är en sydfransk rätt. Men kanske?

I vilket fall behövs oxfilé som det varit en del problem med att översätta och förstå. Svenska grannar har bistått och vi har gjort djupdykningar i gammaldags kokböckers styckningsscheman.

"Filet de beuf", jo allt pekar samstämmigt mot att det är så det heter.

Jag skickar den (först motvillige) men sen uppiggade mannen att för första gången besöka byns charcutérie - köttbutiken. Med sig har han som vanligt gul post-it-fusklapp.


På den står: "Filet de beuf pour 6 personnnes. Très tendre, coeur du filet, s.v.p. Merci" Jag vill alltså ha en oxfilébit för sex personer, mittenbiten och den ska också vara mör - tendre.

Det blir inga som helst problem. Maken gör sig till och med omaket att beskriva att detta kött skall stekas och sedan läggas på potatisbädd med vitlökssmör. Och den trevlige bycharkuteristen tar lappen, nickar, förstår och försvinner ut i något köttlager och kommer tillbaka med ett JÄTTESTYCKE kött. Coeur betyder hjärta och när jag packar upp köttstycket förstår jag ju varför. Mycket likt hjärta. Tycker jag ju nu förstås.

Här behövs dessut0m inte skäras bort en sena eller något annat. Det är redan gjort. Slaktaren tycker att ett halvt kilo oxfilé à la francaise är vad som går åt till sex personer.

Jag förstår i efterhand att slaktaren tyckte att detta var en bra kund. För vad kostar detta? 56 Euros, en halv tusenlapp!!

Nåja, det är det värt, utslaget på sex personer. Sen återstår att se om det blir så gott och mört som det är tänkt. Rapport kommer så småningom.

Liknar det här svensk oxfilé? Var sitter den egentligen och varför är en så smal i Sverige och så himla TJOCK här??

Fransk anka

Det här är ju premiärlagning av helt ny maträtt. Men jag har goda inspiratörer både i affär, på nätet och i kokböcker och så här ser det nu ut inför efterstekning i ugn lite senare ikväll.

Jag är inte mycket för rött och till och med rosa kött men mannen kan i det här skedet få som han vill - "seignant", blodig till och med om det skulle vara så.

Vilken extremt fet fågel? Kolla bara hur mycket ankflott som blev över i stekpannan. Den unge charkuteristen rådde mig att spara och steka annat i och jag tror jag hört det från någon annan expert också. Så det tas tillvara.

Steka potatis i??

Ankbröst med portvinssås.

Nu är ankbrösten tillagade. Ännu inte avsmakade, det blir lördagskvällens sena lyxmåltid.

Tack Christina för både tips, inspiration och bra recept. Jag blandade och gav, gjorde portvinssås ur Annas Nya Mat med vinäger, port- och vitt vin och en jäkla tid för reducering som syns på bild tre.

Snittade brösten på den feta sidan (låter lite konstigt eller?) men stekte sen i bara ankflottet. Som den unge charkuteristen rådde mig. Herregud!! Syns på nästa inlägg. Och då har jag ändå på hans inrådan skurit bort fett runtom.

Fortsättning följer på fransk matlagnings- och shoppingdag.

Diademparad

VILKET diadem ska Victoria välja när hon säger ja till Daniel? Detta är en fråga som avhandlas på ett helt uppslag. Och alla diadem som finns i kungafamiljens ägo visas upp.

Några av dem härstammar ju från drottning Joséphine och det talas om "maréchal Jean-Louis Bernadotte" så länken till Frankrike uppmärksammas.

Ja, vad ska hon välja: rubiner, diamanter, safirer eller pärlor?

Själv har jag aldrig ens haft ett på huvudet och undrar om det känns både tungt och hårt. En hel kväll sådär. Plus så URFÅNIG man skulle känna sig. Men så är man ju inte kronprinsessa heller!

Och nu blir det hovreportage....

Precis när alla ni andra i Sverige äntligen sluppit löpsedlar och damtidningsreportage (eller det kanske inte är så?) i Sverige, så ramlar jag på en motsvarande tidning här i Frankrike.

Point De Vue, "Åsikt", heter den men den är en renodlad variant på Se och Hör eller Svensk Damtidning. "Victoria, fästmö äntligen!" står det bokstavligt översatt på förstasidan.

Sju års väntan, utbrister tidningen och puffar för alla kommande ceremoni-detaljer inklusive vilket diadem Victoria ska välja till bröllopet.

Efter sju års "reflexion" visar Victoria både sin karaktär och kraften i kärleken till sin förre gym-tränare tycker man också.

"Jag känner mig trygg med Daniel. Ni har säkert märkt att jag under senare år har känt mig både starkare och lyckligare", säger Victoria och det är bilder både från offentliggörandet i TV och från presskonferensen i Prinsessan Sibyllas våning.

Jag läser det flera sidor långa reportaget och FÖRVÅNAS över hur insatt tidningen är i samtliga detaljer. Här talas om väninnornas bröllop där paret visat sig och namnen är helt korrekta, tidpunkterna likaså. Det spekuleras i en domino-effekt; att Madeleine och Carl Philip snart kommer att gifta sig med Emma Pernald och Jonas Bergström och det är prickar över ö:et till och med.

Att man också har kläm på kungafamiljens juveler kommer att framgå av nästa inlägg!

Trädgårdsmästartävling

Jo, ni hade rätt, de flesta av er! Det var den vackre mannen till vänster. Här syns han nu på avstånd och ni fick bara snabbkika några timmar på de tre vackra männen.

Jag låter inte bilderna ligga kvar, det KAN ju vara någon som känner igen och det vore inte så bra.

Det var väldigt kul att läsa hur ni identifierade honom och beskrev de andra killarna. Att pv som är lärare kunde se vem som var kollega tycker jag var imponerande. En del gick på tofsen, det var skarpsynt.

Andra på att han var snyggast eller hade mest olivgröna ögon. Att Elisabet tyckte att mittenmannen såg så energisk ut stämmer också, han var den som slet hårdast, en liten, senig och envis karl!

Och att trädgårdsmästarbehovet är stort visar detta. Även hos dom som inte har trädgård men som vill ha BÅDE butler och trädgårdskarl, som Annika B.

Det är ett styvt jobb med ogräset här. Efter två timmar sade också den här unge mannens rygg ifrån vilket kändes som en viss lättnad - det inte bara är jag som får ont i kroppen av den här sortens jobb.

Två timmar senare kikar jag ut genom fönstret och ser det här vackra himlafenomenet. Vi har haft hyfsat soligt men KALLT, det blåser nordliga mistralvindar och då kan det ibland se ut så här vid solnedgången. Vackert iallafall!

Jag har en trädgårdsmästare!!

Minns ni djungeln som ingick i köpet av vårt hus? Hela förvandlingen till en fin trädgård har jag skrivit om i höstas.

Huvudansvarig för det hela var Olivier, den vackre unge mannen med de olivgröna ögonen och det mjuka, blyga sättet.

Han sa redan när det hela var färdigt att han skulle komma förbi i vår och se hur det har gått med allt det nyplanterade. Och eftersom den här vintern lär ha varit den kallaste och regnigaste på över fyrtio år är det kanske inte så konstigt att rätt många av plantorna frusit. De allra flesta var marktäckare, såna som skulle växa fort nu i vår och täcka över den magra och steniga jorden som vår gamla skogsmark består av.

Det blev nu inte så utan det som har vuxit är ogräset. Det har betett sig som de uteblivna marktäckarna och jag har i omgångar försökt ge mig på det. Men det sitter segt i den cementhårda jorden och jag får ont i ryggen, kan inte ligga på knä efter en meniskskada och blir allmänt sur och förbannad över att den här relativt lilla trädgården verkar ge så mycket TRIST jobb. Jag vill ju bara plantera nya exotiska växter, inte ligga och "luka" som man säger i Skåne.

Round-up, sa Olivier i höstas. Och det kör alla med härnere, det är ju dögiftigt och väl säkert förbjudet i Sverige. Och det är inte tal om det nu med Dessi som springer runt och har kul på gräsmattan och bökar i rabatterna.

Igår kom Olivier för att inspektera. Och när jag beklagade mig över det myckna "malherbes", ogräset, så sa han: Jag kan ta bort det åt er. Det måste göras för hand och man måste ta bort alla rötterna långt ner. Och jag nickade suckande. Men insåg strax att han erbjudit sig att fixa detta.

För en slant förstås. Men det är det värt. Och Olivier är ledig den här veckan. Han är inte bara min trädgårdsmästare, han är också rektor för vår lilla byskola!!

Så nu har jag en blyg och vacker man som ligger på knä i vår trädgård och gör den fin igen. Vår andra svenska granne har också då och då hjälp av Olivier. Och när hon säger till sina svenska vänner att hon har en trädgårdsmästare härnere så har hon fått höra: "Jaså, är det så det heter!" Haha.

Den vackre Olivier är mycket gift och med ett par småbarn. Och drygar ut kassan med att hjälpa stela Madamer med värsta grovgörat under skollovet!

Dessi-bus 2

Dessi busar med mattens papperskorg och snor åt sig en pappersserviett (se föregående inlägg).

Här blir hon tagen på bar gärning av hussen som inte tycker det är någon bra idé alls att göra snöflingor av bytet.

Servietten läggs tillbaka i papperskorgen vilket förstås uppmärksammas.

Det görs ytterligare ett smygförsök att norpa tillbaka den men den här gången är matten bestämd och säger ett kraftigt nej.

Suck, det är bara att ge upp. Men det kan ju gärna demonstreras lite där på hallmattan. Det syns mycket tydligt hur tråkigt det där var:-)

Dessi busar

I mattens papperskorg finns det allehanda roligheter. Det blir också ett kul ljud när man vässar klorna mot korgens metallnät.

Få se, vad kan man lättast få tag i den här gången (det är nämligen inte den första, men nu förevigas det hela).

Aha, en pappersserviett, tunn och lätt och prasslar inte så mycket att matten hör. (tror hon)

Vips iväg ut i hallen mellan mattens och hussens arbetsrum och börja fördela i småbitar. Om inget görs kommer här snart att se ut som om det snöat, inomhus i Provence!

Nedräkning

Det är många som skriver på bloggar och nätet om sina graviditeter och lägger ut klockor och nedräkningsdatum för när bebisar ska komma. Och mormödrar och dito farmödrar blir så himla lyckliga över de kommande barnbarnen och det förstår man ju!

Jag däremot är tudelad. Tillökning i den närmaste familjekretsen tycker jag är extremt privat och egentligen inte något man lägger ut för hela världen att ta del av.

Men jag märker ju hur roligt det är med hunden Dessi för många och delar gärna med mig av glädjen vi har av vår nya "bebbe" i huset.

Och egentligen mest för att vara lite halvprivat och ändå visa att det finns större saker än att ha skaffat en hundvalp att se fram mot just nu så visar jag bilden på "min tredje unge", franska advokatdottern som när som helst och fram till om max två veckor får sitt första barn. Jag är en farmor redan sedan nästan fyra år till en liten sagoflicka men nu är det dags att bli mormor. Snart.

Till en liten pojke, det vet man redan. Som kommer att ha hälften svenskt påbrå, hälften franskt.

Bilden är tagen när den lilla alerta fian bara är ett par månader, iklädd en mörkrosa hemstickad klänning (som jag hittade häromdagen, faktiskt sparad som ett sånt där egentillverkat bebisplagg man inte kan slänga) är ett par månader. I slutet av år 1973, vid jultid. Och jag har inte ens fyllt trettio och är en trebarnsmamma. Precis som jag ville ha det.

Hon får sitt första barn när hon är över trettiofem. Tänk så det har förändrats?

Monet, l'artiste

Sen vi flyttade ner till Provence har jag i omgångar fått frågan: Men när ska du börja måla igen??

Till våren har jag svarat. Bara att sköta hela invandrarsituationen i ett nytt land på alla plan har tagit kraft, energi och kreativitet och vi har bara bott härnere i snart åtta månader. Bloggvärlden är ju också ny även om den inte alls tar så mycket tid som många tror.

Några enstaka tavlor och ett staffli kom med i flytten. Några älsklingspenslar och ritstiftspennor också. Lite akvarellfärger.

Men allt annat såldes, gavs bort, fick stanna kvar i Sverige. Där hade jag eget ateljéhus med all utrustning som behövdes. Kunde måla i olja och låta det torka med sin terpentinlukt i ett annat hus.

Här är det inte så. Jag har funderat fram och tillbaka. Ska det bli utomhusmåleri så som det var i Vence, ensam och tillsammans med pojken J? Eller i ett hörn i mitt arbetsrum - en datorhörna och en målarhörna?

God fransk ny konstnärsgranne fångar genast upp att jag målar och anmäler mig till ett antal utställningar under hösten. Mina bilder är med, jag får diplom men orkar inte vara med själv, jag blir sjuk och det blir bara för mycket med att introduceras som konstnär på det här tidiga stadiet också. Jag kommer med i en cirkel av nordiska konstnärer härnere som arrangerar konstrundor som på Österlen, just nu får det räcka.

Men inte har jag börjat måla inte. Jag fotograferar, dokumenterar, tränar seendet inför de nya landskapen, färgerna och ljuset.

Och så idag, på väg hem från vår supermarché ber jag mannen stanna utanför ett hus jag länge sett. Det står att där säljs konstnärsmaterial och görs inramningar. Och jag kliver in i en mycket speciellt lokal - här tillverkas egna olje- och akrylfärger och dukarna är också specialtillverkade och av mycket hög kvalitet.

Åhh, här är färger i oändlighet, penslar, stafflier, bläck (det du Christina) i fantastiska flaskor och olika behållare. Man kan beställa sina dukar i vilket format man vill och det är de finaste linnedukar, väl preparerade.

Jag berättar för den här, också mycket unge mannen, om mitt svenska måleri och att jag lämnat allt material bakom mig och så småningom behöver köpa allt nytt. Han visar mig runt och verkar inte tycka det är konstigt alls att jag ska börja om på nytt. Och eftersom jag inte har en ateljé här än så förordar han akryl.

"Det är bättre för hälsan, Madame", säger han. Oljan torkar långsammare och ni måste tvätta era penslar i "vaajjtspirrittö" vilket tar en sekund att förstå att han menar "white spirit", lösningsmedlet för oljefärger.

En liten svart plastpåse med okänt innehåll fångar mitt öga. Vad är detta? "Ah, mais Madame, detta är en konstnärsrock!", säger den unge mannen. Han vecklar upp den, det är en och samma storlek, "taille unique". Och jag känner genast: det är väl klart att jag måste ha en FRANSK målarrock. Jag som är Monet och nu bor i Provence och snart ska börja måla igen efter ett långt uppehåll.

Så här har ni mig i målarrocken. Den är inte helt olik min dotters franska advokatcape kan jag säga. Jag har vita ärmupplägg, hon har en vacker vit krage, annars är stuket detsamma:-)

Till Christina

Vi har storhandlat idag. Vi ska ha franska gäster på söndagmiddag - ett trevligt par vi träffade redan i höstas. T och G, han är biträdande borgmästare i stororten en bit från oss. Och goda vännerna från Hyères kommer också så det måste förberedas väl.

Jag funderar så det knakar vad man bjuder på - det måste ju vara lite skandinavisk touch. Kanske Toast Skagen till förrätt? Och sen inbakad oxfilé kanske? Ostbricka och så kaffe och tårta. Och Madame G har mejlat och bett så mycket om ursäkt men det är så att hon är allergisk mot "crème" - grädde - bara så att jag vet. Potatisgratäng går därför bort och hur är det med osten funderar jag.

Sen ska det ju vara bröd och sallad och vin och vatten och det kommer att ta lång tid att äta allt det här. Inte börjar man förrän klockan åtta på kvällen heller. En liten "amuse-bouche" - glädja-munnen-munsbit till drinken också. Det här är fransmän som gärna tar en gin och tonic eller whisky som fördrink så nu har vi lagt grunden till ett barskåp också - vi som bara har olika sorters vin hemma numera. Det är en trevlig upplevelse härnere. I vårt supermarché finns en avdelning med också vodka, likörer, portvin och t.o.m Absolut akvavit. En flaska gin kostar cirka sju Euros, ungefär sjuttio kronor - jämför det med Systembolaget!!

Men VAD heter oxfilé på franska? Är det coeur de filet, coeur du beuf, tournedos, jag blir knasig över att jag inte kan ett franskt styckningsschema.

Så jag ställer mig framför köttdisken och försöker klura ut vad de olika köttklumparna kan vara för något. Den unge köttmannen engagerar sig snällt när jag frågar. Han visar de olika köttbitarna, talar om vilka som är mest "tendre", mörast alltså, talar om "rööömmstäck" som jag tyder som "rumpsteak" och vad är nu det? Ingen stans ser jag oxfilé så som jag är van från Sverige.

Den unge mannen hör att jag blir osäker på franska och säger rart:" Djoou späck änglisch? Och jag svarar vänligt "mais oui, bien sûre", javisst. Och sen är konversationen på det språket över. Men det var ett gulligt försök. Han undrar var jag kommer ifrån och när jag säger att det är Sverige så blir han, liksom de flesta liksom så glada allihop: "Ah, la Suède!!" Svenskar måste vara oerhört väl sedda här, vet inte riktigt varför faktiskt.

Mitt som jag står där framför den mycket stora och imponerande köttdisken och talar med den unge mannen får jag syn på det som nu framförallt Christina i sin Stribergsstation kan få gissa att vi kom hem med. Jag tror det är felstavat dock på förpackningen, det saknas ett i, men även fransmännen kan väl få missa ett och annat ord.

NU, tänker jag. NU ska det inhandlas och tillagas - ANKBRÖSTEN som det skrivits så mycket om. Två stycken fanns det och jag ber ögonblickligen att få dem. Och trots att jag vet att det finns ett mycket bra stationsrecept så känner jag att jag vill fråga den unge mannen om hur HAN skulle tillaga dessa.

Han blir så GLAD över min fråga. Madame, säger han, ni skär bort fettet runt kanterna på ankbröstet. Sen snittar ni på baksidan, på den feta sidan men en vass kniv så att det blir rutor. Precis som Christina har gjort.

Sen frågar han: ska ni steka eller koka dem? Och koka, det vågar jag mig inte på så jag säger att de ska stekas. Och då instruerar han mig att lägga dem med den feta snittade sidan nedåt i stekpannan och låta dem bli gyllenbruna. Och sen vänder man och steker på andra sidan.

Och jag frågar (dumt): Monsieur, vad steker ni i, smör eller olivolja? Och han blir alldeles förskräckt; mais non, Madame, i INGENTING, anka är så fett så att det steker sig i sitt eget fett, ni kommer att få se, det kommer att smälta och bli som flott och det kan ni ta hand om och använda om ni vill till annan stekt maträtt. Eller smaksätta en sås med. Han broderar vidare och säger att när köttet väl är stekt, precis så rosa som Christina också vill ha det så tar man upp bitarna och skär dem gärna lite snett. Lägger dem på ett fat och eftersteker lätt i ugnen.

Jag blir så rörd över denne unge mans engagemang i en, för honom, säkert märklig svensk Madame som inte verkar behärska varken köttbitar eller hur man tillreder anka. Jag tackar honom och säger att han ju verkar vara en lika duktig kock som charkuterist. Han ler lite blygt och säger: Jo, jag tycker mycket om att laga mat!

Sådär kan det gå till i ett vanligt supermarché en helt vanligt torsdag i mars i södra Frankrike! Visst blir man glad?

J och jag målar i Vence

Är inte detta en fantastisk målning? Gjord av J, nio år, sommaren 2002 när vi bodde hos hans föräldrar.

Vi hjälptes åt, J och jag. Han med sina acrylfärger som han fått av sin mamma och jag med mina lite svårare oljefärger. Ni har sett min bild av trappan och trädgården i hans hus i tidigare inlägg men när jag nu ser det här vete katten om inte hans är bättre!!

Han har sitt stativ, (också fått av mamma som nog känt på sig att sonen skulle kunna uttrycka sig på det här sättet), jag har mitt, resevarianten.

Han följde hur jag gjorde, från skiss och lättare färgpåläggning och sen mer och mer färg och det här var det vad det blev. Jag har inte lagt ett penseldrag på hans målning, däremot visat honom hur man SER.

Och det gjorde han. Det här är hans första målning i hela livet. Och är det konstigt att hans föräldrar blev helt lyckliga över detta?

Idag, sju år senare undrar jag hur J har det. Vi bor nu bara tretton mil ifrån dem - klart vi ska överraska dem och berätta att vi nu också bor här. Den som vill veta mera om familjens underbara chambre d'hôte för att kanske tillbringa en Provencevecka där kan säga det i kommentarsdelen så ska jag tala om hur man hittar dit och får kontakt!