Dimanche. I morgon är det söndag. Kyrkodag

Under vår utflykt till medeltidsbyn passar jag på att slinka i in kyrkan. Det är alltid samma underbara upplevelse. Här är kyrkorna ÖPPNA. Alltid. Just i den här strömmar underbar musik ut i hela kyrkorummet - så att man tror att det sitter en kantor och övar och spelar just för oss.

Men det gör inget när vi märker att musiken kommer från högtalarna, det ger ändå den sakrala stämning som nästan alltid finns i de franska kyrkorummen.

Ljuset, det först knappt märkbara eftersom kontrasten från de solbelysta gränderna först gör en nästan blind, ljuset från mosaikfönstren och de strategiskt placerade strålkastarna gör att man så småningom försiktigt vågar sig på att gå fram på de knaggliga och sneda och nötta stenplattorna. Från medeltiden förstås.

Och hur lätt är det inte att köpa sig ett litet ljus och placera i hållarna för "absent friends". En vilostund för själen. Att minnas i morgon, söndag, också hemma i Sverige!

Tankar om relationen Frankrike-Tyskland

Flera har bett att få mina tankar kring relationen mellan de två stora europeiska grannländerna Frankrike och Tyskland. Som de synes se ut idag, förstås - och det får bli mina högst personliga funderingar som inte gör anspråk på att vara vare sig historiskt eller politiskt korrekta.

Den här skylten, uppsatt vid det lilla torget i grannbyn, får vara utgångspunkt för det jag började fundera över när vi flyttat hit. Och tidigare för den delen också under våra besök och resor i Frankrike. På skylten står:

"Plaque commemorant LA LIBERATION de notre commune des hordes Germaniques par les troupes Francaises et Alliées le 20 aôut 1944. La Ville de Solliès-Toucas RECONNAISSANTE."

I ungefärlig översättning: "Denna skylt är ett minnesmärke över befrielsen av vår kommun från horder av germaner, utförd av franska och allierade trupper den 20 augusti 1944. Staden Solliès-Toucas uttrycker sin tacksamhet".

När jag i höstas fick syn på skylten häpnade jag som naiv svensk över att den fortfarande sitter kvar. Inte så mycket för att man behöver komma ihåg vad som utspelats - detta var förstriderna till befrielsen av Toulon och de började redan uppe i vår by tre dagar tidigare - den 17 augusti 1944 - det finns en motsvarande skylt i ett hörn vid posten där också. Toulons befrielse som Frankrikes viktigaste hamnstad och krigsfartygsdepå i Medelhavet var väl så viktig som invasionen i Normandie men det talas inte lika mycket om det känns det som.

Nej, det är uttrycket: HORDER AV GERMANER, som gör mig nästan generad. Naturligtvis var och kändes det så då och skylten är ett uttryck för det förtryck man lytt under och nu befriats ifrån. Men vad känner man som eventuellt fransktalande tysk om man kommer hit och läser detta? Det är inte någon gammal skylt från medeltiden om olika strider som man kan distansera sig ifrån. Detta har hänt, nästan i nutid.

Och ändå är det inte det HÄR kriget, det andra världskriget, som egentligen har satt de djupaste spåren hos det franska folket. Det är det första, La Grande Guerre, det långa, tröstlösa skyttegravskriget som orsakade miljoner döda och utplånade nästan en hel generation unga fransmän. OCH tyskar. Varav det senaste inte alls märks samma spår av som här i Frankrike.

Jag har visat det förr och ska försöka hitta en ny bild för att demonstrera hur det ser ut här. I varje fransk by med självaktning (och de kan vara hur små som helst) finns mitt på La Place, eller på en särskilt utsedd plats, en soldatstaty eller annat minnesmonument. På detta står namnen på alla från byn som stupat i det första världskriget med en text som hedrar dessa traktens döda söner. SENARE har man på sidorna av monumentet eller statyfundamentet ofta lagt till också de som dött under det andra världskriget. Men det är bara att konstatera: namnen från det första världskriget är dubbelt så många som från det andra i regel. Alla monumenten har alltid färska blommor. Någon, några (eller kommunen) håller minnet från dessa två krig levande hela tiden.

Vi har genom åren också kört mycket genom Tyskland. Inte i någon by, stad eller på annat ställe har vi sett motsvarande typ av monument eller minnesmärke. Inga skyltar om utspelade slag i gathörnen heller. Bara det här väcker en viss förundran. Varför är det så stor skillnad på hur de två olika nationerna "vårdar" sina krigsminnen. Och hur påverkar detta i vardagen?

Fortsatta funderingar i nästa inlägg.

Tack alla!

Tack, så många, för roliga inlägg, intressanta kommentarer och så KUL med nya läsare. Välkomna allihop!

Idag har vi varit på utflykt igen och när jag kommer hem och kollar bloggen blir jag överväldigad av alla ämnesområden och tankar som jag vill ha tid att kommentera på allvar.

Så just i stunden kommer bara denna bild från dagen. Från mig, jag som inte lyckas fånga en enda av de skönsjungande fåglarna som svärmar runt vårt hus och fyller luften med vårglädje. Här sitter iallafall en liten pippi och ser ut över ett fantastiskt landskap nedanför muren i Le Castellet, vår närmaste medeltidsby.

Nu i Sverige är det väl första tulpanbuketten, spirande påskliljor i Skåne, fredagkväll och Let's Dance som gäller förstår jag.

Hos oss har solen nyss gått ner, det blir en svensk räkmacka, lite rosé och till att börja med koll på dagens franska nyhetsprogram. Sen kanske vi unnar oss en svensk video, inköpt i julas. Så att vi också får lite svenskt fredagsmys härnere i södern.

Jag ska fundera över alla frågor och återkommer. A bientôt!

Generalstrejk

Den här bilden får illustrera en av de få bussar som gick igår. Den är visserligen tagen för länge sen i Grez sur Loing och chauffören är svensk, men tomt på gatorna och upp och ner med det mesta var det igår i hela Frankrike.

Inte tomt på strejkande människor dock. Vartenda fackförbund hade tagit ut folk i strejk, varenda del av samhällskroppen berördes; tåg, bussar, flyg, sjukvård, skolor, kommunal service. Allt!

Det hade pratats länge om La Grève, den stora som nu gick av stapeln igår. Över 70% av fransmännen ställer sig bakom den, alla ställer in sig på att stanna hemma eller också vänta på den buss som kanske kommer. Eller gå i marscher i de olika städer och byar där demonstrationerna hölls. Över 2 miljoner människor räknar man med har deltagit i strejkaktiviteterna. Mest i Paris och de andra storstäderna förstås.

Och vad handlar strejken om? Förgäves har jag försökt sätta mig in i vad det är man strejkar mot och vad man egentligen vill? Det bästa som kan sägas är nog att man strejkar mot allt. Mot hela tingens ordning. Man är sur på krisen, på att Sarkozy inte gjort mer än han gjort (och ändå pilar han runt överallt), mot att det är löntagarna som får ta smällen av denna internationella kris. Man strejkar mot att det är för lite personal i vården, att bilindustrin drabbas, att man får mindre pengar i lönekuvertet och måste köpa maten på Lidl.

Vänstern ser sin chans och smockar till på alla sätt, det debatteras och diskuteras på tv-kanalerna och man vädrar allmänt sitt missnöje och alla har olika förslag på hur situationen ska lösas.

Märkte vi nåt? Nä, barnen gick till skolan som vanligt, bagaren hade öppet, inga manifest på bygatorna. Jo borgmästaren hade stängt men de har så udda öppettider ändå att det inte märktes. Våra grannar, unga P och S är lärare och de tillbringade dagen hemma med att dammsuga, tvätta i omgångar och blåsa löv och kratta i trädgården. Vi pratade inte ens om varför de var hemma. Jag vet sedan tidigare att de tycker att de har för mycket att göra.

Kanske är fransmännens invanda strejkkultur lite som deras katolska bikt? Man får samla ihop sig och manifestera sitt missnöje tillsammans med andra en dag. Pysa över riktigt ordentligt och säga ifrån. Allt sker i god ordning dock, någon enstaka stans spårade det ur.

Nu har Sarkozy fått sin första lektion i hur folket reagerar säger man. Nu får vi se vad han gör. Jaha. Det var la Grève det.

Migrationsbestyr

Varken ni eller jag kan se det. Inte ens om man klickar på bilderna tror jag.

Men här har nu i ett par dagar uppträtt det konstigaste - och mest underbara fenomen: en jätteflock med fåglar, starar, tror mannen. Eller kanske trastar. Svarta och grå i koltraststorlek har de kommit flygande i svärmar.

Och slagit sig ned precis i träden utanför tomten. En gång i vår stora ek. Det är fåglar i MÄNGDER. Och sen sitter de där i en kvart och kvittrar och snackar och piper och sjunger lite och det är ett ljud som överröstar allt, människoröster, billjuden, kyrkklockan. Det känns som om man var i Paradiset och är fullkomligt översköljd av fågelsång.

Efter en stund börjar en eller flera av fåglarna att flytta sig, flyger iväg en sväng, gör en looping ner mot byn, drar med sig ett par andra och till slut hela svärmen. På avstånd ser det ut som en stor bisvärm med den svarta svärmen mot den klarblå himlen. Efter en stund kommer de tillbaka. Just till våra träd, de som ni ser på bilderna.

Slår sig ner, rättar in sig bland grenarna och så börjar det otroliga fågelkvittret igen. Man blir helt förstummad, igår stod jag ute i säkert en halvtimme och bara betraktade och lyssnade till detta fenomen. Ibland blir det plötsligt alldeles tyst inne i trädet också, de tar paus i tio sekunder och sen sätter de igång igen.
Nyss frågade jag grannen S som blåser torra löv på sin tomt vad han trodde detta var. "C'est la migration", sa han. De förbereder sig för nästa steg av flytten. Varje år, just här och vid den här tiden har de upplevt samma sak.

Vad kan de tänkas prata om funderar vi båda? Kanske på vilken väg norröver de ska ta och när de ska ge sig iväg? Vi ligger iallafall klart mitt i deras flygbana, det är säkert.

Så gläd er, ni norröver. Härnere sitter de i svärmar och förbereder sig för att komma hem till er och förljuva tillvaron med sin underbara sång. Det dröjer inte länge nu!

Lökinspektion i trädgården

Åh, säger många av er nu, inte detta OCKSÅ! Vårlökar därnere i Provence redan. Här hemma sover de under sitt snötäcke eller kanske har börjat kika fram i någon extra solvarm backe?

Idag har varit en avundsvärd dag, det erkännes. Sexton grader i skuggan (fast frost på bilrutan i morse). Och som en sommardag i Sverige i solen. Jag går på en liten inspektionsrunda i trädgården och minsann: ett par krokus har tittat fram. Påskliljorna är på god väg.

Jag tror att det är en hyacint jag planterat som också vill upp och snödropparna har blivit flera och vuxit till sig. Det är inte några kraftiga plantor känns det som. Den torra och magra före detta skogsmarken behöver framöver få sig ordentligt med gödseltillskott och jordförbättring. Men först ska ogräset bort, DET tar sig alltid.

Än är inte vårbruket igång men det är roligt att se de gamla välkända svenska blommorna kika fram här också!

Dörrar och fasaddetaljer i byn

Som avslutning på promenaden bjuds på några vackra detaljer. En fin tygdekoration för att mjuka upp fönstergallret. De utsöktaste broderade gardiner i dörrfönstren, en kraftfull grön utekrukväxt i januari och en murad ring i väggen.

Vad har den använts till tro. Hålla fast en häst eller ko? Eller haka fast något annat. Har ingen aning, den fanns där bara i den gamla muren.

Det gamla i byn.

Här är det riktigt gammalt. Men på första bilden ändå inte på riktigt. Det är ett lurendrejeri. Det finns flera sk. trompe l'oeuil-målningar i byn, en på kyrkans framsida också. Här luras ögat tro att kvinnorna står här och tvättar.

Precis här gjorde man också det förr i världen, här rinner vatten nu som då. Hur länge det gamla bageriet stått oanvänt kan man ju bara ana sig till. Ett nytt modernt finns mera centralt i byn, mitt emot den fina restaurangen, den mörkrosa.

Moulin de Gapeau heter den och jag har nog visat bilder på hur fint man sitter under svalkande träd och med den porlande floden Gapeau under sig. Där äter man mjäll forell med gräddcrème och maten är så bra att den till och med är omnämnd i Guide Michelin.

På väg dit får vi trycka oss mot husfasaden. Man tror inte det är sant men man kan mötas två bilar i de smala gränderna. Fast det är på millimetern men byborna vrider och vänder sig vant i byn. Själv skulle jag aldrig våga ge mig in där med bilen - och det är trevligare att gå till fots ändå.

Gammalt i byn. Lite fönster, gamla dörrar

Liksom många bloggvänner har jag en faiblesse för fönster. Och för dörrar. De är ju husens ögon och mun på något sätt - öppningarna ut mot omvärlden. Stängda sådana med för den delen.

Härnere ofta gallerförsedda i bottenplan och fönstren alltid med sina luckor. Vi har såna också på vårt moderna hus. Ett måste i värmen och på natten sover man gott - det blir mörkare än med den mörkaste rullgardin.

De här lilla byn är stillsam men inte död eller halvsovande. Bakom många dörrar hörs röster, från fönstren kommer musik och pratljud. Och tvätten hänger som vanligt ut genom fönstren. Man är hemma.

Också bakom den vackraste och säkert äldsta dörren i byn. Den där årtalet 1697 står inpräglat i stenen. Månne dörren är från samma tid?

Mera bypromenad. Fasader och Provencefärger

Kanske har ni sett de här vyerna i några av mina tidigare inlägg från i höstas. Kanske blir det för er som för mig; varje gång jag ser de här miljöerna, de här fasaderna, fönstren, dörrarna, växterna och så de otroligt vackra provencalska färgerna så blir man glad i själen.

På resan till Sverige i julas tog det inte många mil norröver förrän husen och fasadfärgerna började anta mera neutrala toner.

På återresan kändes det direkt när vi var hemma: åh, det solgula, det orangeljusa, det mättade dova mörkrosa. Och så fönsterluckornas kornblå eller lavendelfärg. Gröna ibland men oftast blå.

Allt det här pastelliga bryts då och då av brunmurrigt, gammalt och nedgånget. Men sammantaget är det en njutning för ögat med denna sorts bebyggelse. I vår egen lilla domän har man följt det här exemplet och byggt upp nästan som en liten by med olika fasader och färger i de här tonerna. Fast helt modernt förstås. Snart kommer bilder på det också.

Vanlig dag i byn. Skyltar och lite andra katastrofer.

Efter att ha klappat den lilla katten och kollat lite på årtalsskyltarna över portarna (ser ni att det står 1697 på den översta bilden?) fortsätter vi runt ett par gatstumpar.

Det är fort gjort, byn är inte stor. Den sista skylten talar ju sitt eget språk, här behöver man inte ens kunna franska tror jag för att begripa att här urineras INTE. Böter får man också om man tas på "bar" gärning. Någon har uppenbarligen tröttnat ordentligt på att hans porthörna används som by-pissoir.

Den som är road får gärna lista ut vad det står på skylten på tredje bilden. Klickning rekommenderas förstås. Det här handlar om byns namnkunnige man, Peiresc, honom vars historia jag så småningom ska berätta. Men det känns som väldigt gammaldags franska, är den rent av från sextonhundratalet när mannen föddes?

Det verkar som skylten sattes dit 1958 dock och språket känns ju som om det tangerade både italienska och spanska. Finns det någon expert därute som kan dechiffrera? Det mesta förstår jag men inte allt.

I en vanlig vardag ingår också att upptäcka att en skruv sitter inkilad i ett av de nya däcken. Som om det inte vore nog med den f-b bakruteskadan på sextusen kronor som inte ersätts av försäkringsbolaget. Vi hade tänkt oss en tur till julklappsbyn på eftermiddagen i det vackra vädret, den lilla söta, för att byta en julklapp. Tur var det att maken upptäckte skruven och ville hem och pilla bort den först. Pyyys sa det och däcket sjönk förstås ihop och la sig platt. Nu ligger reservdäcket på och Citroënverkstaden i närorten kommer i morgon bitti, när de får in ett punkadäck, att tycka att de fått riktiga superkunder i de här nya svenskarna!

Eftermiddagen har maken ägnat åt att laga garageporten vars fjädring dessutom hoppade ur och det har slamrats, hamrats och filats. Och svurits. Själv har jag suttit i solen och läst en stund men ägnat större delen av dagen åt att tala med svenska banker som nu skickat sina årsbesked och dragit svensk skatt som de inte ska. Faktiskt är den svenska byråkratin värre än den franska. Men alla svenska handläggare är lika trevliga som någonsin de franska och gör allt för att hjälpa till. Så det så!

En vanlig dag. Djuren i byn

Idag skiner solen igen och himlen är blå. Grannarna, nyss hemkomna från jobbet - rara P och S - säger att deras biltermometer visade 18 grader på hemvägen. Jo, det kan nog stämma. Fast morgnarna är kalla så går det att vistas ute i solen mera tunnklädd nu.

Vi bestämmer oss för att äta lunch på vår "stamrestaurang" i byn, vi har inte varit där sedan långt före jul och vill inte att ägarna ska tro att vi försvunnit helt. De är så gulliga mot oss, kindpussar oss och vill alltid veta hur vi har det och hur vi mår. Nu blir de så glada att se oss - alla andra vi inte sett sen före jul hälsar också så glatt och önskar ett bra nytt år och alla säger också Santé, hälsa, och det känns väldigt skönt att man önskar varandra det också.

Vi äter en god hemlagad lantpaté och sen likagod hemlagad lasagne med frisésallad och fransk vinägrett. Hela tiden uppassade och kocken/ägaren kommer fram och pratar och frågar om maten smakar. Portionerna är stora och äter man inte upp blir alla restaurangägare genast oroliga. "Smakar det inte, ca vous va pas?" Och man får försäkra att det var jättegott, "très bon" men att man hade lite liten hunger.

Efter lunchen går vi ett varv till i byn. Jag upphör inte att fascineras av alla vinklar och vrår, gränderna, krukväxterna, årtalen över portarna, fönsterutsmyckningarna. Männen på utecaféet, folket som stillsamt rör sig i gränderna. Små flickröster som plötsligt börjar sjunga en söt liten fransk sång i sin lilla miniträdgård mitt i byn. Tvätten utanför fönstren som vanligt.

Här är några andra invånare, lika stillsamt spankulerande de. Hunden (jämthund eller något fläskkorvsliknande kanske:-) har vi träffat förut. Han bor mitt i byn och ibland slår han följe med oss ett kvarter eller så. Idag var vi de sista gästerna som lämnade restaurangen och Madame berättar att då kommer han. Skäller till vid dörren och ber om kvarlämnade rester. Det har hänt, säger hon, att han har fått lite överbliven mat någon regnig dag när hon tyckt synd om honom. Nu håller han koll på när lunchtiden är över och försöker voffa sig till något överblivet. Idag blev det ingenting men han gav inte upp, ett antal gånger skällde han för att hon skulle öppna dörren och ge honom något.

Och i en av de smala gränderna möter vi denna lilla halvvuxna katt som mjauar åt oss på franska och kelet stryker sig runt benen. Lika vänlig som alla andra i byn.

Det är trevligt med idyller!