lördag 25 februari 2012

Ett år i den sydfranska byn

För en tid sedan fick vi, som alla byinvånare (vi är ca 2.500 personer) en broschyr i brevlådan. Upplagan är 1.500 exemplar och skriften har tagits fram av två personer med borgmästaren som ansvarig utgivare och ett par lokala fotografer har bidragit med bildmaterial. Den är faktiskt fin, grafiskt inte alls särskilt amatörmässig och den har framförallt samma föredömliga kommuninformation om året som gått som alltid.

Den är uppbyggd som en slags årsredovisning med borgmästarens tal inför det nya året och redovisning av de viktigare kommunala åtgärderna som gjorts och som planeras.  Ekonomin redovisas pedagogiskt och följs sedan av bilder av vissa av de åtgärder som gjorts, särskilt väg- och vattenbyggnationer, miljöprogramsåtgärder och renoveringar av vissa delar av den urgamla byn. Och så i år, invigningen av det nya borgmästeriet.

Förra året byggde man färdigt den nya skolan i den gamla läderfabriken. L'école de Tannerie är nu i full gång och fungerar utmärkt. De gamla lokalerna har sedan dess byggts om för att härbärgera borgmästaren med sin administration, inklusive den "municipala" polisen. In i minsta detalj redovisas kostnadenar och fördelarna med de nya lokalerna - före- och efterkvadratmeteryta  visas för varje rum. Nu är t.ex mottagningsdelen 91 kvm istället för de tidigare ynka 28 kvm man hade förut i de  väldigt uråldriga lokalerna mitt i byn.

Själva invigningsceremonien visas upp i ett antal bilder med tjusiga herrar med franska band med kokarder och man förstår att det hållits tal och bjudits på buffé och champagne. Att byborna också bjuds på fester året om framgår av collaget med bilder av de otaliga byfester som ordnats och också konserter, den berömda chokladfesten med tiotusentals besökare, lokala festivaler, utbytesfester med tyska grannbyn Geschwenda och så de traditionella krigsminnesceremonierna och kyrkliga seder som att bära runt helgonfigurer.

Man kan faktiskt inte tro att den här lilla byn med sitt i och för sig gamla förflutna med så få invånare har ett så livfullt vardags- och festliv. Det föds ett stort antal barn också, betydligt fler än de gamla som avlider och många är giftermålen, det framgår också av bröllopsbilderna i sina inramade romantiska hjärtan. Och att barnen är viktiga framgår också av att alla skolklasserna är med på bild med sina lärare.








Man får klicka på bilderna för att se lite bättre

Viktig information med alla telefonnummer till doktorer, tandläkare, brandkåren, polis och ambulans finns också med förstås. Och så information om att man i själva bykärnan inte får sätta upp luftvärmepumpaggregat och paraboler längs med gatusidan för att inte förstöra den medeltida känslan hos de gamla husen. Här är det noga med hur man renoverar och vad man får göra och inte, allt för att behålla charmen och autenciteten i den här gamla byn. Och är det något vi är glada för så är det det. Vi bor i en osedvanligt charmig liten ort och hela känslan och stämningen är som på mitten av 1950-talet i Sverige. Ett "municipalsamhälle" med en "borgmästare" - så är det uppbyggt och det fungerar alldeles otroligt väl!

Prinsesspudel

I Frankrike är det så att rashundar måste få namn efter viss bokstav, beroende på vilket år de är födda. I Dessis fall gällde bokstaven D. Alltså fick hon av oss det fina och franska prinsess- och drottningnamnet Désirée - den efterlängtade. Fast i dagligt tal är det förstås Dessi som gäller.

Hade hon fötts året efter hade vi fått välja namn på E. Kanske hade det då blivit Estelle? Fint namn är det alldeles oavsett vem som bär det och hela diskussionen om vad som är lämpliga namn till en liten nyfödd prinsessflicka tycker jag är häpnadsväckande larvigt.

Det är väl klart att föräldrarna väljer vad de själva vill att barnet ska heta och i det här fallet tycker jag det finns flera skäl som jag kan ana mig till. Jag är tillräckligt gammal för att minnas Estelle Bernadotte, Folke Bernadottes amerikanska hustru. Hon fanns i hovkretsarna ungefär som prinsessan Lilian har gjort i många år, stilig och vacker. Var engagerad i scoutrörelsen precis som kungen och och verkade vara en varm och engagerad person. Jag tror att jag faktiskt har mött henne som barnscout vid en kyrklig scouthögtid, kanske är det därför minnet av henne sitter kvar hos mig. Hennes man, Folke var dessutom gudfar till nuvarande kungen och var djupt engagerad i Vita Bussarna och svenska hjälpinsatser mot nazismens offer efter andra världskrigets slut.

Namnet är dessutom franskt och ger hänvisning till den franska Bernadottesläkten där ju lustigt nog Victorias egen födelsedag infaller på den franska nationaldagen den 14 juli. Kan namnet, som dessutom låter både prinsess- och drottninglikt komma att förknippas med de svenska anfäder som faktiskt gjort märkbart modiga  internationella insatser och fått betala ett pris för det - Folke Bernadotte mördades i Palestina 1948 - så kanske debatten lugnar sig något.

                                                                        Desirée

Talet om att händelsen, dvs prinsessfödseln skulle ha fått stor internationell uppmärksamhet tycker inte jag stämmer heller. Det har inte nämnts ett ord om detta i fransk press eller i nyheterna. Inte i internationella medier som CNN heller. Jo, i en fransk Hänt-Veckan-variant har det stått lite om Victorialyckan och kanske i tysk press också. Och i den skandinaviska förstås. Men man ska inte inbilla sig att det här är en världsnyhet när det brinner överallt, val i viktiga länder står för dörren och kriserna fortfarande duggar tätt. Det spelar ju heller ingen roll - det viktiga är väl att man i Sverige skjuter salut och visar upp barnet enligt gamla traditioner och att de flesta gläder sig åt ett lyckligt föräldrapar och en uppenbart söt och välskapt bebis.

Sen kan man ju undra hur många som kommer att döpa sina flickebarn till Estelle framöver?

fredag 24 februari 2012

Franska hantverkare

De här killarna installerade under en het sommardag för två år sedan hela vårt luftvärmepumpsystem, ett omfattande sådant på både under- och övervåning. Det tog från åtta på morgonen till åtta på kvällen med en enda kort lunchpaus och så förstås vattenpauser i den 40-gradiga värmen.

Det skulle ta en dag hade mannen i mitten lovat och det gjorde det också. I Sverige hade dagen slutat senast kl. 1700 - här skulle man hålla på till det var klart och det var det först på kvällen. Den som möjligen fått för sig att fransmän är slöa och lata och inte kommer när de ska och hittar på alla möjliga konstiga anledningar till att inte dyka upp - allt sånt som engelsmannen Peter Mayle skrev om i sin bok Ett år i Provence - allt det där inträffade möjligen hos honom. Inte hos oss.

Vi har en servicegrad i det här samhället som är helt otrolig. Inte bara när det gäller hantverkare eller andra hjälpredor i huset eller trädgården. Doktorn kommer hem i ilfart om det behövs, brevbäraren ringer på om något behöver signeras, blommor körs ut förstås, det plingar på dörren ofta och alltid är det någon trevlig serviceperson som har ett ärende till oss. Alla paket körs till dörren, allt från mobiltelefon till EU-moppe. Alltid i tid och efter att man ringt och stämt av att vi är hemma. Ska något lagas bestäms också detta med dag och tid och det hålls alltid. Allt från genomgång av kyl och frys, lagning av diskmaskin och nu senast lagning av "climen" som  värme och kylsystemet kallas härnere.

Efter två års ständigt gående, dels för att ge kyla under sommaren och i år faktiskt extra mycket värme under vintern eftersom vi haft osedvanligt kallt börjar fläktmotorn låta värre och värre. Vi känner igen det sedan tidigare, vi fick byta motsvarande motor ett par gånger under våra skärgårdsår i Sverige också. Det går på garanti ett bra tag så det är bara att ringa och be om hjälp. Direkt svarar en reparatör och säger att han tyvärr inte kan komma på dagen men går det bra i morgon förmiddag? Klart att det gör, i synnerhet som det nästan inte går att vistas i vardagsrummet pga det eländiga ljudet. Klockan åtta nästa dag ringer han och informerar att han kommer inom en timme vilket han också gör. Lyssnar på ljudet, hämtar verktyg och nya prylar. Fixar och donar och är klar med fläktmotorbytet en timme senare och har då också gått igenom hela aggregatet och gett oss lite skötseltips.

När han skrivit upp vad han gjort och bett mig signera ber han om en trasa och lite Ajax. Och den händige mannen plockar inte bara ihop sitt eget skräp och tar med sig, han tvättar också av hela aggregatet och golvytan där han arbetat. Man tror inte sina ögon. De tre männen på bilden avslutade sitt jobb (som verkligen stökade till hela huset) med att be om dammsugaren och dammsög och våttorkade sen överallt efter sig. "C'est normale" - det är klart de ska lämna huset som det såg ut när de kom. Detsamma gäller när vi haft hjälp i trädgården - allt som samlats i plastsäckar för att skickas till kompostering tar man med sig. Vår städerska C tömmer alltid vår stora franska sopsäck, knyter ihop den och kör iväg med den till sopstationen i området. Trädfällaren lämnade inte en kvist kvar på tomten och bad oss särskilt inspektera detta. Samtidigt går man igenom exakt vad som är gjort och varför. Det ingår i servicebegreppet!!

Nu har vi vant oss men när vi tänker på alla sotare, snickare, plåtslagare och målare och trädröjare som hjälpt oss genom åren i Sverige och som vi fått ägna timmar åt att städa undan efter förstår man knappt den här sortens kulturskillnad. Att väntetiden för hjälp sen är max en eller två dagar är förstås också något vi haft svårt att förstå. Vårt enda problem har varit en krånglande diskmaskin med flera komponentbyten men där bytte man till slut ut hela maskinen trots att garantitiden gått ut och så var det bra med det!

måndag 20 februari 2012

Svensk vårmiddag för franska vänner









Nu blir det varmare och ljusare för varje dag hos oss även om det kommer lite bakslag då och då. Ikväll kommer franska vänner på middag - det är första gången och det kommer att bli en del skandinaviska inslag, både när det gäller mat, dryck och sång.

Jag skyndar mig att ta bild av det dukade bordet med ganska roliga namnskyltar faktiskt, små bilskyltar, i det härliga kvällsljuset. Lilla nyklippta mademoiselle Désirée, alias Dessi, har varit med och dukat och ligger nu på sin plats på soffkanten med framtassarna förnämt lagda ovanpå varandra. Och vi väntar in våra gäster som strax anländer. Notera att det bredvid vinglasen också står snapsglas. Fortsättning följer.Posted by Picasa

söndag 19 februari 2012

Gudstjänstlunch i Six Fours











Från utsidan tror man inte alls att detta är en restaurang. Men insidan visar en typisk fransk charmig interiör och vid ett långbord sitter ett glatt franskt sällskap som redan hunnit en bit in i sin lunch. Vi andra får strax en förrättssallad och sen en god kalvgryta med rött eller rosé-vin och kaffe på det. För 20€ inklusive allt och återigen förvånas man över hur god och hemlagad mat man får för rimliga summor så fort man kommer utanför turiststråken.

De glada fransmännen sjunger några sånger och plötsligt tar någon av svenskarna i och säger: Nu tar vi Helan Går!! Och eftersom vi är samsjungna sedan kapellet sjunger vi (utan snaps) den svenskaste av sånger så det står härliga till. De livliga fransmännen tystnar förvånat och lyssnar till när vi tonar ut i ett Sjung Hopp Faderallan Lej och ger oss sedan hejarop och applåder.

Det blir ett himla liv i den lilla lokalen som nu är fullsatt och alla pratar och skrattar och har väldigt trevligt. Dessi blir mycket trött och kryper ner i sin lilla korg och är sedan trött hela kvällen, höga ljudnivåer verkar inte vara bra för henne.

De glada fransmännen blir gladare och gladare och vinkar till mig när jag vänder mig om för att ta kort på dem. Strax innan det är dags att gå kommer den storvuxne Yul Brunner-typen (till vänster) fram till mig, säger Buuuu till Dessi så hon blir jätterädd och så försöker han få mig att gissa på någon fransk gåta som handlar om fiskar i vattnet och kajor i luften. Jag har inte en susning om vad han menar men han insisterar på att jag måste förstå det här, "annars släpper han mig inte". Jag skojar tillbaka och säger att jag lämnar honom iallafall, vinkar adjö till alla och vi önskar varandra fortsatt trevlig dag.

På väg ut säger restaurangägaren: "Madame, det där var inte så farligt, det var bara gendarmerna från Bandol (närliggande badort)  och han skojade bara med er". Jösses!! Det här var alltså de tuffa statspoliserna på glad lördagslunch, inte kunde man väl ana det?

Ingenting stämmer liksom med hur det är i Sverige. En kapellkatt? Dessi på andaktstund och restaurang. Glada gendarmer på gemensam lördagslunch som busar med andra gäster. Nej, det var en annorlunda lördag.  Posted by Picasa

Svensk gudstjänst i urgammalt franskt kapell















De vackra fönsterbilderna från igår kom från det här lilla kapellet, "Chapelle de Notre Dame de Pépiole" där vi tillsammans  med ett tjugotal andra svenskar, bosatta i närheten, fick vara med om en svensk andaktsstund i ett av Frankrikes, sägs det, äldsta kapell.

Det är från 600-talet och känn bara på den känslan en stund. Medeltiden är vi vana vid både i Sverige och här nere, men 600-talet? I trappstenen finns rester av en gammal kultplats och förstås har kapellet restaurerats i omgångar, både på 1100-talet och senare under 1900-talet.

Det var så litet och charmigt och fint och ut kom kapellets präst som varit här sedan 1956 - bara det en evighet tycker man. Han och vår ciceron Elisabeth A kom genast i samspråk och han berättade livfullt om kapellets historia. Titta en så gullig och charmig prästfarbror, med halsduk och guldkors och mycket att säga om "sin plats på jorden".

Svenska Kyrkans präst med kantor hade kommit en bra bit ifrån och det blev en speciell känsla att lyssna till bibeltexter i samband med fastan, sjunga välkända svenska psalmer och läsa Fader Vår på svenska i det här lilla heliga kapellet. Vår lilla Dessi fick följa med in och satt snällt i ett litet hörn tillsammans med oss och lyssnade på de vackra psalmerna men med uppmärksamheten i hög grad riktad mot den randiga lilla kapellkatten som smög runt benen på oss. Den fick vara där sa den franske prästen, "men inte kliva upp på altaret".
De urgamla fönstermosaikerna fanns inte från början utan är gjorda senare när man tog upp ljusinsläpp och förstås är det gamla franska flaskglasbottnar som ger de vackra och oregelbundna mönstren, alla med bibliska motiv.

Efter vår lilla andaktsstund var det så dags för gemensam lunch i närbelägna Six Four Les Plages, en härlig liten stad vid havet, inte så långt från Toulon.Posted by Picasa