Det här med Facebook (och andra "sociala medier")

Just nu cirkulerar en lista på vad som retar folk mest på Facebook. I huvudsak kan man säga att det i första hand handlar om SKRYT. Direkt skryt som bilder på lyxtillvaro i olika former (femstjärniga måltider, dyra årgångsviner, lyxhotell, nercabbade bilar, kryssningar, fantastiska resmål,  eller indirekt inlägg där man indikerar att livet är tillrättalagt på olika behagliga och ofta dyrbara sätt.

Sånt som inte är tillgängligt för de flesta. "Narcissistiskt" bedöms det som och som vanligt använder man terapeutiska begrepp lite hur som helst men något ligger det ju i det. I begreppet ingår ju själcentrering och brist på insikt i hur andra lever till skillnad från hur man själv har det. Själv upphör jag inte att förvånas över hur bristande omdöme och brist på självinsikt gör att man tror att det här sättet att kommunicera med sin omgivning och sina "vänner" skulle få läsarna att tro att man var en viktigare person än vad man är. Men jag inser samtidigt självkritiskt att om jag postar bilder på en franskt upplagd (kan vara vardagsmat också) vacker matbild så blir många avundsjuka. Säger man. Men samtidigt indikeras att det är roligt att se annorlunda matbilder eller vackra landskap så det är svårt att veta var gränsen går faktiskt.

"Man" retar sig också på att det läggs ut för mycket känslor kring allt i livet och framförallt så kallade "cliffhangers". Av typen: "Idag var det hur hemskt som helst"..... Och så får man förstås många frågor: VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT!!! Det här sättet att skriva läggs i kategorien "Uppmärksamhetssökaren".

Den som kategoriskt också framhåller att man har en underbar relation genom att hänvisa till att partnern ordnat romantiska middagar eller köpt biljetter till ett efterlängtat arrangemang drar också på sig irritation. Inte för att man så mycket avundas det hela men mera för att man implementerar bilden av "Lyckan" i form av romantiska gester inte alla har råd med eller förmår sig till.

Som nummer tre kommer "den bokstavliga uppdateringen". Den som säger: "Först tvättstugan, sen rensning av rabatterna, hämta barnen, beställa pizza till sambon kommer hem. Och hinna med gym innan "ett glas vin" framför tv:n. Eller som nu framför "Mellon".  Det här är väl vad de flesta Facebookbelackarna rackar ner på - människors behov av att lägga ut vardagshändelser i dagboksform på nätet och sen förvänta sig att alla ska tycka att man lever ett spännande (eller händelselöst för den delen) liv.

Jag erkänner att jag gjort detsamma. Ett glas rosé i trädgården i solnedgången. Innan "the Voice". Dukat bord innan gästerna kommer. Hunden före och efter trimning. Bröllopspresentrosor i solljus. Tja, konstigt är det ju inte om man vill finnas där på FB - livet består ju förstås av sånt här. Frågan är: behöver man dela detta med allt och alla? Och vad är det som gör att om man inte visat upp sig på ett tag så finns behovet där . man måste lägga ut vad man gjort och vad som hänt om det sä är trivialiteter som middagsingredienserna. Jag vet, jag gör det själv!

Nästa irritationsmoment tycker jag är bland de mest märkliga människsor ägnar sig åt. Det är ett meddelande som borde varit privat mellan två personer: "Jag saknar dig, när ska vi ses?" Eller "Jag älskar er mina tjejer  - plus en massa hjärtan och rosor". Och så alla interna skämt förstås. Vet inte riktigt till vilken kategori det här hör - att visa att man har ett antal bra relationer - alla oändligt kärleksfulla förstås!! Den roligaste förklaringen är att det här mest sker mellan människor över 80 år som inte förstått skillnaden mellan Facebook, sms och vanliga mail eller telefonsamtal för den delen!

Sen kommer den "otroligt uppenbara åsikten". Den har jag faktiskt själv aldrig fallit för men den brukar bestå i att man kommenterar en stor nyhetshändelse som alla har en åsikt om. För att få mera fokus på dig själv. Som t.ex "Mina tankar och böner finns hos familjerna till de drabbade i katastrofen".

Här ligger också kommentarerna hos den som är sjuk på ett eller annat sätt och som lägger ut hela sin journal på nätet och höstar in de mest privata "gilla" eller välgångsönskningar. Det här är förstås högst personligt hur man känner och en del blir säkert väldigt upplyfta av 150  "krya-på-dig" hälsningar plus de konstigaste hälsoråd. Själv skulle jag ALDRIG lägga ut privata operationsdetaljer eller information som ju också sjukvården själv har sekretessbelagd till allmän beskådan. Samma sak gäller också grattishälsningarna - idag blir man ju påmind om vännernas födelsedagar ett par dagar i förväg och det skulle kännas näst intill fel om man inte skrev en hälsning. Till vänner man förr aldrig skulle drömma om att skicka ett grattiskort eller ringa och gratulera. Facebook har blivit nästan en gratulationsplåga tycker jag - inte för att jag har svårt att skriva ett grattis men oj så man får "skämmas" om man missat det hela och måste komma någon dag senare. Eller grattar före själva dagen för den delen också:-)

Sist - och jag erkänner oförblommerat att jag hör till den skaran - kommer de som inte kan låta bli att lägga ut "den oönskade livsvisdomen". Inte så att jag faktiskt skriver "carpe diem" och heller inte några välkända Buddha-citat. Men ibland ramlar jag över formuleringar som känns bra och roliga att förmedla vidare. Jag inser att jag hamnar i "de odrägligas skara" om jag inte skärper mig där.

Den som skrivit ihop allt det här avslutar med att säga att det är bara cirka 1-4 procent av dina vänner på Facebook som älskar dig. De andra bryr sig varken om din dag eller ditt liv. Något att tänka på för oss som ändå tycker det är roligt att kolla vad som händer, vilka som lagt in nya poster och/elller kommentarer eller bidragit med roliga länkar till något som ger vidgade vyer, intressanta upplevelser eller faktiskt en uppdatering om var man befinner sig och hur det går i livet. Det som är det fantastiska, det spännande och roliga med just Facebook och andra liknande medier.

För så är det ju tänkt från början föreställer jag mig. Själv följer jag ett av mina barnbarn sporadiskt på det här sättet och tycker det är roligt.  De andra barnen får överhuvudtaget inte ens figurera på nätet - med advokater som föräldrar vet de mer än väl vilka risker som finns med det. Och jag håller med och FÖRUNDRAS fortfarande över att man låter barn som inte har egen talan få exponeras i evigheters evighet på det här sättet bara för att man själv måste få känna stolthet och glädje - självklart förstås som förälder eller mor- och farförälder - men utan faktisk kunskap om hur den här sortens bilder kan förvanskas och vandra vidare i sammanhang där man minst av allt önskar hitta dem framöver i livet.

Och de själva kanske mest av allt längre fram hade önskat att bilderna på dem under uppväxttiden fått stanna kvar i gammaldags privata fotoalbum utan att delas med hela världen. Detsamma gäller dem som lägger ut egna baddräkts- eller nattsärks- och sovrumsbilder - de mest privata sammanhangen ändå kanske ska få stanna där?

Om allt annat på Facebook, Instagram, Twitter och andra sätt att kommunicera finns mängder att skriva. Det blir en annan gång. Inte minst om nät-oförskämdheten och lättheten att ta till höjda tonlägen och aggressiva ord mot människor man inte känner. Man kan bli vänner på nätet men också ovänner. Utan att man faktiskt egentligen förstår vad som hänt. Om man inte alltid är "gullig, vänlig, opportun och lägger ut bilder på katten och pelargonerna" förstås. Har man en åsikt - som jag här framför till exempel, ja, då finns det förstås de som ögonblickligen känner sig träffade eller retar sig och måste uttrycka det mer eller mindre vänligt. Det är ofta svårt att få en sansad debatt - övertolkningarna är många.

Själv är jag just nu mest glad över att vädret i Sverige är sådant att man slipper de knotiga, illröda tånagelsmålade kvinnofötterna. I sandstrand eller upplagda på någon solstol. De lär väl dyka upp igen framåt försommaren förstås men kanske ändå att "selfien" nu har tagit över. Det tycker jag faktiskt är roligare - ansikten bakom orden är roligare än övriga kroppsdelar!