tisdag 18 mars 2014

Det här med Facebook (och andra "sociala medier")

Just nu cirkulerar en lista på vad som retar folk mest på Facebook. I huvudsak kan man säga att det i första hand handlar om SKRYT. Direkt skryt som bilder på lyxtillvaro i olika former (femstjärniga måltider, dyra årgångsviner, lyxhotell, nercabbade bilar, kryssningar, fantastiska resmål,  eller indirekt inlägg där man indikerar att livet är tillrättalagt på olika behagliga och ofta dyrbara sätt.

Sånt som inte är tillgängligt för de flesta. "Narcissistiskt" bedöms det som och som vanligt använder man terapeutiska begrepp lite hur som helst men något ligger det ju i det. I begreppet ingår ju själcentrering och brist på insikt i hur andra lever till skillnad från hur man själv har det. Själv upphör jag inte att förvånas över hur bristande omdöme och brist på självinsikt gör att man tror att det här sättet att kommunicera med sin omgivning och sina "vänner" skulle få läsarna att tro att man var en viktigare person än vad man är. Men jag inser samtidigt självkritiskt att om jag postar bilder på en franskt upplagd (kan vara vardagsmat också) vacker matbild så blir många avundsjuka. Säger man. Men samtidigt indikeras att det är roligt att se annorlunda matbilder eller vackra landskap så det är svårt att veta var gränsen går faktiskt.

"Man" retar sig också på att det läggs ut för mycket känslor kring allt i livet och framförallt så kallade "cliffhangers". Av typen: "Idag var det hur hemskt som helst"..... Och så får man förstås många frågor: VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT!!! Det här sättet att skriva läggs i kategorien "Uppmärksamhetssökaren".

Den som kategoriskt också framhåller att man har en underbar relation genom att hänvisa till att partnern ordnat romantiska middagar eller köpt biljetter till ett efterlängtat arrangemang drar också på sig irritation. Inte för att man så mycket avundas det hela men mera för att man implementerar bilden av "Lyckan" i form av romantiska gester inte alla har råd med eller förmår sig till.

Som nummer tre kommer "den bokstavliga uppdateringen". Den som säger: "Först tvättstugan, sen rensning av rabatterna, hämta barnen, beställa pizza till sambon kommer hem. Och hinna med gym innan "ett glas vin" framför tv:n. Eller som nu framför "Mellon".  Det här är väl vad de flesta Facebookbelackarna rackar ner på - människors behov av att lägga ut vardagshändelser i dagboksform på nätet och sen förvänta sig att alla ska tycka att man lever ett spännande (eller händelselöst för den delen) liv.

Jag erkänner att jag gjort detsamma. Ett glas rosé i trädgården i solnedgången. Innan "the Voice". Dukat bord innan gästerna kommer. Hunden före och efter trimning. Bröllopspresentrosor i solljus. Tja, konstigt är det ju inte om man vill finnas där på FB - livet består ju förstås av sånt här. Frågan är: behöver man dela detta med allt och alla? Och vad är det som gör att om man inte visat upp sig på ett tag så finns behovet där . man måste lägga ut vad man gjort och vad som hänt om det sä är trivialiteter som middagsingredienserna. Jag vet, jag gör det själv!

Nästa irritationsmoment tycker jag är bland de mest märkliga människsor ägnar sig åt. Det är ett meddelande som borde varit privat mellan två personer: "Jag saknar dig, när ska vi ses?" Eller "Jag älskar er mina tjejer  - plus en massa hjärtan och rosor". Och så alla interna skämt förstås. Vet inte riktigt till vilken kategori det här hör - att visa att man har ett antal bra relationer - alla oändligt kärleksfulla förstås!! Den roligaste förklaringen är att det här mest sker mellan människor över 80 år som inte förstått skillnaden mellan Facebook, sms och vanliga mail eller telefonsamtal för den delen!

Sen kommer den "otroligt uppenbara åsikten". Den har jag faktiskt själv aldrig fallit för men den brukar bestå i att man kommenterar en stor nyhetshändelse som alla har en åsikt om. För att få mera fokus på dig själv. Som t.ex "Mina tankar och böner finns hos familjerna till de drabbade i katastrofen".

Här ligger också kommentarerna hos den som är sjuk på ett eller annat sätt och som lägger ut hela sin journal på nätet och höstar in de mest privata "gilla" eller välgångsönskningar. Det här är förstås högst personligt hur man känner och en del blir säkert väldigt upplyfta av 150  "krya-på-dig" hälsningar plus de konstigaste hälsoråd. Själv skulle jag ALDRIG lägga ut privata operationsdetaljer eller information som ju också sjukvården själv har sekretessbelagd till allmän beskådan. Samma sak gäller också grattishälsningarna - idag blir man ju påmind om vännernas födelsedagar ett par dagar i förväg och det skulle kännas näst intill fel om man inte skrev en hälsning. Till vänner man förr aldrig skulle drömma om att skicka ett grattiskort eller ringa och gratulera. Facebook har blivit nästan en gratulationsplåga tycker jag - inte för att jag har svårt att skriva ett grattis men oj så man får "skämmas" om man missat det hela och måste komma någon dag senare. Eller grattar före själva dagen för den delen också:-)

Sist - och jag erkänner oförblommerat att jag hör till den skaran - kommer de som inte kan låta bli att lägga ut "den oönskade livsvisdomen". Inte så att jag faktiskt skriver "carpe diem" och heller inte några välkända Buddha-citat. Men ibland ramlar jag över formuleringar som känns bra och roliga att förmedla vidare. Jag inser att jag hamnar i "de odrägligas skara" om jag inte skärper mig där.

Den som skrivit ihop allt det här avslutar med att säga att det är bara cirka 1-4 procent av dina vänner på Facebook som älskar dig. De andra bryr sig varken om din dag eller ditt liv. Något att tänka på för oss som ändå tycker det är roligt att kolla vad som händer, vilka som lagt in nya poster och/elller kommentarer eller bidragit med roliga länkar till något som ger vidgade vyer, intressanta upplevelser eller faktiskt en uppdatering om var man befinner sig och hur det går i livet. Det som är det fantastiska, det spännande och roliga med just Facebook och andra liknande medier.

För så är det ju tänkt från början föreställer jag mig. Själv följer jag ett av mina barnbarn sporadiskt på det här sättet och tycker det är roligt.  De andra barnen får överhuvudtaget inte ens figurera på nätet - med advokater som föräldrar vet de mer än väl vilka risker som finns med det. Och jag håller med och FÖRUNDRAS fortfarande över att man låter barn som inte har egen talan få exponeras i evigheters evighet på det här sättet bara för att man själv måste få känna stolthet och glädje - självklart förstås som förälder eller mor- och farförälder - men utan faktisk kunskap om hur den här sortens bilder kan förvanskas och vandra vidare i sammanhang där man minst av allt önskar hitta dem framöver i livet.

Och de själva kanske mest av allt längre fram hade önskat att bilderna på dem under uppväxttiden fått stanna kvar i gammaldags privata fotoalbum utan att delas med hela världen. Detsamma gäller dem som lägger ut egna baddräkts- eller nattsärks- och sovrumsbilder - de mest privata sammanhangen ändå kanske ska få stanna där?

Om allt annat på Facebook, Instagram, Twitter och andra sätt att kommunicera finns mängder att skriva. Det blir en annan gång. Inte minst om nät-oförskämdheten och lättheten att ta till höjda tonlägen och aggressiva ord mot människor man inte känner. Man kan bli vänner på nätet men också ovänner. Utan att man faktiskt egentligen förstår vad som hänt. Om man inte alltid är "gullig, vänlig, opportun och lägger ut bilder på katten och pelargonerna" förstås. Har man en åsikt - som jag här framför till exempel, ja, då finns det förstås de som ögonblickligen känner sig träffade eller retar sig och måste uttrycka det mer eller mindre vänligt. Det är ofta svårt att få en sansad debatt - övertolkningarna är många.

Själv är jag just nu mest glad över att vädret i Sverige är sådant att man slipper de knotiga, illröda tånagelsmålade kvinnofötterna. I sandstrand eller upplagda på någon solstol. De lär väl dyka upp igen framåt försommaren förstås men kanske ändå att "selfien" nu har tagit över. Det tycker jag faktiskt är roligare - ansikten bakom orden är roligare än övriga kroppsdelar!

15 kommentarer:

Elisabet. sa...

Vi var rätt många som satt runt ett bord och det pratades om semesterbilder på nätet och alla, utom jag själv, uppfattade det som skrytbilder.
Jag bara g a p a d e.
När goda vänner reser utomlands och på sociala medier visar hur där ser ut - det må så vara paraplydrinkar eller solnedgångar i något stort hav - eller andra bilder, så upplever jag det bara som att dom delar med sig av sin glädje.
Vill man inte se det, är det ju bara att blunda eller sluta följa personen i fråga.
Men att sååå många uppfattade det hela som skrytinlägg, det hade jag aldrig kunnat drömma om!
Barfotafötter och sommarmålade tånaglar (om än inte illröda) kan jag redan nu utlova att det kommer.
Det blir till att blunda ,-)
Bilder på barn?
Det stör mig inte alls..., dessutom lägger ju något äldre barn med glädje ut bilder på sig själva och vi - både du och jag - har ju haft bilder av våra ätteläggar på bloggen (dina var kanske avporträtterade, men förmodligen - om du är en duktig konstnär - igenkännbara ändå).
Nakenbilder däremot av små töser eller pojkar, kan ju komma i helt orätta händer.

Anonym sa...

Bra skrivet Monica. Jag instämmer i allt du skriver och inser också att det mesta handlar om balans och hur man själv vill att det skall fungera för mig. Jag kan också reta mig oerhört på många som jag tycker onödigheter...Längar efter min älskling o dyl:)Tack och lov så tycker jag nog att de flesta jag har kontakt med inte svävar ut.Det där med semestrar och matbilder ja, det är svårt. Visst kan jag känna att "fan vad de reser "osv.....Försöker då komma ihåg att vi alla också har ett annat liv som man inte skriver om. Kan säkert uppfattas som skevt stundtals. Kort och gott...hur som helst.Jag har inga problem med dina matbilder och vackra vyer:) Hoppas allt är bra med er.
Ps. Synd att du slutat skriva I NT. Tänk om dina ord hade fått publicerats...
Kramar
Christina

Inger sa...

Det är därför jag aldrig gör statusuppdateringar. Man vet ju aldrig i vilken av grupperna man skulle hamna. Alltid finns det "någon" som tycker om "allt".
Feg, det är vad jag är. Eller...?

Kattis sa...

...och jag tänker att jag skriver, och fotograferar, enbart för min egen skull! (Kanske naivt?) Glömmer allt som oftast bort att jag faktiskt har följare.

Musikanta sa...

Om man nu inte får/ska skriva om något av allt det du räknar upp, vad ska man då skriva om?
Jag tycker det är ganska trevligt att läsa om vad mina FB-vänner håller på med om dagarna även om det inte är något livsavgörande :-).

Det enda jag absolut inte skriver om på FB är att maken och jag ska resa bort. Inte ens att vi ska lämna hemmet tillsammans för några timmar.
Kram
Ingrid

Susanne Wadensten sa...

Bra inlägg! Håller dock också med Elisabet ovan. Ett exempel: goda vänner gjorde januari-februari en resa genom hela Sydamerika (som mannen gjort själv i ungdomen). Nu är de pensionärer. Vi var många som med glädje och nyfikenhet fick ta del av resan genom FB. Varje dag var det spännande att följa var de var och vart de var på väg. Alla vackra bilder som publicerades med berättande text. Istället för att bli inbjuden på diabildsvisning ett halvår efteråt...!

Monet sa...

Till alla: Det finns ju många åsikter kring det här med de sociala medierna. Det jag redogjorde för var en slags sammanfattning någon hade gjort - en lista på vad som anses vara mest "odrägligt" och på Facebook. Plus lite egna tankar kring just det.

Skrytet kom ju definitivt på första plats. Och det var faktiskt inte enbart utlandsresorna och semesterbilderna. Jag uppfattade (och tycker själv) att utpräglat skrytsamma bilder i väldigt lyxiga miljöer (om man nu har råd med det) ska man vara försiktig med. Risken finns annars att man uppfattas som snobbig och vill vara förmer.

Men som du Elisabet skriver - och också Susanne - tycker jag det är fullkomligt OK att visa semesterbilder. Jag erkänner att vi varje gång vi är ute och reser så lägger jag ut bilder jag tycker är spännande och/eller vackra och stämningsfulla. Just för att det är roligt att dela med sig av sina upplevelser. Så som dina vänner gjorde, Susanne, det är ju bara trevligt och ett av de bra sätten att använda sig av just FB.

Jag ser den största fördelen med alla de här medierna i att just kunna hålla kontakt med familj och vänner på ett snabbt och enkelt sätt. Att skriva blogg t.ex tar ju mera tid och jag gör inte det via Ipad eller Iphone utan måste ha tillgång till dator.

Hur mycket man ska skriva om sina vardagliga "trivialiteter" avgör ju var och en. Du Elisabet har ju en förmåga att beskriva det lilla i vardagen så att det blir intressant, privat och läsvärt - andras inlägg kan ju ibland vara mera ointressanta, det varierar ju. Det jag själv just nu uppskattar mycket med FB är att många lägger ut intressanta länkar och delar sånt som leder till fördjupad kunskap, roliga saker som får en att bli på gott humör, tänkvärda klipp och videosnuttar, intressanta debattinlägg etc. Man får en chans att vidga vyerna och det är för mig det fantastiska med hela internet!!

Jag tycker inte du är feg, Inger. Man väljer ju faktiskt helt själv hur privat man vill vara. Jag tror ju på balans, precis som Christina och att man inte ska hålla på för mycket och för intensivt heller. Risken finns ju att man bara delar med sig av det goda i tillvaron och det blir ju som sagt en obalans. Men alla vet ju att det är så....

Det här med att lägga ut bilder på barn är väldigt tveeggat för mig. Jag har en familjemedlem som arbetat med it-säkerhetsfrågor så jag vet att även de mest oskyldiga bilder på barn kan manipuleras och photoshoppas och läggas där man under inga omständigheter vill att de ska förekomma. I alla seriösa sammanhang varnas för att man inte får vara för naiv när det gäller detta - och det gäller såväl föräldrar som övriga nära släktingar. I USA där man är mera van vid detta anser de flesta att man inte får göra så här mot barn, hur oskyldigt det än verkar. Det sker över deras huvuden och de har inte förstånd eller omdöme att påverka heller. Inte ens när de i tonåren tycker det är roligt att göra det här själva. Det behöver som sagt inte vara nakenbilder på småbarnen, det kan räcka med enkla badstrandsbilder. Eller porträttbilder som kan kopplas ihop med andra sorters bilder. De flesta av oss är tursamt nog inte medvetna om vad som finns "därute" men det är en värld man inte ens förstår att den kan existera. Som ingår i det som är det stora obehaget med internet och dess avigsidor.

Undrar just hur det kommer att se ut om t.ex 10-15 år? Hur kommunicerar vi då? Min syster och jag har nyss upptäckt Facetime på Iphone och ringer nu gratis bildsamtal till varandra mellan Frankrike och Skåne lätt som en plätt. Inget mera skypande här! Kanske har vi alla blivit så utmattade av allt kommunicerande att vi gör precis tvärtom mot nu - skapar oss frizoner? Intressant är det hur som helst och en spännande värld att leva i!

Bloggblad sa...

Jag håller med dig, men samtidigt är det en avvägningsfråga hur man berättar om saker och ting. Jag har några fb-vänner som känns helt odrägligt lyckliga och lyckade - några som är kryptiska - och några som hittar på egna visdomsord och strör omkring sig hur vi ska låta varandra blomma ut, men själv aldrig nånsin skulle kommentera hos någon annan som blommat.

Det jag tycker är roligt att läsa, är just såna här vardagliga - eller semesterliga inlägg som i min blogg/facebookkrets. Att se hur olika vi har det, det gör inte mig ett dugg avundsjuk.

Men visst känns det som ett knytnävsslag... inget blir ju intressant enligt den där listan.

Sen fick jag en annan näsbränna från en som envisas med att lägga in påminnelser om krig och eländes elände. När jag skrev att jag inte vet vad jag ska kommentera om dessa hemskheter, fick jag svar om att man antingen kan bry sig eller fortsätta att lägga in bilder på kattungar eller fina maträtter.

Jag vägrar diskutera politik eller världsläge i bloggar eller på facebook. Och jag kommer nog att fortsätta skriva om det vardagliga - även om jag märker att jag inte får särskilt många kommentarer när jag gjort nåt som jag själv är riktigt stolt över, som vad jag får för en domherre i trädgården eller en ny profilbild. (Ja, där var det en släng också... att man kan förgylla sin dag genom att få "gilla" för en ny profilbild...)

Det finns alltid folk som retar sig på andra, förmodligen mår de inte särskilt bra. Jag njuter av små glädjeämnen, bilder på vackra blommor, dukningar, fester, kläder etc. som omväxling till allt elände som finns omkring oss.

Elisabet. sa...

Och jag håller också med Kattis.
När jag skriver tänker jag mest på att jag skriver för mig själv och till goda vänner. Det är förstås oerhört naivt, men så är det.

Själv kan jag bli spyless på alla visdomsord och citat som härjar och på det här att vi kvinnor på FB ska skriva ett enda ord som ska spridas och det ska påminna oss om bröstcancer, t.ex.

Sen det här med vad som är trivialt och inte .., det är ju alltid upp till betraktaren. '
Min tillvaro ute på landet, med knappt några grannar alls, är oerhört enkelspårig och det händer sällan nånting. Jag skriver ändå och tröstar mig med att den som finner det hela ointressant (ingen inbillar sig väl ändå att ens egna texter är så djuplodande och fantastiskt läsvärda ..?)kan ju lätt klicka på "sluta följa Elisabet" eller "det här vill jag inte se".
Det bästa med FB, det är ändå kontakten med människor man kanske nästan hade glömt bort!
Och att man till frukostkaffet kan ta sig en tripp till Kina och få se hur det ser ut när Helena är ute och handlar .., eller att man plötsligt befinner sig hemma i Västerbotten!
Till syvende och sist är det väl så att .., varav hjärtat är fullt .., det skriver man om ,-)

Ibland tänker jag att jag är alldeles för positiv och lycklig; man borde dra till med nåt eländigt, att man är djupt deprimerad och att livet är nattsvart, men det är ju inte jag!

Nej, alldeles enkelt är det inte!

Anonym sa...

Intressant & spännande! Själv har jag inte, och har aldrig haft, något facebook-konto. Tror faktiskt inte att jag kommer att skaffa något heller. Följer några få personer via blogg & instagram - människor som har något mer att förmedla än bara selfies, dagens outfit, mat- & resebilder. Dagens "outfit" tycker jag är den allra värsta kategorin. Speciellt när man nogsamt talar om var man handlat alla kläderna ...

Bloggblad sa...

Jag har förstås gått och tänkt på det här på mina promenader, förr kunde jag gå och tänka ut små "kåserier" till min blogg, men drar mig mer och mer.
En lokalt känd kvinna här i trakten kallar sig livscoach bl.a. och vräker ur sig livsvisdomar som hennes fanclub suger i sig. Jag fick en vänförfrågan och vill ju inte vara gnidig, så jag tackade ja.
Men kräks nästan... I ett visdomsråd talade hon om att vi aldrig ska berätta något om oss själva som inte har frågats efter... Hm. Hur stämmer det med att hon själv ideligen berättar näg hon uppträder - pratar i radio - anordnar saker och säger kloka saker till sin make som hon gladelig citerar. Har jag frågat?

Sånt gör mig mäkta irriterad. Liksom att jag ska "dela" nåt om jag älskar min dotter/son/man. I min värld är det bättre att säga det till dem än att säga det till andra.

Men - jag brukar inte klaga så ofta på det som retar mig, för jag retar förmodligen upp många jag också. Och jag gillar verkligen att läsa om andras vardags- eller festbestyr.

Precis som du skriver Elisabet, så är det kul också att få rapporter från olika delar av världen. Inte ett dugg avundsjuk är jag då.

Men... idag ska jag nog ta mig en stund och blogga om nåt som garanterat ingen kommer att bli avundsjuk på... :) Först en promenad i stormen.

Monet sa...

Det är veerkligen intressant att läsa allas tankar kring det här med hur man dels själv agerar på internet, dels hur man reagerar på hur andra gör det.

Kanske är det viss skillnad om man BÅDE är på Facebook men också har en blogg? I den senare kan man ju lägga ut hur mycket bilder man vill och skriva hur lite eller mycket man vill. I min blogg har avsikten redan från början varit att berätta för familj och vänner om vårt sydfranska liv.

Plötsligt hittar fler och fler till bloggen och man får bloggvänner och människor som följer en och kommenterar. Det blir liksom inte längre en "öppen dagbok på nätet" utan ett kommunikationsverktyg. Som dessutom behöver följa vissa koder för att det hela ska fungera bra för alla. På min blogg drar jag mig inte för att lägga ut vackra bilder från vårt underbara Provence, oavsett om det är från vår trädgård eller vackra utsikter.

Jag tycker också det är roligt att visa festdukade bord och vackert upplagd fransk mat. Hunden får vara med, i vissa fall maken och jag själv också även om jag är noga med att det inte blir för mycket exponering. Men ibland behövs också människor i bild och det händer att jag, efter att ha frågat, också lägger ut bilder på vänner i olika sammanhang.

Barn och barnbarn - nej. Jag har gjort det men blivit ordentligt tillsagd och informerad om riskerna och jag måste förstås visa respekt här. Om det händer har jag föräldrarnas tillstånd. Jag har lagt ut bilder på mina när de var små - det känns förstås som hyckleri på ett plan, å andra sidan är det roligt att visa upp en gullig två-åring som nu är 45!

Själv blir jag aldrig avundsjuk när andra visar upp glädje över resor, aktiviteter och hobbies (som att måla t.ex)eller som nu, med flera bloggvänner bosatta på exotiska ställen - det är urkul att se hur livet ser ut där.

Det jag har svårt för är skrytet. När man helt utan insikt lägger ut sig på Facebook med tjuslivets alla detaljer utan att förstå vad det är man säger om sig själv.

För tramsiga visdomsråd tycker jag också är patetiska och det finns väldigt många självutvalda coacher därute som också i någon slags rättmätighet predikar hur man ska förhålla sig och leva sitt liv. Det finns också andra som lätt retar sig på än det ena och än det andra och blir snäva i kommentarerna vilket ju heller inte är kul.

Marianne/Bloggblad: det är ju ledsamt om du uppfattade det här inlägget med sina kommentarer så att du tappar lusten att blogga/posta inlägg. Gör inte det!! Ibland är det förstås bra att tänka till kring vad man sysslar med och vad man får ut av det. Om det är för ens eget höga nöjes skull och man inte gör något för att göra någon annan illa - då är det väl helt OK?

Att det sen alltid blir en skev bild av hur människor lever sina liv i verkligheten, det är ju självklart. Men jag läser hellre om de lyckliga sidorna av livet än blir jättepåverkad av andra som nästan alltid bara klagar eller har det eländigt på än det ena, än det andra sättet. Jag menar inte att man inte får gnälla över en envis förkylning - det är de vars personligheter mera är fokuserade på ett halvtomt glas än ett halvfullt.

Internet i alla dess former har berikat mitt liv på ett sätt jag ALDRIG hade kunnayt drömma om för t.ex 15 år sen. Vilka oändliga möjligheter, vilken kunskapskälla, vilka otroliga mötesplatser och roliga situationer det har inneburit. För att inte tala om kommunikationsmöjligheterna!! Det är därför jag undrar hur det kommer att se ut, kanske om bara tio år till?

Spännande är det iallafall. Och jag är glad för alla som skriver, jag läser de bloggar som roar mig men som sagt - Facebook, ja där är det ju mera varierat liksom på Instagram. Kortare och intensivare, bra eller dåligt?

Bloggblad sa...

Det är inte ditt skrivande i frågan som hämmar mig, det är nog min inre kritiker. Men på bara ett par veckor har två bekanta, tillika fb-vänner, viskat i mitt öra att de älskar mina inlägg. Så jag kommer nog att fortsätta, även om jag ibland undrar vem som kan roas av det jag skriver.

Sen funderar jag över exakt vad det är som gör att somligt låter som skryt (i mina ögon/öron) och somligt bara låter som käcka och positiva inlägg. Är det nåt med tonen? Ungefär som att rösten kan få vissa att låta glada och andra att låta skrytsamma.
Eller... är det att jag känner persoen och upplever henom som lite märkvärdig?

Mina "gamla" blogg- och faceboookänner har jag lärt känna så pass att jag aldrig skulle tänka "skryt" eller något dylikt.

Men det fenomen att jag får oräkneliga kommentarer om petitesser och i stort sett inga om det som verkligen betyder något för mig, får mig att undra en del.

mossfolk sa...

Vad intressant att läsa, både inlägget och kommentarerna. Jag tänker att det är klart att det är svårt att rikta sig till en så bred målgrupp samtidigt. I verkligheten anpassar man ju såväl ämne som sätt att uttrycka sig efter vem man pratar med. På facebook har jag såväl mina föräldrar, nära och långväga släktingar, nära vänner, ytliga bekanta, före detta- och nuvarande arbetskamrater, gamla ridelever och gamla klasskamrater.
Jag tänker också att det är upp till var och en att välja vad man vill läsa.

Och jag har nog aldrig förstått det där med att facebookstatusar är skryt, utan tycker snarare att det är jättetrevligt när människor delar med sig av stora och små glädjeämnen och upplevelser. Visdomsord och det du beskriver som "uppmärksamhetssökaren" scrollar jag däremot förbi.

När det gäller hur man kommenterar handlar det väl egentligen om ett aningen svårare (?) sätt att bruka sin sociala kompetens. Liksom irl bör väl sättet att svara avgöras av inläggets ämne, syftet med inlägget och kanske även vem som har skrivit det. Och liksom irl kan man förstås missbedöma -jag väljer att se det som en utveckling av den sociala kompetensen ;)

Turtlan sa...

Jag tänker så här att det är helt frivilligt vara med på FB och då man får ta det för vad det är.

Det bästa med Fb är att man på ett enkelt sätt kan ha lite kontakt med släkten runt om i världen. Jag har t.ex. tremänningar i Australien och det är så kul se lite bilder från deras vardag. Innan FB hade vi knappt någon kontakt alls och då föredrar jag dagens möjlighet via FB.

Vill folk lägga ut söta bilder på nyplanterade penséer om våren så tycker jag som Elisabet att det är härligt att folk delar med sig sin glädje över det. Ser inte det som skryt eller gullegull.

Sen så tror jag att många inte tänker på att alla kan läsa vad de skriver som i exemplet att man undrar "när ska vi ses" mellan två personer. Många vet nog inte att man kan ändra sin synlighet eller skicka ett meddelande istället. Jag har fått visa min mor om det för hon trodde att om skrev på min sida så såg enbart jag det....
- Ah ha sa hon när vi gick igenom det. Så man får ha förståelse för att alla fattar nog inte allt på FB.

Men framförallt är det en ny värld och nya sätt att kommunicera nu med FB, Twitter etc etc. Om det har förbättrat vår värld kan man undra ;-))