fredag 18 november 2011
Farmorsbilder
Bilder på sonen för 41 år sen. Idag blev han själv pappa till en liten flicka på 3,7 kg.. Och jag farmor för andra gången. 
torsdag 17 november 2011
Högvatten
Genom vår by rinner floden Gapeau. Normalt ett stillsamt porlande vattenflöde där man ser flodfårans botten genom det klara vattnet. För en tid sedan hade vi i vårt departement Var osedvanligt mycket nederbörd - det kom otroliga mängder, inte så mycket hos oss som lite längre upp i landet och mera österut. Där blev det ordentliga översvämningar.
Men hos oss steg vattenståndet också till jättehögt läge.Titta bara hur det stigit över en av trädstammarna. Ljudet av det forsande vattnet hördes överallt i byn. På 1700-talet svämmade floden över och höjde sig över sex meter över nuvarande vattensstånd och ett stort antal byinvånare drunknade. Det där har varit svårt att tro på även om det sitter ett märke på ett av husen som visar hur högt upp vattnet steg. Men när man nu ser naturkrafterna i rörelse tvingas man inse att det mycket väl kan hända igen. Tur att vi bor på en bergknalle en bra bit ovanför floden!
Men hos oss steg vattenståndet också till jättehögt läge.Titta bara hur det stigit över en av trädstammarna. Ljudet av det forsande vattnet hördes överallt i byn. På 1700-talet svämmade floden över och höjde sig över sex meter över nuvarande vattensstånd och ett stort antal byinvånare drunknade. Det där har varit svårt att tro på även om det sitter ett märke på ett av husen som visar hur högt upp vattnet steg. Men när man nu ser naturkrafterna i rörelse tvingas man inse att det mycket väl kan hända igen. Tur att vi bor på en bergknalle en bra bit ovanför floden!
söndag 13 november 2011
En populär fransk president?
Jag har skrivit några inlägg om ceremonien i Paris under vapenstilleståndsdagen den 11 november. Den som är road kan gå bakåt och se hur det såg ut - alla bilder är förstås tagna framför tv:n, vi var inte Paris!
Här skriver den yngste lille pojken som förlorat sin pappa i Afghanistan sitt namn i "le livre d'or", jag vet inte vad det heter på svenska men det är en sån där bok där alla skriver sitt namn vid speciella händelser. Det märks att presidenten är en van pappa, han har noterat att den lille har frusit under hela ceremonien, han är fint klädd i skjorta och slips men det verkar småblåsa råkall novembervind där vid Triumfbågen. Vips beordras det fram en halsduk som Sarkozy själv knyter fint runt halsen och stoppar ner under jackan på den lille killen.
När alla ceremonidelar är över går presidenten över till alla människor som följt det hela bakom avspärrningarna vid Triumfbågen. Jag har sett honom göra det här förut - bokstavligen hälsa på folket. Förstås med sina livvakter tätt i hälarna. Förr har han alltid haft hustrun Carla Bruni med, hon är nu hemma med lilla dottern Giuglia, och man har tidigaer haft anledning att förmoda att det är hennes närvaro som gett upphov till mycket av den otroliga popularitet som visas presidentparet i sådana här sammanhang.
Men det är ingen skillnad den här gången utan henne. Det är som en rockidolföreställning. Presidenten tar alla i hand, byter några ord här och där, stannar upp och inleder en kortare diskussion med en grupp unga människor. Han stannar speciellt hos änkorna men återgår sedan till att säga "hej till folket". Det är en nästan rojalistisk känsla och när man ser det här kan man inte förstå hur han numera har så låga väljarsiffror.
Man ser honom överallt, han är med i alla sammanhang, han är god vän - och med det menas riktigt på allvar god vän med Merckel och framförall Barack Obama vilket är ytterst ofranskt och väldigt märkligt. Häromdagen i samband med G20-mötet här i Frankrike framträdde båda två i fransk tv och intervjuades om sitt samarbete, sin syn på europautvecklingen, krisen och de berättade också hur de såg på varandra och hur deras samarbete fungerar.
För mig är det otroligt konstigt att man från att ha valt honom som president under senare tid egentligen bara gnäller på honom. Precis som i Sverige finns det heller inget slagkraftig alternativ, här har man nu valt socialisternas Francois Hollande - en urtrist "gråsossetyp" utan den karisma och viktdiga internationella erfarenhet som faktiskt Sarkozy har. Förlorar han valet nästa år kommer jag att sakna en man som verkligen med stort allvar och djup känsla har arbetat för sitt eget land men också för Europas - han säger det gång på gång - vi har inget val, vi måste arbeta tillsammans, Europa är vår plattform och vår framtid i en ny värld.
Med alla sina internationella kontakter och sin samarbetsförmåga är det obegripligt att han inte är populärare än vad han är. Detsamma lär gälla Obama, urmåttligt populär när han valdes. Och hur ser det ut nu? Så fort de här kraftfulla männen sätter igång att genomföra de reformer de vunnit sina val på så blir det gny och gnäll. Trist!
Här skriver den yngste lille pojken som förlorat sin pappa i Afghanistan sitt namn i "le livre d'or", jag vet inte vad det heter på svenska men det är en sån där bok där alla skriver sitt namn vid speciella händelser. Det märks att presidenten är en van pappa, han har noterat att den lille har frusit under hela ceremonien, han är fint klädd i skjorta och slips men det verkar småblåsa råkall novembervind där vid Triumfbågen. Vips beordras det fram en halsduk som Sarkozy själv knyter fint runt halsen och stoppar ner under jackan på den lille killen.
När alla ceremonidelar är över går presidenten över till alla människor som följt det hela bakom avspärrningarna vid Triumfbågen. Jag har sett honom göra det här förut - bokstavligen hälsa på folket. Förstås med sina livvakter tätt i hälarna. Förr har han alltid haft hustrun Carla Bruni med, hon är nu hemma med lilla dottern Giuglia, och man har tidigaer haft anledning att förmoda att det är hennes närvaro som gett upphov till mycket av den otroliga popularitet som visas presidentparet i sådana här sammanhang.
Men det är ingen skillnad den här gången utan henne. Det är som en rockidolföreställning. Presidenten tar alla i hand, byter några ord här och där, stannar upp och inleder en kortare diskussion med en grupp unga människor. Han stannar speciellt hos änkorna men återgår sedan till att säga "hej till folket". Det är en nästan rojalistisk känsla och när man ser det här kan man inte förstå hur han numera har så låga väljarsiffror.
Man ser honom överallt, han är med i alla sammanhang, han är god vän - och med det menas riktigt på allvar god vän med Merckel och framförall Barack Obama vilket är ytterst ofranskt och väldigt märkligt. Häromdagen i samband med G20-mötet här i Frankrike framträdde båda två i fransk tv och intervjuades om sitt samarbete, sin syn på europautvecklingen, krisen och de berättade också hur de såg på varandra och hur deras samarbete fungerar.
För mig är det otroligt konstigt att man från att ha valt honom som president under senare tid egentligen bara gnäller på honom. Precis som i Sverige finns det heller inget slagkraftig alternativ, här har man nu valt socialisternas Francois Hollande - en urtrist "gråsossetyp" utan den karisma och viktdiga internationella erfarenhet som faktiskt Sarkozy har. Förlorar han valet nästa år kommer jag att sakna en man som verkligen med stort allvar och djup känsla har arbetat för sitt eget land men också för Europas - han säger det gång på gång - vi har inget val, vi måste arbeta tillsammans, Europa är vår plattform och vår framtid i en ny värld.
Med alla sina internationella kontakter och sin samarbetsförmåga är det obegripligt att han inte är populärare än vad han är. Detsamma lär gälla Obama, urmåttligt populär när han valdes. Och hur ser det ut nu? Så fort de här kraftfulla männen sätter igång att genomföra de reformer de vunnit sina val på så blir det gny och gnäll. Trist!
Vapenstilleståndsdagen 11 november 2011. Inte bara Första Världskriget längre
Den 11 november är vapenståndsstilledagen för Första Världskriget som varade 1914-18. Ett krig som mer än något annan etsat sig fast hos fransmännen. Läs mer om det längre ner. Men även om dagen är speciell och officiell helgdag sedan 1918 (tror jag) så har betydelsen av dagen "moderniserats" under president Sarkozys tid.
Förra året var Förbundskanslern Angela Merckel inbjuden att övervara ceremonien vid den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris. Det var första gången en tysk representant deltog i denna franska hyllning och hågkomst av ett krig som var lika förödande också för tyskarna. Till skillnad mot fransmännen har man i Tyskland varken soldatstatyer med inristade namn på stupade soldater mitt i varenda liten by som här i Frankrike och den 11 november förbigås med tystnad i Tyskland.
Den gången höll Sarkozy ett fantastiskt tal där han talade om krigets fasor och om söner, fäder och unga pappor på båda sidor som aldrig mer kom hem. I sann EU-anda talade han om vikten av försoning, förlåtelse och samarbete, det som sedan länge nu präglat relationen mellan Tyskland och Frankrike och som är en av grundpelarna för Europas nuvarande och framtida utveckling. Det glöms lätt bort i ett svenskt perspektiv att det är just de här två länderna, deras samarbete och inflytande som är avgörande i ett europaperspektiv.
I år har hågkomstdagen utvidgats till ytterligare ett perspektiv. Man vill nu minnas ALLA franska soldater som på olika ställen i världen och i olika sammanhang sedan första världskriget också gett sitt liv "pour la France". President Sarkozy nämnde i sitt, som vanligt, fantastiska tal, de unga männen som kämpade i Indokina, i Tchad, i Algeriet och andra för mig som svensk okända ställen. Och så nu senast i Afghanistan.
I början av ceremonien vid den okände soldatens grav lästes namnen på alla de fransmän som dödats i Afghanistan upp. Och på bilderna ser man presidenten tillsammans med fyra små barn, en flicka på elva år, en pojke på 8, en på 9 och så en liten färgad pojke på 6 år som alla förlorat sina pappor under det gångna året i Afghanistan.
De är med som representanter för den verklighet som gäller, de får växa upp pappalösa ´men kommer säkert förstås aldrig att glömma den här dagen då de fick vara med och hedra sina pappor på det här sättet.
Bland alla krig som nämndes förbigick man det andra världskriget snabbt. Jag har ofta undrat varför men antagligen handlar det om att Frankrike ockuperades och att de inte förrän tillsammans med de allierade förde ett "verkligt" krig mot tyskarna. Däremot var ju motståndsrörelsen stark och det finns namn från 1939-45 på soldatstatyerna i de små byarna. Jämför man antalet stupade under första världskriget med det under det andra är det ofta tre gånger så många!
Förra året var Förbundskanslern Angela Merckel inbjuden att övervara ceremonien vid den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris. Det var första gången en tysk representant deltog i denna franska hyllning och hågkomst av ett krig som var lika förödande också för tyskarna. Till skillnad mot fransmännen har man i Tyskland varken soldatstatyer med inristade namn på stupade soldater mitt i varenda liten by som här i Frankrike och den 11 november förbigås med tystnad i Tyskland.
Den gången höll Sarkozy ett fantastiskt tal där han talade om krigets fasor och om söner, fäder och unga pappor på båda sidor som aldrig mer kom hem. I sann EU-anda talade han om vikten av försoning, förlåtelse och samarbete, det som sedan länge nu präglat relationen mellan Tyskland och Frankrike och som är en av grundpelarna för Europas nuvarande och framtida utveckling. Det glöms lätt bort i ett svenskt perspektiv att det är just de här två länderna, deras samarbete och inflytande som är avgörande i ett europaperspektiv.
I år har hågkomstdagen utvidgats till ytterligare ett perspektiv. Man vill nu minnas ALLA franska soldater som på olika ställen i världen och i olika sammanhang sedan första världskriget också gett sitt liv "pour la France". President Sarkozy nämnde i sitt, som vanligt, fantastiska tal, de unga männen som kämpade i Indokina, i Tchad, i Algeriet och andra för mig som svensk okända ställen. Och så nu senast i Afghanistan.
I början av ceremonien vid den okände soldatens grav lästes namnen på alla de fransmän som dödats i Afghanistan upp. Och på bilderna ser man presidenten tillsammans med fyra små barn, en flicka på elva år, en pojke på 8, en på 9 och så en liten färgad pojke på 6 år som alla förlorat sina pappor under det gångna året i Afghanistan.
De är med som representanter för den verklighet som gäller, de får växa upp pappalösa ´men kommer säkert förstås aldrig att glömma den här dagen då de fick vara med och hedra sina pappor på det här sättet.
Bland alla krig som nämndes förbigick man det andra världskriget snabbt. Jag har ofta undrat varför men antagligen handlar det om att Frankrike ockuperades och att de inte förrän tillsammans med de allierade förde ett "verkligt" krig mot tyskarna. Däremot var ju motståndsrörelsen stark och det finns namn från 1939-45 på soldatstatyerna i de små byarna. Jämför man antalet stupade under första världskriget med det under det andra är det ofta tre gånger så många!
Militärinspektion vid Triumfbågen på stilleståndsdagen 11 november
Här är det militärinspektion av av Frankrikes högsta militärer, säkert motsvarigheten till ÖB som går hela varvet runt Triumfbågen där olika regementen står uppställda i mer eller mindre fantasifulla uniformer från nu och förr. President Sarkozy anländer i sin svarta limousin och går också han varvet runt. Detta förebådar den ceremoni som strax väntar vi den okände soldatens grav, tidigare under dagen kransbelagd under Triumfbågen.
Detta är en speciell dag i Frankrikes historia och det är allmän helgdag och ledigt och stängt överallt. I varje stad och i minsta ort har man ceremonier för hågkomsten av denna vapenstilleståndsdag som äntligen gjorde slut på "La Grand Guerre", det stora kriget som det kallas.
Detta är en speciell dag i Frankrikes historia och det är allmän helgdag och ledigt och stängt överallt. I varje stad och i minsta ort har man ceremonier för hågkomsten av denna vapenstilleståndsdag som äntligen gjorde slut på "La Grand Guerre", det stora kriget som det kallas.
Franska soldater
Här när några tuffa killar i närbild. De ingår alla i den parad vid Triumfbågen i Paris som hålls till minne av 11 november 1918, l'Armistice, vapenstilleståndsdagen.
De är definitivt inte lika många som vid paraden längs hela Champs Elysées på nationaldagen den 14 juli och det framgår heller inte vilken typ av regemente de representerar. Killarna med "bagarmösssorna" känner jag igen sen tidigare och Främlingslegionen brukar man känna igen på att deras veteraner har Barbarossaskägg och slaktaförkläden i skinn ovanpå uniformen. Plus att de går väldigt långsamt och sjunger egna sånger i moll.
De är definitivt inte lika många som vid paraden längs hela Champs Elysées på nationaldagen den 14 juli och det framgår heller inte vilken typ av regemente de representerar. Killarna med "bagarmösssorna" känner jag igen sen tidigare och Främlingslegionen brukar man känna igen på att deras veteraner har Barbarossaskägg och slaktaförkläden i skinn ovanpå uniformen. Plus att de går väldigt långsamt och sjunger egna sånger i moll.
Godmorgon söndag
Vi har en strålande dag med sol och lagom höstväder. Och det första jag ser är den här diamanten, nerstucken i en av mina födelsdagsrosor. Den gnistrar i solljuset och lovar en härlig dag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
