Franska Foppatofflor

Jag har stått emot det här i flera år. Aldrig skulle jag sätta på mig detta. Jag har stått emot så länge som de extremt fula "Foppa-tofflorna" funnits på marknaden. Värre skodon har jag aldrig sett, de är rysansvärda oavsett vad alla närstående användare säger. Fulare än fult.

Vid inköp av något lättare vårskor i närmaste skobutik fanns nu de här. I rätt storlek och till mycket ringa kostnad. Och eftersom det är spring ut och in mellan hus och trädgård just nu så övervann jag mig själv. "Foppa-tofflorna" fick följa med hem. Man ska aldrig säga aldrig.

Men när jag frågar butiksinnehavaren om hennes åsikt eller kunskap om varifrån originalet kommer säger hon tvärsäkert. "Canada!". Någon Foppa känner hon inte till, här säljs de med annan anknytning än till svensk hockeystjärna. Jag blir förbryllad och kastar däför ut frågan i cyberspace.

Varifrån kommer de här plastiga halv-träsko-aktiga skodonen?

De är OK kan jag säga. Sköna men lite pluffsiga och tjippiga. Och plasten gör att man blir varm om fötterna. Åtminstone här i Provence.

 

Djävulsgräset är tillbaka

Minnesgoda bloggläsare kanske kommer ihåg det veritabla helvete vi, men framförallt Dessi, då som valp, hade med spanska nålgräsvippor som kröp in i öronen och orsakade fruktansvärda infektioner.

Hjälpsamma bloggvänner identifierade det märkliga gräset som just spanskt nålgräs som är vanligt i södra Europa. Vi hade inte en aning om vad det var, för oss såg det ut som en typ av sädesslag. Men eländet, när det torkar och gulnar, hoppar på hundar, katter och säkert andra som rör sig också. Och "kryper" i pälsen och hamnar sedan med förkärlek i örongångarna.

Tre gånger blev det starka antibiotikakurer och smärtsam utdragning av vipporna ur de små valpöronen.

Och nu börjar eländet igen. Man kan inte värja sig heller, det här gräset växer överallt och där det inte växer ligger vipporna ändå i drivor, ditblåsta. Vi hade alla möjliga kreativa förslag om att skydda Dessis öron, allt från pluggar till speciell pudelmössa. Veterinärerna har heller inga förslag. Mer än att kolla hundpälsen noga efter varje kissrunda.

Det finns mycket som är bra med Sverige. Bland annat avsaknaden av spanskt nålgräs!

 

 

 

 

Till den som undrar..

... så ser det nästan ut så här i Provence. "Bloggmadamen" målar. Och maken hävdar att det är med samma intensitet och koncentration som på detta självporträtt, målat efter ett foto, taget i mitten på 60-talet.

Då när man gick på "Grundis", Grundskolan för Konstnärlig Utbildning. Den som låg i de dåvarande ganska schabbiga kvarteren, David Bagares Gata 3, mitt i Stockholm, nära Birger Jarlsgatan och Kungsgatan. Gatstumpen som Olof Palmes mördare enligt vissa sprang nerför.

Själv bodde jag i kvarteret bredvid och försörjde mig på allehanda städjobb och annat som var en nödvändighet för att överleva. Då, på den tiden då studiebidrag nästan inte ens var uppfunnet.

 

 

Dagens tavla

Som tack för alla snälla ord och all uppmuntran i akrylmåleriets vedermödor kommer här en snabbtitt på dagens tavla. Kanske inte riktigt färdig ännu, det vet man inte. Och plötsligt har det kommit landskapsmåleri på agendan, det har inte varit så förut mer än undantagsvis i skärgården.

Så här ser det faktiskt ut härnere just nu. Vad det är för träd som blommar minns jag att jag fick förslag på förra året från mina kära bloggläsare men har glömt nu. Körsbär är det inte, inte äpplen heller. Det enda man vet är att man kör in i ett vitt hav och känner sig som Jonatan Lejonhjärta när han "landar" i Körsbärsdalen.

Vinstockarna står ännu kala, det dröjer till de lövas.

 

Gomorron

Dagen börjar med datorkrångel. Men en vacker morgonbild på vår röda häck och olivträdet får kompensera frustrationen.

 

Fest igen

Nu är det vi som bjuder in till middag efter överdådiga påskmåltider, fixade av svenska grannarna. Påskpyntet är borta och tillbaka kommer de eviga julstjärnorna som säkert lär blomma fram till nästa jul. Idag dukar vi på vacker broderad provencalsk duk med tillhörande tygservietter. Och så de ärvda tallrikarna, blåa Svenska Slott. Och alltid, härnere, med vattenglas bredvid vinglasen.

Apéro: minipizzor och smördegsrullar med blandning av Kalles, lök, crème fraîche och riven ost. Mums. Min inköpslista, inspirerad av Elisabet (att lägga på bloggen, inte att skriva) indikerar en del av resten av måltiden. Vinkokta laxkotletter i ugn med sås av färsk spenat, purjo och vitlök och sen grädde och roquefortost i det hela. Lite vin och en skvätt hummerfond och det hela blir jättegott till fisken som serveras med färsk pasta.

Goda ostar efter det och så kaffe med IKEA-köpta Dajm. Sen blir det förvisning av tavlor och musikunderhållning av pianospelande maken - ja, trevligt har vi det här i Provence!

 

 

 

 

Embedded dog

Dessi är en krafs- och bäddhund. Ända sedan hon kom till oss har hon gillat att ha små täcken i sin korg och sin rese-väska. Hon bäddar ivrigt och ser till att filtarna hamnar ovanpå henne.

Mattens, av hennes mamma egenhändigt handvävda pläd, utgör också en stor lockelse. Den läggs varje morgon prydligt hopvikt på överkastet. Men Dessi är genast där och krafsar runt och bökar med den mjuka pläden så att den till slut bildar ett litet bo som man kan krypa in i och vila sig en stund.

"Ska ni ha täcke, ska väl jag" ser hon ut att tänka. Sötnosen, den lilla svarta.

 

 

 

 

Första försök

Det här ska man egentligen inte göra. Lägga ut sina första försök med nya material till allmänt beskådande. Men eftersom många undrat hur det går med måleriet så får det gå. Ett himla tyst svärande över acrylfärgerna är det, de som är så vackra i sina nyanser.

Men lättflytande och snabbtorkande och nästan omöjliga att blanda på ett bra sätt. Det är säkert 15 år sen jag målade i acryl och det är en helt annan teknik än oljemåleri. Så mitt huvud, mina ögon och händerna säger ett, materialet ett annat. Men det är bara att knoga på.