Under några av åren som åretruntboende i Stockholms skärgård skrev jag också regelbundet kolumner - eller krönikor - i lokaltidningen Norrtelje Tidning. Det här var före blogg, facebook och twitterexplosionen - jag hade mina veckokolumner i tidningen mellan 2004 och 2008 när vi lämnade vårt skärgårdsparadis och ersatte det med den sydfranska byn. Och så blev det blogg härifrån istället för i första hand familj och vänner till att börja med.
Nu har jag plockat fram mina samlade texter och börjat läsa om dem igen - de är ju skrivna på 2000-talet och bör ju vara hyfsat "med i tiden" tycker man. Men tänk så fort man glömmer och så snabbt allt går nuförtiden. För den som är road av att läsa ytterligare en snutt här på bloggen ompublicerar jag här en krönika i NT från slutet av mars 2006. Lämpligt nog har jag också egna bilder som illustrerar det det handlar om, sjöfåglarna är tagna i Blidösundet vid samma tid som texten nedan skrevs. En kall och snöig vår då också.
Minns någon "fågelinfluensan", det stora samtalsämnet just våren 2006? Med det som utgångspunkt funderar jag här, för sju år sedan över alla hotbilder vi levde med då. Och har det blivit någon som helst förändring sedan dess? Denna sena och kalla vår i Sverige och vad det nu kan bero på?
KRÖNIKA NORRTELJE TIDNING MARS 2006
"Som små svarta prickar syns de först längs ösundets isrännekant. Ju närmare vi kommer, med både kamerazoom och färja, desto tydligare blir de. Sjöfåglarna som man önskar man kunde namnen på. "Ankor" och gäss. Änder
Våren är i antågande. Så kändes det förr vid denna syn. Idag kommer den hisnande följdtanken: är de friska? Ligger det en pyrande viruskoloni och guppar där borta i issörjan? Artiklarna om fågelinfluensan är presenterade med krigsrubrikstil och blandas med frågor och svar som försätter en i ännu större osäkerhet.
Den Galna Ko-tiden har ju försvunnit in i glömskans dimmor på samma sätt som vi tror att vi inte längre plockar radioaktiv svamp eller äter obestrålade rådjur. Men nu rapporteras om en trolig BSE-kossa i Västerås. Hur gick det till och när ska jag sluta köpa köttfärs den här gången?
Det känns som efter Tjernobyl. Osynligt ligger det något "i luften", något vi inte riktigt förmår ta in, än mindre skydda oss mot.
"Sätt på dig handskar och andningsskydd när du plockar upp en fågel katten dragit in" säger smittskyddsläkaren redan flera veckor innan beskedet kommer om att vårt lilla land också virusinvaderats. Visioner av pest, digerdöd och spansk sjuka blandar sig med minnesbilder av Hitchcock-fåglar. Hur ska man reagera: leva som vanligt, bli orolig, försöka förbereda sig? I så fall för vad? Och hur får man en utekatt att stanna inomhus och förstå att småfåglar inte längre står på menyn?
Sommarens algblomning är något enklare att hantera eftersom den syns. Men blotta tanken på att kliva i detta "Döda Hav" som långsamt förgiftas och där torsk och botten dött förtar mycket av den uppfriskande känslan. Vad innehåller kallsupen egentligen? Och vad händer med hunden som dyker efter småsten i den grumliga strandkanten?
Må-bra-tidningen man prenumererar på uppnår inte längre önskad effekt. Kontradiktoriskt utropas olika hälsoråd och varnas för faror. Ena gången bra med hormontillskott - ingen Alzheimer, ingen hjärtinfarkt, ingen benskörhet. Ät östrogenpiller, var glad och bli hundra år ung!
Sen står larmrapporterna som spön i backen: farligt, farligt. Ond bråd död i infarkt och stroke. Demens och brutna ben. Allsköns hälsokost rekommenderas istället - vi faller för vitamin och omegareklamen och intar piller som en annan Ricky Bruch, diskuskastaren på 70-talet, tills vi hejdar oss och nöjer oss med lite extra broccoli. Mot cancern? Eller var det hjärtat?
Minns någon akrylamid?? Som virusangripna höns skulle vi då falla döda ner om vi besökt hamburgerställe och inmundigat pommes frites. Friterad potatis visade sig vara en veritabel dödsfälla - idag mera ansedd som en fettdito.
Bensen är nästa osynliga fara - det låter som något man använder hos kemtvätten. Långsamt förgiftas våra barn via läsken och fetmabildande plockgodis. Vågar man sig på ett chokladägg och must till påsk utan katastrofala följder?
Hoten, farorna och larmrapporterna har blivit en del av vår vardag. Vi "går mot döden var vi går". Till slut kan man inte ta in mer av detta, det blir en sjukdomsorsak i sig. Stressen över de osynliga fienderna "till lands, till sjöss, i luften" utgör ännu värre hot än utebliven balans och harmoni som grundförutsättning för det goda livet.
Till ljudet av takdropp - och förhoppningsvis - friska fåglars kvitter lindar vi därför in oss i plädar i solstolarna på verandan. Och vänder ansiktet mot den värmande - och förstås cancerframkallande - vårsolen. "
