Strandlunch

Côte d'Azur heter det ju också härnere. Azurkusten. Idag gör havet skäl för sitt namn, det glittrar azurblått i solen.

Dessi får se det stora vattnet för första gången. Den lilla svarta "Pricken" på första bilden är hon. Helt orädd försöker hon nafsa efter vågorna men efter ett tag är det intressantare med tång och sand.

Vi äter lunch på restaurang mitt på stranden med hav och berg i bakgrunden. Det blir "Moules Frites", den märkliga kombinationen av vittvinskokta musslor och pommes frites. Väldigt gott är det!

Man ska ha husbil....

Och nu har vi fått ner vår till södra Frankrike. Med hjälp av Lilla B:s pappa och mamma har den betat sig ner genom Europa och står nu parkerad nere vid havet.

Här körs den ut från Susannes trädgård och ställs inför lunch vid havskanten på en parkering i Six Fours les Plages, en annan väldigt trevlig ort nära Le Brusc.

De ligger som små pärlband, kustorterna här och går i varandra. För den som vill orientera sig på kartan så ligger nästa lilla stad, Sanary sur Mer, i direkt anslutning hit. Besök längs den här kuststräckan rekommenderas. Otroligt vackert är det med stränderna och så de majestätiska bergen i bakgrunden.

Nu ska vi bekanta oss med bilen och börja planera för utflykter både i Frankrike och angränsande länder så småningom.

Höstfärger i Le Brusc

Längs husväggar och murar glöder höstfärgerna hos Susanne i Le Brusc.

Och hortensiorna är inne på sista varvet. Men ändå - hortensior i rabatterna i november!!

Exotiskt i november

Väninna Susanne i lilla fiskebyn Le Brusc vid Medelhavskanten har i sin stora trädgård de mest exotiska växter.

Visst är det härligt med gula citroner på träd i november? Och de lustiga röda frukterna växer också på träd. De smakar som smultron och kallas för Arbousier eller något i den stilen.

Och på trädet intill dignar rosépepparkornen. Bara att plocka och hänga upp för torkning!

Vår fina byrestaurang

I vår by finns flera restauranger. Jag har skrivit om dem förut. Vi kan äta allt från pizzeria till husmanskost på provencevis och så "fint" på vår gourmetrestaurang förstås.

Mitt i byn ligger den och är en gammal före detta olivkvarn som var igång så sent som på 1960-talet. Den har många hundra år på nacken och på fondväggen ser man en målning som visar gatan utanför och några av arbetarna som arbetade här i början på förra seklet.

Sedan elva år tillbaka huserar här en riktig fransk mästerkock. Han har haft restauranger med flera stjärnor i Guide Michelin, ser ut som den verklige konstnär han är med skägg och det silvriga långa håret i hästsvans. Han visar sig lite skyggt, vi serveras av hans hustru som långsamt, omständligt och väldigt servilt serverar oss den trerättersmeny vi brukar äta när vi går hit.

Det är inte ofta - det är rätt dyrt - så det brukar bli i samband med vänbesök från Sverige. Nu går vi hit en regnig lördag för lunch med lilla B och hans föräldrar. Som, precis som vi, blir helt betagna i det vi får.

Efter den traditionella tapenaden, olivröra med tonfisk, får vi vår lilla förrätt. Himmelskt gott oliv- och torkadtomatbröd, litet som två sockerbitar. En räksoppa med syrad kräm och med lite hetta. Och någon form av mousse med anklever, ja jösses så gott det är.

Sen kommer höjdpunkten: pinfärsk forell. Lilla B som är 2,5 år och äter bra men inte alltid gillar vuxenmat får sin fisk med fluffigt potatismos. Han är helfascinerad över fiskens ögon och allt slinker ner i ett nafs, så gott tycker han det är.

Vi vuxna får också våra fiskar hela. Underbart mjälla foreller med en fantastisk grönsaks- och mandelblandning i mitten, konstnärligt dekorerad med gröna örter/spenat och en vildristimbal med citrongrädde. Inte ett ben, hur det går till är ett mysterium. Det blir alldeles tyst runt bordet, enstaka njutningsfulla mmmm är det enda som hörs.

Titta sen på vår efterrätt. Crèpe Suzette med ringlad honung, hemlagad liten Crème Brulée, mangosorbetkula och chokladkakepudding med vaniljsås.

Lilla B:s mamma som är konstnär och jag konstaterar: detta är verklig matkonst. Vår Michelinkock har komponerat smaker, former och färger från en underbar palett och serverat oss ett mästerverk!

Födelsedag på franska

På min födelsedag den 5 november - då nybliven formell pensionär minsann - kommer goda vännerna L och B till vår by med vår husbil som de under nästan en vecka kört tillsammans med tvåoch etthalvtårs-sonen, Lilla B, ända från Sverige ner till oss i Provence. Genom "Ett Regnigt Europa", tyvärr, men ändå ett äventyr.

Här ligger de senare på dagen bakom oss på motorvägen ner till Le Brusc, fiskebyn där Susanne driver sin B&B-verksamhet, Clos des Iles, som jag skrivit om tidigare.

Här äter vi en f a n t a s t i s k födelsedagsmiddag, tillagad av Susanne och maken S-O i det otroliga köket i det minst lika makalösa huset där man bara går tvärs över gatan för att stoppa tårna i Medelhavet.

Till förrätt bestås vi en mjäll och helt otroligt god rotsakssoppa med kantareller och blodriska och som varmrätt (Christina) - helt professionellt tillagade, precis som hos dig - ankbröst med rotsaker à la saison, smakfullt kokta, som t.ex päron i "glöggkryddor" och med spännande nya varianter som svarta morötter. Mat att bara långsamt njuta av.

Sen blir det mera godsaker, chèvre med honung och pinjenötter och hemlagad crème brulée och kaffe med godsaker och allt är kryddat med spännande viner, god champagne och intressanta diskussioner om vad som gäller i Sverige, i Frankrike och världen.

På en god natts sömn följer sedan en underbar frukost med havsbruset intill. Se det var en födelsedag! TACK Susanne och S-O och Lilla B:s familj som också fraktade ner underbara presenter. Bloggmadamen har nu bland mycket annat fått en bärbar dator, helt oväntat, av den snälle maken. Får se hur denna övergång från den gamla invanda stationära kommer att gå!

PUSS!!

Mitt i "röran" och turbulensen som uppstod för en tid sedan här i vår sydfranska by fick jag av rara bloggvännera Mira, fotografen och Christina, illustratören, en nyinstiftad "Pusspokal".

En vandringspokal var det och jag föreställer mig att den skulle kunna se ut ungefär så här. (Jag behöver putsa mitt silver ser jag).

Jag blev så himla glad och skäms över att jag har glömt bort att skicka den vidare (eller det har jag inte men jag har fått göra en massa andra saker.

Nu kommer jag inte ihåg om den här ska gå till en bloggvän i taget men jag tror att det är så. Helst vill jag skicka den till alla som varit så engagerade och uppmuntrande och följt våra öden och äventyr så i tanken är det så.

Men till flitigaste bloggmadame jag känner - och också den som alltid bryr sig om andra och håller reda på födelsedagar och namnsdagar och hittar de mest underfundiga inköpslistor och vackraste fönster. Till henne, http://cikoriatva.blogspot.com , går den här PUSSPOKALEN. Jag tror att det ska vara en "vandrigspokal" dessutom, stavat just så?

Puss, puss, Elisabet i Ystad och tack för att du är en så fin och engagerad vän!

Och TACK till Mira och Christina för att jag var den första som fick den!!