Nyplanterat

Inomhus fortsätter julstjärnorna att prunka och växa i vårljuset. Jag låter dem stå trots att det känns som rester av julen. Man kan kompensera med mängder med vivor i alla färger istället för de halvvissna cyklamen som fått sina törnar av kylan och vinterregnet. Jo, det är sant, den här vintern i Provence - och våren också för den delen - har varit kallare och regnigare än på många år även om just vi besparats snö.

Men många växter i vår lilla trädgård har heller inte överlevt så det blir snart dags för nyplantering där också. Den som kikar extra noga kan se några spröda liljekonvaljeblad mitt bland vivorna. Snart kommer blommorna också. Och i en av rabatterna doftar hyacinterna nu!


 
 
 
 

Vår Dessi. Före och efter

Nu fick det bli av trots allt. Dessis päls når ett visst stadium, sen övergår krullpälsen i rastaliknande slingor som inte går att borsta så bra. Och "skäggiga damen" ser snart inte ordentligt heller.

Hon tycker om att bli trimmad, "toilettage"-damen älskar sin lilla kund och den här gången blev det ett fint resultat. Den lilla pompom-svansen syns inte här men nog poserar hon fint? Och med kloka pudelögon så liten hon är!


 
 
 
 

Vår Max

Det har i dagarna varit prat på flera bloggar om foxterrier. Bilderna på den rasen liknar till förvillelse vår Parson Jack Russel Max. (Parson för att han var den långbenta sorten). Ursprunget till Jack Russel är foxterrier så det är ju inte så konstigt att likheten finns där.

Det här är Max på sin tioårsdag. Han blev tretton år och fick komma till sin hundhimmel ett halvår före vår Frankrikeflytt. Han klarade inte borrelia, rabiesspruta (som han blev jättesjuk av) och ett ormbett i läppen inom bara några månader, han fick epilepsi, parkinsondarrningar och blev allmänt så svag att han inte skulle ha klarat flytt och omställning.

Max var en alldeles fantastisk hund, smart, pigg och rolig. Envis som en terrier förstås. En cirkushund som kunde dribbla en fotboll så att alla småkillar satte sig på baken på fotbollsplanen. En råttfångare och jakthund men också den ömsintaste, keligaste och trofasta kille man kunde tänka sig. Inte minst det senaste syns på de här bilderna, man ser både hans integritet men också klokheten och visheten hos en "äldre herre".

Nu har vi istället en liten pudelflicka som charmar alla med sitt lika roliga beteende och oss med sin enorma kärlek till både matte och husse. Ingen hund ersätter en annan förstås men en gång hund, alltid hund, så har det blivit för oss.

Och för många är det så. Idag kom mitt magasin M och där finns artikel om just detta. "Allt fler bekänner offentligt sin kärlek till sin fyrfota vän". Och man berättar om Kerstin Ekman, Yrsa Stenius, Rickard Gere, Håkan Nesser, Mats Gellerfelt, Björn Ranelid och många fler som funnit att "ett hundliv" är ett bra liv. "Finns det bara en gnutta ömhet och barnslighet kvar i en människa kan hunden nosa upp den" står det. Och det tycker jag stämmer bra. Liksom det Yrsa Stenius skrivit om alla sina taxar. De har gett henne: "en svindlande aning om livets omätliga rikedom och absolut obegripliga under".

Just det tänker jag på när jag ser Max' varma, kloka och vänliga blick. Rakt in i mina ögon ser han och jag fylls av tacksamhet över alla de fina åren vi fick tillsammans.


 
 
 
 

Blå timme i Provence

Så här ser det ut från vår altan när solen gått ner bakom bergen vid 7-tiden på kvällen. Rök från de franska skorstenarna blandas med dis från bergen.

Den franska gatlyktan fulländar den meditativa bilden.


 

Att fundera på...

Vad kan det är vara för "bär", skördade i Provence i mitten på mars? Inspirerad av Philip von Schantz och hans bär-och grönsaksbilder - flera från Frankrike - undrar jag som sagt: vad är detta?

 
 
 

Söndagslunch vid havet. 2

Ibland blir bybloggen en ren matblogg. Inte så konstigt eftersom den mat vi äter härnere faktiskt är både god och annorlunda och dessutom rolig att både dokumentera och berätta om. Särskilt när man som nu beger sig till havet och närliggande restauranger för en söndagslunch.

Förrätt och lite annat finns på nästa inlägg, här kommer min varmrätt, spett med räkor och pilgrimsmusslor i underbar grädd-limesås. Eller en slags hollandaisevariant kanske. Gott iallafall. Och lättsamt tillsammans med en god grönsaksäggstanning, pinfärsk baguette och ett glas kallt rosévin.

Efterrätt blir goda ostar för mig, för maken den traditionella crème caramel som är hans stora favorit, här i lite uppkäftig variant. Och utanför sitter en fransk tuff Hemingwayliknande seglare och tar sig en Bloody Mary mitt på dagen före maten. Apéro på söndagen i solskenet på kajen i Hyères.

Livet kunde vara värre!


 
 
 
 

Söndaglunch vid havet 1.

Ibland lämnar vi våra berg och åker de två milen ner till havet. Här är vi i hamnen i Hyères där vännerna bor. Det är fortfarande lågsäsong - under vår, sommar och förhöst vimlar det av människor här - mest fransmän. Restaurangerna och uteserveringarna är knökfulla och kajpromenaderna fulla med folk.

Nu är det lite söndagsstiltje men ändå inte folktomt. Vi har varit här många gånger förut och är igenkända av restaurangpersonalen som hälsar glatt och artigt. Och ger oss den bästa av service när vi sätter oss vid fönstret ut mot kajen där båtarna ligger på Medelhavsvis med aktern inåt.

Förrätt? Moules marinières förstås. På kockens vis. Och till mannen en riktig söndagsstek med underbart krämig grönpepparsås. Själv äter jag skaldjur vilket framgår av förra inlägget. Yum!


 
 
 
 

Bilder till förra inlägget

Så här ser de ut, katterna i mitt köksfönster. Strax innan vi själva äter vår goda söndagmiddag!


 
 
 
 

Franska katter

Då och då kommer några av områdets katter till mitt köksfönster. De vet att jag ger dem lite av Dessis hundmat i en liten skål på fönsterblecket. Ingen av dem är undernärd eller loppig, det är bara trevliga katter, sällskapliga och mest lite nyfikna och också en smula hungriga.

Dessi äter bra när de kommer - konkurrensen ger aptit!

De senaste dagarna har en liten svart-vit sak uppenbarat sig - tålmodigt ligger den på fönsterkarmen till jag öppnar fönstret och förser den med lite hundmat som den ivrigt och nervöst vaktar och slänger i sig.

Men idag - det steks ankbröst i köket - blev den helt galen. Dofterna gjorde att den inte kunde hejda sig, det var nästan intrång i huset trots Dessis närvaro. Kolla blicken!!

Och efter en stund uppenbarade sig en annan herre, en tålmodig orange typ som också fick sin beskärda del.

Jag gillar mina kattvänner utanför fönstret. Vi talar lite franska med varandra men de förstår faktiskt svenska lika bra. När jag säger: nu är det slut, tack för idag, så hoppar de ner från fönsterkarmen och släntrar iväg ... nöjda med vår pratstund och sin matranson.


 
 
 
 

Söndagmiddag i Provence

Vi är inte så himla originella. Låter oss inspireras av både svenska och franska recept. Och den här gången blev det lite "stribergskt" igen - ankbröst med torkade trattkantareller. Sås på grädde, röd- och portvin och lite soja. Rödvinsbräserade ankbröst i sitt eget goda fett.

Väldigt gott till stearinljus, franska lekprogram på tv och nyfunnet mustigt vingårdsrödvin.

 
 
 
 

Liten söndagsbildgåta

Vad kan det här vara för något? Mina bildgåtor brukar ju klämmas direkt så det behövs nog inte något värre huvudbry. Men vad är det för något?