onsdag 24 mars 2010

Vår Max

Det har i dagarna varit prat på flera bloggar om foxterrier. Bilderna på den rasen liknar till förvillelse vår Parson Jack Russel Max. (Parson för att han var den långbenta sorten). Ursprunget till Jack Russel är foxterrier så det är ju inte så konstigt att likheten finns där.

Det här är Max på sin tioårsdag. Han blev tretton år och fick komma till sin hundhimmel ett halvår före vår Frankrikeflytt. Han klarade inte borrelia, rabiesspruta (som han blev jättesjuk av) och ett ormbett i läppen inom bara några månader, han fick epilepsi, parkinsondarrningar och blev allmänt så svag att han inte skulle ha klarat flytt och omställning.

Max var en alldeles fantastisk hund, smart, pigg och rolig. Envis som en terrier förstås. En cirkushund som kunde dribbla en fotboll så att alla småkillar satte sig på baken på fotbollsplanen. En råttfångare och jakthund men också den ömsintaste, keligaste och trofasta kille man kunde tänka sig. Inte minst det senaste syns på de här bilderna, man ser både hans integritet men också klokheten och visheten hos en "äldre herre".

Nu har vi istället en liten pudelflicka som charmar alla med sitt lika roliga beteende och oss med sin enorma kärlek till både matte och husse. Ingen hund ersätter en annan förstås men en gång hund, alltid hund, så har det blivit för oss.

Och för många är det så. Idag kom mitt magasin M och där finns artikel om just detta. "Allt fler bekänner offentligt sin kärlek till sin fyrfota vän". Och man berättar om Kerstin Ekman, Yrsa Stenius, Rickard Gere, Håkan Nesser, Mats Gellerfelt, Björn Ranelid och många fler som funnit att "ett hundliv" är ett bra liv. "Finns det bara en gnutta ömhet och barnslighet kvar i en människa kan hunden nosa upp den" står det. Och det tycker jag stämmer bra. Liksom det Yrsa Stenius skrivit om alla sina taxar. De har gett henne: "en svindlande aning om livets omätliga rikedom och absolut obegripliga under".

Just det tänker jag på när jag ser Max' varma, kloka och vänliga blick. Rakt in i mina ögon ser han och jag fylls av tacksamhet över alla de fina åren vi fick tillsammans.


 
 
 
 
Posted by Picasa

5 kommentarer:

Mira sa...

Lilla vovingen! Hjärtat svämmar över inför denna förbehållslösa kärlek.

Elisabet sa...

När jag går i pension, om jag lever då, - det vet man ju aldrig - då ska det komma en hund i det gula huset på kullen.

Absolut.

Har man vuxit upp med hundar, blir livet sååå tomt utan och det roligaste av allt, det tycker jag är kombinationen av både hund och katt.

Härliga bilder på Max var det också.

Helen sa...

Åh, vilken mild och klok blick, din Max hade. Den går rakt in i mitt hjärta...

Dessa älskade hundar och katter, vad de ger en mycket!

Kram!

Dubbelörn sa...

Det här förklarar en hel del för oss :D. Vi har två dvärgschnauzrar sedan tidigare o skaffade en valp i höstas. Valpen är en blandning av dvärgschnauzer och just foxterrier. Hon är nu 6mån o totalt "galen". Flyger fram genom livet, vi kallar henne för cirkushund. Hoppar högt o känns mer som en katt än en hund *skrattar*.

Otroligt smart o vet precis hur hon ska få sin vilja igenom. Vår Molly är underbar!

Men av schnauzern finns inte mycket av i hennes läggning ;).

Kram

Christina sa...

Jättefina bilder på en älskad vän. Min foxterriertik hade samma färger som Max och var väldigt lik honom i ansiktet på sin ålders höst. Det grå som tog över det bruna.
Jag tycker gamla grånande hundar är så älskansvärda.

Ja, man har aldrig tråkigt med en terrier ;)