lördag 30 april 2011

Några bröllopsansikten













Jag roade mig med under de franska tv-sändningarna att zooma in några av huvudpersonerna på gårdagens magnifika bröllop. Alla utom den "rundnätte" Elton John tillhör ju nu samma familj och det är lätt att glömma att detta är levande människor av kött och blod, inte marionettfigurer i en modern prinsessaga.

Jag tycker William är en kopia av sin mamma, särskilt sättet att spjuveraktigt kika under lugg. Hans pappa ser snart äldre ut än den 90-årige, fortfarande still-going-strong farfadern, prins Philip. Och drottning Elisabeth - vad har hon inte varit med om i sitt 85-åriga liv - ser så gullig ut numera tycker jag. Lika gammal som min mamma är hon och jag beundrar den generationens kvinnor för vad de kan och också orkar med!!

Kate eller Catherine, som några sagt att hon nu ska heta, liknar ju exakt de danska prinsessorna och det är bara att konstatera att det är brunetternas tid just nu. Och att det är det utslagna håret som gäller, inte några konstfärdiga uppsättningar heller. Vacker och värdig tyckte jag hon var. Och brudklänningen väldigt klassiskt vacker. Men var det bara jag som tyckte att, när hon klev ur bilen, det såg ut som om hennes bröstvårtor syntes? Det var förstås spetsen som spelade ett spratt över bh-livet men l i t e konstigt såg det allt ut till en början.

Kvinnan på näst sista bilden är brudens mamma. Väldigt vacker hon också och otroligt snyggt klädd - en härlig familj med en 23-årig son som läste bibeltext med säker stämma - hela familjen verkar lika kunglig som originalen! Undrar hur det känns egentligen, där i Ockelbo och i den lilla engelska byn att plötsligt ingå i helt andra sociala sammanhang?
Posted by Picasa

fredag 29 april 2011

Hattparad









Jag var väl inte ensam om att titta på The Royal Wedding idag? Såg ni alla hattarna? Här några smakprov från franska televisionens utsändning.
Posted by Picasa

torsdag 28 april 2011

Tjock eller mager???

Ja, det är frågan. Och rubriken och innehållet i det här inlägget kan väl kanske inte anses representativt för en blogg om livet i södra Frankrike. Men så är det inte. För man ser olika på det här med vikt och utseende i Frankrike och Sverige, så är det bara. Och man talar om det på olika sätt också

I världen utanför Frankrike tror alla att fransyskorna är trådsmala, bara äter sallad eller går på någon fransk innediet typ Dukan (eller annan doktor som här blir ordentligt åtklämd och får försvara sina extrema dietvarianter inför nutritionister och annan expertis). Temat i det officiella Frankrike är "équilibré", dvs balanserat och därmed sammansatt. Som ett mantra upprepas varje dag i tv-reklamen att man ska äta minst fem frukter/grönsaker per dag, röra på sig normalt och se upp för höga kolesterolvärden.

Att sen alla franska kändisar och kvinnorna i tv-världen är underskönt vackra, välsminkade och ursnyggt och feminint klädda är en annan sak. Detsamma gäller när man ser fransyskorna i verkligheten. Ung som gammal klär sig snyggt, även i vardagen. Hår och make-up är genomtänkt, här hafsar man inte omkring i sjaviga jeans, gympadojjor till allt eller slarvigt uppsatt och otvättat hår som man så ofta ser i Sverige. De flesta är dessutom hyfsat normalviktiga, ungefär som vi var i Sverige på 50- och 60-talen. Det märks också i butikerna, fransyskorna är korta i rocken och de flesta storlekarna är mellan storlek 36 och 40.

Men, det finns också en annan sida. Många här i södra Frankrike kommer från nordafrika och då är det inte längre tal om det vi anser vara normalviktigt. Vanliga BMI-skalor och midjemåttsuppgifter gäller definitivt inte längre. Det finns också ett stort antal äldre fransyskor som, precis som överallt i världen, blir kraftigare med åren, runda om hela kroppen, midjan försvinner, brösten går ihop med resten av kroppen och benen blir lite krumma. Lite som de svartklädda gummorna i Grekland.

Men de har också sina jämnåriga medsystrar i 70-80-årsåldern som däremot desperat kämpar för att INTE hamna där. Patetiskt är de lyfta, bukopererade, uppstramade i ansiktet och botoxade med eländiga tjocka läppar (med intatuerade streck runt läppkanten dessutom), det finns inte ett grått hårstrå och låren i tajta byxor är anorektiskt smala. Brösten obefintliga. Men rynkorna i de svartbrunbrända ansiktena desto fler.

Kläder och accessoirer hos de sistnämnda är ofta av designtyp men inte alltför sällan relativt pråligt med stora fejkade guldkedjor, klingande armband och stora kopior av någon kändisklocka. Om inte annat avslöjar sig också den höga åldern trots allt detta  på de rynkiga och brunfläckiga händerna (även om det lär finnas blekning och kirurgi för detta också numera).

Vare därmed hur som helst. I övre medelåldern och längre fram i livet uppstår olika fördelning av vikt hos olika individer. En del har en beundransvärd ämnesomsättning som gör att det är lätt att hålla sig inom "normalvikt". Andra upptäcker till sin fasa att "gumfettet" sprider sig och försöker desperat göra något åt det. Det motioneras och äts dietmat till vanvett.

Personligen klarar jag knappt ens längre att lyssna till väninnediskussioner som enbart går ut på detta. Man har gått två mil fyra dar i veckan, cyklat fem, är det inte 10.000 steg på stegräknaren så har man slagit nya rekord med 14.000 steg och nya innedieterna diskuteras ingående. Det cyklas, gymmas, springs, golfas, promeneras och pilatas samtidigt som höftlederna slits ner, artrosknäna ger vika och ryggen säger ifrån.

Vid gemensamma middagar får man inse att ris, pasta, bröd och annat kolhydratrikt numera ofta saknas på menyn. För att inte tala om sås och salladsdressing och ve och fasa, ost och/eller efterrätter. I påskas gjorde jag vanlig normal potatisgratäng med lågfettsgrädde och sås till lammsteken men insåg att det förstås nästan var politisk inkorrekt, hur gott det än var.

Allt det här kan man förstås ha en personlig åsikt om och jag tycker själv att den som mår bra av att röra på sig, äta på sitt sätt och ha en personlig hållning kring hur man vill åldras och hur ens kropp ska se ut verkligen FÅR tycka och agera utifrån det. Här i Frankrike är det också så. Det finns inte en kommentar om hur andra ser ut, än mindre kommenterar man varandras kroppar. Inte ens läkarna säger något om bukfetma efter en hjärtinfarkt, man mäter inte midjemått, talar inte om vikten av viss mathållning eller försiktighet med alkohol eller vad det nu kan vara för förbudsargument som kan gälla. Man frågar: "känner ni möjligen till er vikt Madame? i artig ton och tvingar inte upp en på vågen. Något sånt är direkt integritetskränkande och så oartigt att det inte bara finns på kartan. Den enda hälsofråga av vikt som ställs är om man röker eller inte.

Min franska väninna C bytte därför ögonblickligen husläkare därför att han, ovanligt nog, försiktigt påpekat att fjortonåriga dottern kanske var något tonårsmullig. Något så oförskämt och opedagogiskt hade hon aldrig varit med och om nya doktorn höll också med om detta. "Helt normalt", fastslog hon, smal som en anorektiker själv. " Du äter bra, fortsätt med dina fysiska aktiviteter, så småningom kommer det hela att jämna ut sig och framförallt får man inte skapa skuld och komplex kring detta". Varpå flickungen som drabbats av gråtattacker och inte ville gå till skolan, repar sig, går ner två kilo på eget bevåg och är glad igen. Tack vare en kunnig och inkännande doktor. Som erkände att hon själv, trots mångåriga ansträngningar aldrig går upp vikt - det omvända problemet som det sällan talas om.

Hur gör svenskorna sinsemellan då? Alldeles ogenerat och opåtalat kan man få höra: "vore det inte bra med lite flera promenader, lite mera cykling, lite mera av det ena eller det andra?" En väninna, ganska mullig själv, sade nyligen rätt ut: " ja, förlåt att jag säger det men om man är "kraftig som du"  och behöver gå ner 20-30 kg, då kanske man måste....och så kom det något motions- och/eller dietförslag".

Va? Va,va,va som någon brukar säga? Hur KAN man bara ge sig på att opåtalat kommentera någon annans kropp, vikt och levnadsvanor? Och med viktnedgångsuppgifter som inte har ett smack med verkligheten att göra? En sak är väl om man själv tar upp frågan eller som många gör, säger: "titta här på min mage, mina bilringar, mitt gäddhäng, min haka etc, vad tycker du jag ska göra?" Då kan man väl kanske - möjligen - för tristare och ytligare diskussion finns väl bara inte - komma med någon idé eller tanke kring det hela. Numera ids jag inte, jag byter samtalsämne för denna kroppsfixering och ytlighetshets upp i åren står mig upp i halsen.

Jag vill åldras på mitt sätt. Jag har varit en smal benget under stor del av mitt liv och fick då faktiskt lida för det. Då drog man sig inte för att säga att jag var för MAGER. Nu är jag rundare och äldre och vill få vara ifred med det. Ingen vet dessutom varför just mina kilon finns där. Ett rökstopp gav i mitt fall ett stort antal extrakilon, tidigare stress och hormonpåslag detsamma liksom vissa typer av läkemedel som gör det näst intill omöjligt att utan Robinsondiet gå ner i vikt. En gammal men eländig knäskada omöjliggör vissa gymnastik- eller sportvarianter. Försöker man ange det som skäl kommer hurtiga, ovetenskapliga  uppmaningar om att träna upp muskler här och där.

Hur mycket det här beror på kvinnor som Amelia Adamo som ångestladdat frenetiskt försöker få oss "mappisar" - hemska uttryck - att fixera oss vid kropp och sex intill döddagar kan man ju undra. Lika jobbigt som det var under tonårstiden med alla knep, tips och råd om hur man då skulle fixa till det yttre, lika påträngande och hetsande är det med denna ungdomsfixering som ska råda ända till man hamnar på hemmet. Kanske slipper man inte eländet förrän man gått in i demensdimmorna.

Man kan bli galen för mindre. Iallafall jag. Tacka vet jag därför finkänsliga och ömsinta franska läkare och sjukgymnaster som talar om vikten av att vila, spara en skadad kroppsdel tills den läkt ut, som ger en fantastisk massage och mjuka råd om rörelser som ska hjälpa till att läka på sikt. Och en omgivning som visar respekt och ger en positiva komplimanger för det man är och har. Som äldre är det underbart att bo i det här landet, man får vara ifred med sitt liv och blir respekterad också för sin inre skönhet, extrakilon eller inte. Faktiskt!

tisdag 26 april 2011

Min halvfranska ängel

Det här är Lilla G. Min tvååriga barnbarnspojke som har en fransk pappa och svensk mamma, min dotter. Här står han, den lille ängeln - Gabriel - som han heter, så fiffigt både svenskt och franskt.

Är det månne pärleporten han är på väg att öppna för oss eller är det bara tvåårig nyfikenhet? Den vackert smidda grinden finns på vår närmaste - medeltida -  vingård där vi åt en härlig fransk familjepåsklunch i söndags.

Våra franska barn





Vår ensamstående städerska/väninna Carole har två barn, snart 14-åriga Céline och nyss 10 år fyllda Benoît. Céline kommer en dag i veckan till mig och får lektioner i engelska och hennes bror är här då och då, leker med hunden i trädgården medan mamma städar vårt hus. Ibland förhör jag honom på hans franska läxor. Och lär mig jättemycket!!

När Benoît  fyllde år fick han en tio-eurosedel av oss i födelsedagspresent. Att köpa något eget för. Han blev sådär spontan-barn-glad när han såg "hundralappen", det riktigt lyste i ögonen på honom. Till påsken inköpte vi också varsin chokladpåskhare till dem och vi brukar "skämma bort" dem lite då och då på olika sätt, vå´ra "franska barn" som vi kallar dem.

Nu är det Célines tur att fylla år och minsann har inte vi blivit bjudna av Carole att delta i lördagslunch på restaurang tillsammans med henne, barnen och deras gudföräldrar för att fira båda barnen. Vi blev så himla rörda över den gesten och känner oss verkligen hedrade. Det får bli en ny sedel till henne och vi vet genom hennes mamma att den kommer att gå till en bok.

Till påsk lämnar barnens mamma det här kortet till oss. Joyeuses Pâques - Glad Påsk står det på framsidan. Och inuti skriver båda barnen till oss. Céline skriver: "Tack, till er båda, för allt ni gör för oss. Lektionerna i engelska gör att jag verkligen gör framsteg. Tack så hemskt mycket också för chokladen, den är mycket god. Glad Påsk till er båda från Céline".

Och lillabrorsan Benoît skriver och ritar lite på talspråksmanér: "Tack för att ni gav mig 10 euro, jag köpte ett videospel. Tack så mycket!!!" Och så ritar han sig själv där han håller i sedeln och säger i pratbubblan precis som han pratar: "Je trop quonten!!" Vilket rättstavat egentligen ska skrivas: "Je suis trop content!!", dvs: "Jag är jättenöjd" Och så har han skrivit T A C K i en liten ruta och ritat av sin sedel. (Den som vill läsa själv behöver bara klicka på bilderna).

Man kan bli tårögd för mindre!!