torsdag 31 december 2009

Vårt bageri

En snabbtitt in i vårt bageri får bli årets sista inlägg kring Livet i en sydfransk by. Här bakas goda bakelser men framförallt de dagliga baguetterna. Här köper vi också ett mörkt och saftigt fiberbröd som heter "Viking". Förstås.

Ikväll vankas det ännu mera godsaker. Vi åker till Le Brusc, till goda vännerna vid havskanten som ordnar med nyårsfirande för de svenskar som bor i närheten. Där var vi också på midsommarafton och hade väldigt trevligt på svenskt manér. Det är roligt att också träffa landsmän när man bor utomlands, i synnerhet så här trevliga svenska familjer.

Detta är vårt första franska nyår. Förra året firade vi i Stockholms skärgård, inatt blir det ett annat hav där fyrverkerierna kanske speglar sig. Vi får se, vi har en gråmulen dag med utlovat regn till kvällen. Men varmt - 13 grader och vår i luften.

Alla kära, i familjen, alla vännerna och de rara bloggläsarna önskas en härlig nyårsafton - Réveillon - och ett Gott Nytt År. Jag önskar er alla ett härligt år 2010 och hoppas alla era tankar och önskningar kring det nya året kommer att slå in. Själv önskar jag mig frid, lugn och kärleksfulla relationer - det bästa av livet alltså!

Meilleurs Voeux pour 2010. Bonne Année!!



 
 
 
 
Posted by Picasa

måndag 28 december 2009

Exotiskt

På Dessis rastningsäng växer märkliga växter. Nån som vet vad det här kan vara för slags kaktus?

 
 
 
 
Posted by Picasa

Utanför knuten

Vi har haft lite omväxlande väder här i Provence. Regnvädersdagar då det bara strilar ner från morgon till kväll. Kyliga dagar med sol, blå himmel och kall vind. Och så mittemellandagar som igår då man kan sitta med kofta på altanen och läsa en stund från lunch och framåt. I sol och 14 grader i slutet av december, det känns som lyx!

När Dessi behöver kissa går vi precis utanför vår knut till den lilla ängen utanför vår tomt. Just nu går det bra, det läbbiga spanska nålgräset kommer först till våren. Det är en otroligt vacker rastplats och jag kan inte se mig mätt på bergen runt omkring oss.



 
 
 
 
Posted by Picasa

söndag 27 december 2009

Kulturkrock 3

De blir påtagligt närvarande, de sedan länge döda på den provencalska kyrkogården. Fotografierna ser nästan spöklika ut. Och en del av gravarna är översållade med små sten- eller marmorplattor med inskriptioner som: "Om varje tanke jag skänkt dig skulle vara en blomma skulle jorden vara en enda stor trädgård". Eller "för alltid tillsammans, din Monique". Till en jägare från svärsonen och bäste vännen en hemmagjord platta med bild på jägaren med bössa och hund. Och ett tack för härliga stunder tillsammans.

Ett ensamt par ligger tillsammans på sista bilden. Han var 10 år äldre än hon, 1979 dog han så länge fick hon vara änka. Och han fick krigskors för sina insatser under andra världskriget och var hederslegionär i Franska Främlingslegionen.

Det känns väldigt långt från strikta svenska kyrkogårdar där man möjligen kan se en liten duva på stenen. Och vi har alltid kors, både på gravstenar och i dödsannonser. I det kyrkliga katolska Frankrike används det inte alls. Dödsannonserna är bara strikt information: "Familjen Dupont i La Garde har den stora sorgen att meddela att dess far, farfar och bror Alfred Dupont har avlidit i sitt 87:e år. Begravningsceremonien äger rum xxx." Inga kors, inga dikter, inga namn mer än så här. Men desto mer är det på gravarna så det är lite omvända världen.

 
 
 
 
Posted by Picasa

Kulturkrock 2

Sättet att smycka gravar skiljer sig högst väsentligt åt mellan Sverige och Frankrike. Häpet går vi runt och tittar på färska och konstgjorda blommor, en del i porslin till och med. Och alla små plaketter med minnesord på, tillägnade pappa, mamma, mormor eller bara "ami", vän. På en del av gravarna ligger också små änglar eller duvor.

 
 
 
 
Posted by Picasa

Kulturkrock 1

Det annorlunda stället på förra inlägget med den eviga utsikten är en provencalsk kyrkogård. Det är den första vi varit på så om alla ser ut så här vet jag inte. Men uppenbarligen kan man inte gräva så djupt i jorden här så därför består gravplatserna av de här stora cementkamrarna ovan jord som sedan kläs med marmor. Gravstenen sätts sedan ovanpå.

Detta var så ovanligt för oss som är vana vid nedgrävda gravar att vi vandrade runt, helt mållösa. En kammare var öppen och knallmörk när jag kikade in i den. Brrrr. Här får plats flera kistor och nästan alla gravarna var familjegravar, sådana som vi hade förr i Sverige. "Dörren" förseglas sen med kraftiga bultar men kan förstås öppnas när det är dags för nästa familjemedlem.

Det kändes väldigt påtagligt, de dödas närhet när de var så "nära", inte djupt nere i jorden. Sommartid måste det bli stekhett därinne, vi som upplever värmeböljor på upp mot fyrtio grader.

Men utsikten är fantastisk!


 
 
 
 
Posted by Picasa

Evig utsikt

Vad kan det här vara för något? Ett märkligt ställe vi besökte före jul. Det blir inte någon bildgåta av detta, svaret kommer redan i nästa inlägg.
 
 
 
Posted by Picasa

lördag 26 december 2009

Om nordliga leoparder - ett långt inlägg

Jag gissar att det är fler än jag som fått Bodil Malmstens senaste bok 'De från norr kommande leoparderna' i julklapp? Jag vet åtminstone en:-)

Nu har jag läst ut min bok. Jag har till och med läst den två gånger för jag ville känna efter ordentligt vad jag tyckte. Det tar inte mer än två timmar för en snabbläsare som jag att göra det, det är inte så mycket text och den är lättläst förutom några (rätt pretentiösa) stycken. Skriver bra gör hon ju, visst innehåll till trots.

Det här är inte avsett som en bokrecension i egentlig mening. Dels når den aldrig författaren, dels lär hon enligt uppgift inte läsa sådana och på bokens baksida står det att hon gjort en notering om att "sluta bry mig om vad andra tycker". Så då kan man ju få tycka då. Om någon vars böcker man köpt och uppskattat under flera år. En författare som på månaden när är jämnårig med en själv dessutom och vars självbiografiska böcker - Mitt första liv, bl.a - slagit an en barndomssträng också hos mig.

Och så den första verkligt bra: 'Priset på vattnet i Finistère', den som delvis legat som inspiration för vårt eget Frankrikeäventyr. Bara sätta sig i sin Rover och köra tills det tar slut. Till Finis Terrae, jordens ände. Vilket mod, vilken kvinna? Och till en trakt i Frankrike där vi själva åren innan var på väg att köpa fritidshus. Så jag vet precis hur det ser ut där hon bodde, tror också att jag vet vilken hennes närmaste lilla stad var. Det var roande, underhållande och tänkvärt, det hon skrev om sitt nya land. Man kunde till och med stå ut med för mycket Thomas Bernard och annat litteratursnobberi. Bodil är bäst när hon reflekterar själv, det var behållningen.

Men sen händer det något. I "Sista boken från Finistère" där hon hemlighetsfullt beskriver sitt uppbrott från det kära huset och mullvadsträdgården smyger sig bittra och negativa uttryck in. Depressiva och förföljesemaniska tankar om "onda män från Nantes" som, som det verkar, manipulerar ifrån henne hus och hem och sätter henne i den mest gräsliga av lägenheter i en stad vid Atlantkusten. En stad och ett hem där hon aldrig kommer till ro och allt är plötsligt bara fel, fult och ångersamt. Och inte har hon själv ett dugg med besluten att göra?

Det som var en indikation då blommar fullt ut nu i den här boken. Bodil lämnar sin lägenhet (ja, det är ju ingen hemlighet precis). Men innan dess så vänder hon sig mot det Frankrike hon förut så fascinerat beskrivit och haft det bra i. Jag blir arg. Jag blir riktigt arg och sur. För visst finns det mycket som inte fungerar i Frankrike. Som i alla länder. Men hon ger sig på det politiska etablissemanget utan att slutföra sina tankegångar. Nicolas Sarkozy är bara en vedervärdig människa i största allmänhet, Carla Bruni är ännu värre och föreningen mellan de här två gör att hon n ä s t a n flyttar tillbaka till Sverige igen. (Detta är extremt verklighetsfrämmande. Carla Bruni är enormt uppskattad av fransmännen, både som artist och rikets första dam och hennes nyöppnade sajt brakade ihop de första timmarna av anstormningen för ett tag sen).

Bodil har också en ny granne av samma hjälpsamma sort som vi själva har. Och han beskrivs på ett så taskigt och otacksamt sätt att man får hoppas att inte någon identifierar honom och skickar honom en översättning. Som "tack" för all den hjälp han bestått "Boudille" med under deras få grannår. Hade han vetat hur han beskrivs hade det känts. Men i Bodils värld blir han en ny Madame C, en förmodad litterär karaktär som man kan utrusta med vilka utseenden och egenskaper som helst.

Bodil kunde inte franska när hon flyttade till Frankrike. Hon är inte den enda svensk i den situationen. Men trots de nio åren här så beskriver hon själv att hon inte passar in. Hon står en dag och väntar utanför postkontoret i sin nya stad och blir då tilltalad på engelska av en fransman. Trots att hon har franska kläder, franska skor och inte sagt ett ord uppfattar fransmannen henne som utlänning. Något i hennes hållning, "hennes sätt att andas" kanske, hon vet inte vad det är. Och säger ursäktande: "je suis suédoise".

Ja, Bodil är svenska rätt igenom och de ränderna går aldrig ur. Det är inte fel i sig, varför ska man förneka sitt ursprung? Men, som utlandssvensk är det livsfarligt att börja reta sig på än det ena än det andra,klaga och börja beklaga sig. Över skitsaker dessutom. Franska Telia, Orange, är en "ondskefull" organisation som skapar "l'enfer", helvetet på jorden för henne, fransmän i snabbköpskö ger henne nästan stroke, Sarkozy igen beskrivs så att man befarar att Frankrike inte längre är en demokrati. När påven kommer till Paris försöker hon med sarkasmer beskriva "påven bla, påven blablabla" utan att ens fundera över vad det katolskt troende Frankrike upplever när deras högste andlige företrädare kommer till landet.

Jag saknar insikt, ödmjukhet och också självinsikt. Jag blir beklämd över en åldrande och bitter kvinna som egentligen tillbringar mera tid på Odenplan och Åhlens i Stockholm och att sitta i olika bokhandlar och signera böcker än att försöka hitta en ny och fungerande tillvaro i det Frankrike som hyllades så i början. Idag när hon också kan språket - nyckeln till all integration. På bloggen Finistere.se är det inte mycket bättre. Ren och skär pr-blogg med upprop att komma och köpa hennes böcker där hon sitter i de olika bokhandlarna. Antingen den nya eller den och de gamla via bloggen. Samtidigt som hon beklagar sig över alla resor som detta innebär och hur ångestladdat det är att tvingas vara med i tv-program och sommarprata i radio. Det enda som är roligt där är historierna om Familjen Tejp!

Jag hörde henne i somras, sommarpratande. Ganska intetsägande. Har man läst böckerna vet man vad hon ska säga. Och jag såg henne nu alldeles nyss via SvtPlay på Förkväll från i förrgår. Där satt hon, snipig och gnällig och upprepade det hon skriver och säger överallt. Att man blir galen i snabbköpskassorna i Frankrike därför att alla ska ta upp sina checkhäften, leta efter pennan och fråga vilken dag det är. Var lever hon undrar jag? På vårt Intermarché väntar man visserligen tåligt i sin kö men det är ingen som sölar i onödan eller håller på med checkar. De flesta betalar med kort som vi och alla är vänliga och artiga mot varandra. Inte mot Bodil, hon som blir rasande när hon inte får en ny plastkasse för att den första gått sönder.

"Har du flyttat hem till Sverige nu", säger Elisabeth Höglund reporter-rakt i Förkväll. Och Bodil blir tagen på sängen när Elisabeth också säger att hon listat ut att den hemska staden nära Nantes är St. Nazaire, en hamnstad vid Atlantkusten, känd för sina stora hamnar och dockor och en viktig ort under andra världskriget. Jo, det är den staden hon lämnat, det tillstår hon. Och jo, hon har nu lämnat Frankrike (tills vidare) för det är "så jobbigt när man bor i ett land, skattar i ett annat och det är så mycket med det administrativa".

Välkommen tillbaka till Sverige, Bodil, säger jag. Ditt franska äventyr verkar vara över. Synd att du, som nybliven pensionär, inte upptäckte hur oerhört lågt man blir beskattad här jämfört med Sverige - kanske hade du då valt att ändå stanna kvar och få ut lite mer av dina honorar än vad Anders Borg består dig? Och trots att du vet att dina krämpor åtgärdas så fort de uppstår och att man behandlas med respekt och värdighet också som "retraitée" så flyttar du tillbaka till ett vårdsverige under all kritik? Det är det mest förbryllande av allt.

Men ska man bo här måste man också lära sig koderna på riktigt och sluta upp med att ge det nya folket onda ögat så fort man inte får som man vill. A la suédoise!






 
 
 
Posted by Picasa

fredag 25 december 2009

Julfrid

Lite pianospel före juldagsmiddagen. I strålande eftermiddagssol och 16 grader i vår sydfranska by.

torsdag 24 december 2009

Julpudel


GOD JUL säger vi. JOYEUX NOËL säger Dessi. Som mycket motvilligt låter sig fotograferas med julrosett. Nu är hon skäggiga damen igen så den förebrående blicken syns knappt.

I Provence är det inte mycket till julväder. Det har regnat i flera dagar och varit gråväder. Och idag strilar det fortfarande. Men det är varmt, upp mot 15 grader och med dämpat uteljus blir det desto mysigare inne i vårt färdigpyntade hus.

Här kommer den franska granen i repris plus lite julstjärnor och en kökstomte som snart ska övervaka vårt svenska julbord.

Vad vi ska äta?
Sill, skinka, köttbullar, småkorvar, ägg med löjrom och räkor och hemlagad majonnäs, Jansson, fransk potatisgratäng, sallad med gåslever. Gubbröra, gravlax, salami och goda ostar. Mörk choklad och clementiner till efterrätt.

Före dess blir det glögg med pepparkakor och till maten öl med svenska snapsar. Många utlandssvenskar sjunger i dessa tider Kamprads lov. Tack vare honom saknas inte många av de svenska julbordsingredienserna som snabbt tar slut på IKEA-varuhusen.

Nästa år kanske vi gör en helfransk jul med ostron, tupp, hummer och gåslever.

Kanske sätter vi oss framför datorn och kollar lite Kalle vid tretiden via SvtPlay. Kanske går vi ner till bykyrkan om det slutar regna. Vi får se. Med tanke på den senaste tidens stress så tar vi dagen idag som den kommer. En fridfull julafton ska det bli och det tillönskas alla trogna, kära bloggläsare också! GOD JUL!

Posted by Picasa

tisdag 22 december 2009

Fransk sjukvård. Igen


Jag har skrivit förut om den i vårt tycke förträffliga franska sjukvården. Igår fick vi tillfälle att komma i kontakt med den igen.

Snö har vi inte i Provence. Men väl underkylt regn som igår gjorde vår lilla trädgårdstrappa fullkomligt ishal. Det visste inte hussen som på väg att hämta Dessi från sin morgonkissning halkade och föll handlöst bakåt.

För att inte slå i rygg och huvud tog han emot sig bakåt med händerna och hamnade i ett läge där benen veks under honom och nånting väldigt smärtsamt uppstod i båda knäna. På sista bilden syns ungefär vad som hände, jag ritade den åt den tillskyndande doktorn. Ajet och ontet blev strax ovanför knäskålarna och benen gick knappt att stödja på. Allra svårast var det att ta sig upp för innetrappan, det syntes att det gjorde svim-ont vid varje steg.

Maken ojar sig sällan. (Mer än vid förkylningar). Men nu gjorde det alltså riktigt ont och kändes väldigt oroande. Själv har jag under en period också haft trassel med mitt eget hjärta, all stress kring infarkter runtomkring mig har resulterat i alldeles för högt blodtryck, rusande oregelbunden puls och bankande, dunkande hjärta som tumlat runt i bröstkorgen som när en vild liten bebis vänder sig i magen. Inte blev det där bättre av makens nya predikament heller.

Det var bara att ringa till bydoktorn, den vänliga Madame Dupont. Förstås kunde hon inte komma direkt på förmiddagen eftersom hon då har patienter men direkt efter lunch, klockan ett lovade hon att komma. För att se till oss båda.

Hon började med att inspektera de onda knäna och konstaterade att det nog inte var något avslitet eller så utan en mycket kraftig sträckning som resulterat i inre blödningar. Brrr, maken går på blodförtunnande medel för hjärtat men Dr. Dupont var lugnande - smärtstillande, Zon-salva och vila så skulle detta gå över. Och om det blir sämre, åk till röntgenlaboratoriet i grannorten, remiss skrev hon omutifallatt.

Och mitt hjärta gick ju alldeles för fort, det hörde hon ju och trycket var heller inte bra. "Anspänning av känslor" trodde hon när hon också hörde hur vi haft det. "Ni bör träffa en kardiolog, jag ska ordna det" sa hon och ringde vår närmaste sådan mottagning, också den i grannorten. Inget svar, antagligen lunchuppehåll. Nu måste doktorn åka till nästa patient men lovade att ringa kardiologen lite senare och sedan mig. Ingenting att betala, bara skriva på det papper hon själv kommer att skicka till franska försäkringskassan.

En halvtimme senare ringde hon och sa att hon ordnat en akuttid till mig om en halvtimme. Kunde jag vara där klockan tre? Exakt på minuten kallades jag sedan in av en effektiv och mycket professionell hjärtdoktor som i rasande fart ställde frågor om ålder, vikt (känner Ni till er vikt, Madame, sa han artigt och hänsynsfullt. En svensk doktor hade sagt: vad väger du), sjukdomar, mediciner, allergier, hjärtproblem i familjen, allt.

Det som syns på de två första bilderna är resultatet av det ultraljud som sedan gjordes. Först ett EKG, sen en mycket noggrann genomgång av hela mitt hjärta. Så här ser man alltså ut inuti, det har jag aldrig varit med om förut. Swosh, swosh, låter det när blodet susar mellan klaffarna. Och allt var bra, ingenting onormalt. Förutom det höga blodtrycket som inte vill låta sig sänkas med nuvarande medicin.

Så det blev en ny sort som ska ätas en månad, sen blir det återbesök för att diskutera om den har effekt. Och före det ville doktorn att jag skulle ta mig till laboratoriet i orten för en "prise de sang", blodprov. På vad undrade jag men han gav mig bara en lapp med de värden han ville veta. Dit går ni, fastande, tre dagar före ert återbesök hos mig, hämtar sedan själv ut resultaten och tar med till mig.

Sade han, gav mig alla hjärtdokumenten (eftersom man här förvarar sin egen journal hemma och tar med vid varje läkarbesök), följde mig artigt ut till sekreteraren som bokade en återbesökstid, stoppade in mitt Carte Vitale i datorn och se: det kostade ingenting den här gången heller.

På hemvägen hämtade jag ut den nya medicinen och apotekaren själv förklarade vänligt vad den bestod av och vilken ny tillsats jag nu måste vänja mig vid. Inte heller för den betalade jag någonting. Klockan 15.35 var jag hemma igen, det hela tog lite drygt en halvtimme.

Svenskarna i oss f a t t a r inte hur det här går till. Doktorn kommer hem, åtgärdar, följer upp, ordnar med specialistläkare som tar emot inom en timme, diagnosticerar och skickar hem en med lugnande besked och nytt läkemedel. Inte en euro kostar det heller.

Jag har sagt det förut i andra sammanhang. Det känns väldigt bra att bo i ett land där man tar hand om varandra. För det gör man här.
Posted by Picasa

söndag 20 december 2009

Svensk-fransk advent


Så här ser vår svenska adventsstjärna ut i det gallerförsedda köksfönstret på vår bottenvåning. Svensk stjärna, franskt galler. Det måste man ha härnere, det är som med fönsterluckorna, försvårar för tjuvar.

Inne i huset, på matsalsbordet, bor just nu två röda franska julfåglar av obestämd karaktär. Men de vaktar det svenska röda marmorägget i den ursvenskaste av alla blomkrukor, den från Waldemarsudde.

Den högt älskade, fådd av en hjärtevän. Nu omgiven av franska julstjärnor och på röd Provenceduk. Det blir en bra fransk-svensk jul för oss - kombinationerna fungerar alldeles utmärkt.

(Man kan förstås klicka på bilden om man vill kolla "fågelboet" lite närmare)
Posted by Picasa