Nu ska jag berätta en förskräcklig historia. I dagens lokaltidning, Var-matin, finns ett långt reportage om en kvinna som mördat sin man.
Jag läser och förbluffas. Dels över att namn och detaljer lämnas ut på det sätt som görs. Det känns inte som en svensk morgontidnings sätt att informera. Heller inte Expressen-hysteriska löpsedlar eller sida upp och sida ner. Nej, reportern, G.D, har varit i domstolen dagen innan och berättar följande:
Ja, Myriam Rudloff, 49 år dödade sin man, Olivier Gallet natten mellan den 2 och 3 oktober i Gonfaron (en by inte långt från oss). Detta erkände hon inför domstolen igår. Hon erkände också direkt till polisen efter händelsen att hon var skyldig. Hon hade stuckit kniven i sin man sex gånger eftersom han ville lämna henne för en annan kvinna. Hon försökte därefter att ta sitt liv genom att dricka whisky och svälja sömntabletter.
När kriminalteknikern på natten kom in i "la chambre conjugale", det äktenskapliga rummet, såg att han genast att man här hade att göra med ett "crime passionel". Ett passionsbrott eller hur man nu ska uttrycka det på svenska. Jag tror inte begreppet existerar, jag har absolut för mig att detta är ett typiskt franskt sådant.
Reportern fortsätter sin detaljerade berättelse: Vid sidan av Olivier Gallets kropp som badade i en sjö av blod låg en stor kökskniv, 19 cm lång och blodig upp till skaftet. Vid sidan av honom låg Myriam Rudloff medvetslös. Två tomma medicinburkar, en papperskniv och en pistol, kaliber 6.35 med tömt magasin och endast en kula i loppet, låg också där. Vidare stod på nattygsbordet en tom whiskyflaska, en likaledes tömd portvinsflaska och tre tomma tablettkartor
. En fjärde karta var tömd så när som på en tablett och det fanns ytterligare en tom burk som innehållit 30 sömntabletter.
Olivier Gallet hade fått sex knivhugg genom bröstkorgen, fem genom bröstet, ett genom ryggen. Alla huggen hade riktats mot hjärtat och kniven hade körts in ända till skaftet, så långt att obducenten skrivit: "Ett av huggen har gått rätt igenom hela brösthålan". Det hela orsakade naturligtvis så stora blödningar att mannens liv inte gick att rädda.
Detta par hade just flyttat till Gonfaron får man veta. Bara två veckor tidigare hade de flyttat in i sin nyköpta och nyrenoverade villa. Tre dagar efter inflyttningen tar mannen sin scooter (i oktober??) och kör till Paris där han återförenas med sin älskarinna som han känt i tre månader.
Fyra dagar senare återkom han till sin då deprimerade (kan man förstå) hustru och informerade henne om att han tänkte lämna henne för att återvända till Paris och flytta ihop med hennes "rivale".
Hustrun hade då börjat dricka en stor mängd alkohol och samtidigt tagit lugnande tabletter för att kunna somna. Hon hade dock vaknat mitt i natten, gått ut i köket och tagit kökskniven och därefter gått tillbaka till sovrummet och betraktat sin sovande man innan hon utdelade det första hugget. Hon säger: "Jag högg utan att se. Han vaknade, reste sig och såg mig i ögonen och närmade sig mig. Jag blev rädd och högg honom igen, jag vet inte hur många gånger. Jag visste inte längre vad jag gjorde.
Jag satte mig sedan bredvid min man och tog pistolen. Jag vände mig mot min man och sa: Jag följer dig. Jag vände pistolen mot mig och tryckte av men ingenting hände. Då drack jag ännu mer och tog mer av den lugnande medicinen".
Efter att ha tillbringat några "återupplivningsdagar" på sjukhus togs Myriam Rudloff in på psykiatrisk klinik under en månad eftersom man misstänkte att hon skulle göra ett nytt självmordsförsök. Provisoriskt inspärrad, som det blir med direktöversättning, i ett och ett halvt år, fick hon friheten , under "juridiskt kontroll" åter i maj förra året.
Så långt reportaget om den blodiga historien. Brukar man få läsa det på det här sättet i Sverige? En not bredvid artikeln säger också något om att denna kvinna handlat irrationellt och att en förklaring också skulle kunna vara att hon haft stora problem genom att hennes mamma lämnade henne i tvåårsåldern. De psykiatriska experterna menar att detta bidragit till att hennes uppfattningsförmåga förändrats och att detta skulle föranleda ett lägre straff.
Man får hoppas att det kommer flera lika livfulla beskrivningar av vad som nu sker. För jag är nyfiken på om det är som jag har hört: När det är ett "crime passionel" så är fransmännen mycket mer förstående och inkännande inför denna sorts brott än man är i många andra länder.
Hoppas ni fick en intressant historia till livs. Och jag fick lite träning på att läsa tidningen noggrant och översätta. Lite läskig ser hon allt ut, mörderskan, det tycker jag! Ni får väl klicka på bilden för att se det bättre.
I min sydfranska by sitter jag med ett berg av foton, brev och dokumentation som nu ska pressas in i nya förråd. Halva livet - och alla andras - väller fram.
Jag vill vinna Christinas pristävling om en brygghund av rätt ras.
