lördag 24 januari 2009

KOLIK!!

I min sydfranska by sitter jag med ett berg av foton, brev och dokumentation som nu ska pressas in i nya förråd. Halva livet - och alla andras - väller fram.

Och när jag nu på bloggarna läser om hur Petra i Norrköping, min gamla hemstad, har det med sin kolikunge kommer ju minnena tillbaka. Så, till dig Petra, fast jag inte riktigt vet vad du tycker om mina "förnumstiga" råd, säger jag: så här såg det ut för mig. Som för dig.

Den som får en kolikunge får det besvärligt. MINST sagt. Här är den förstfödde, nästan tre månader gammal, på sitt första besök hos sin farmorsmor i Linköping på väg till julfirande hos Skånefamiljen. Vi stannar till på vägen hos gammelmormor, hon som var mamma till Gerd och skrev ner allt det roliga som hennes dotter funderade över som jag berättat om i tidigare inlägg.

Men inte är det hon som håller i skrikbarnet - det är ständiga hemhjälpen och hushållerskan som kom till familjen som ung och stannade tills gamla Tant dog lugnt i sömnen, i sin egen säng vid pass nittio år. Utan ett knyst. Precis så där som vi alla önskar oss.

Och hemhjälpen, hon fick då ett litet tillskott i testamentet och några möbler och kunde sen ett par år leva ett eget liv utanför den jungfrukammare där hon tillbringat ett helt liv, utan egna barn, i en vrå på några kvadratmeter innanför köket i den stora lägenheten på St. Larsgatan i Linköping. Ständigt till pass, ständigt beredd. Tystlåten, lyhörd och alltid beredd att hjälpa och ställa upp. Kära Eivor, därför en stor och tacksam tanke också till dig och din generations kvinnor som levde på detta sätt.

I säkert över femtio år var hon en tjänsteande, ett barn av sin och arbetsgivarnas tid! Och därför är det förstås naturligt att det också är hon som försöker lugna det gallskrikande kolikbarnet! Medan gammelmormor tittar på och förstås undrar vad detta kan vara för spektakel!
Posted by Picasa

Indianerna!


Äntligen har de hitta hem igen, mina indianer. Inte särskilt lättfotograferade eftersom de är bakom glas och ram och glaset nästan alltid ställer till det med sina reflexer. Så de här bilderna gör dem faktiskt inte alls någon rättvisa.

Men nu har de fått sin plats i ett av rummen i det sydfranska huset. Indianerna inköptes i USA, i den lilla staden Sedona i Arizona i slutet på 1970-talet. Exmannen, jag och alla tre barnen (när de var strax före sin tonårstid) gjorde då den stora Amerikaresan från kust till kust och just här, i det vackra Sedona ramlade jag över mina indianer som sen fraktades hem till Sverige. Från vänster till höger heter de:

1. "Red Tomahawk". Sioux, Dakota. 2. "Straight Shooter", Navajo. 3. "Chief the Dog". Sioux.

Tavlorna har hängt med i alla flyttar och i omgångar hittat temporära platser. Nye mannen (sen 20 år!) tycker lika mycket om dem men de är inte lättplacerade. Lika ofta har de därför fått bida sin tid i olika förråd.

Men varje gång de fått en egen vägg har jag varit lycklig över dessa intressanta och vackra män med sina intensiva blickar som betraktat mig var jag än befunnit mig i rummet. Det har aldrig ens försvävat mig att de skulle ingå i någon dödsstädning eller att de kanske var urmodiga, kitschiga eller representerade någon slags romantisk New Age-variant (Sedona är den amerikanska högborgen för detta vilket vi inte hade en aning om då)

Som barn såg jag med förtjusning cowboyfilmer på de matinéföreställningar som gavs på den enda biografen i Eslöv. Där för övrigt en av stadens berömda söner, Erik Penser, var biljettrivare, minns jag.

Är det därifrån det kommer, indiankänslan? Nej, tror inte det. När filmen Dansar med Vargar med Kevin Kostner kom var det en så stark närvaro för mig att jag faktiskt nästan vet att jag också varit en indian. Straight Shooter, maybe?


Posted by Picasa

Hundsnack

Har det här med det sydfranska livet att göra? Jo, indirekt. Här har funnits bilder på både egna tidigare katter och grånoshundar i inläggen.

Max, (som Christinas Tryggve hette) fast det var min brygghund, har fått figurera. Mina vackra Maine Coonkatter likaså. Den som undrar över brygghunden får gå in på hennes blogg (googla på Stribergs station eftersom jag fortfarande inte vet hur man länkar via bloggen).

Väldigt rolig tävling! Där har också förts diskussion om vikten av att ha en hund i sitt liv och vilken sorts ras som kan vara lämplig när man lever den sorts liv vi nu gör. Norwich/cairnterrier har varit på tapeten. Tyvärr visar det sig vara en sällsynt ras i Frankrike, endast några få uppfödare och alla utom en bor mer än en dags resa härifrån. Frankrike är stort, det inser man. Och att det är dags att lära sig namnen på alla department och var de ligger är också en nödvändighet. Det känns inte som någon slags konsekvens i det hela men det kommer väl.

(Vårt department har nummer 83. Det närliggande, Alpes Maritimes med Nice och övriga kända orter har 06. Det är liksom några siffror emellan som man ännu inte begriper. Att Lyon har 69 på sina registreringsskyltar har vi lärt oss. Och Paris 75. Men sen blir det till att lära sig de övriga).

Min Syster T och jag pratar också hund. Här kommer därför en fantastisk bild på hennes nya, den vackre Buster, nyss ur valpåldern. En cockerspaniel är det, det ser ju alla, nu har jag glömt fråga om det är en amerikansk variant eller hur det nu var. En mycket fin hund med potentiell avelsförmåga är det dock. Jag ser inte så mycket till det utan till de uttrycksfulla ögonen och de vackra guldlockarna!!

Fin. Puss på nosen Buster!
Posted by Picasa

fredag 23 januari 2009

Crime Passionel


Nu ska jag berätta en förskräcklig historia. I dagens lokaltidning, Var-matin, finns ett långt reportage om en kvinna som mördat sin man.

Jag läser och förbluffas. Dels över att namn och detaljer lämnas ut på det sätt som görs. Det känns inte som en svensk morgontidnings sätt att informera. Heller inte Expressen-hysteriska löpsedlar eller sida upp och sida ner. Nej, reportern, G.D, har varit i domstolen dagen innan och berättar följande:

Ja, Myriam Rudloff, 49 år dödade sin man, Olivier Gallet natten mellan den 2 och 3 oktober i Gonfaron (en by inte långt från oss). Detta erkände hon inför domstolen igår. Hon erkände också direkt till polisen efter händelsen att hon var skyldig. Hon hade stuckit kniven i sin man sex gånger eftersom han ville lämna henne för en annan kvinna. Hon försökte därefter att ta sitt liv genom att dricka whisky och svälja sömntabletter.

När kriminalteknikern på natten kom in i "la chambre conjugale", det äktenskapliga rummet, såg att han genast att man här hade att göra med ett "crime passionel". Ett passionsbrott eller hur man nu ska uttrycka det på svenska. Jag tror inte begreppet existerar, jag har absolut för mig att detta är ett typiskt franskt sådant.

Reportern fortsätter sin detaljerade berättelse: Vid sidan av Olivier Gallets kropp som badade i en sjö av blod låg en stor kökskniv, 19 cm lång och blodig upp till skaftet. Vid sidan av honom låg Myriam Rudloff medvetslös. Två tomma medicinburkar, en papperskniv och en pistol, kaliber 6.35 med tömt magasin och endast en kula i loppet, låg också där. Vidare stod på nattygsbordet en tom whiskyflaska, en likaledes tömd portvinsflaska och tre tomma tablettkartor. En fjärde karta var tömd så när som på en tablett och det fanns ytterligare en tom burk som innehållit 30 sömntabletter.

Olivier Gallet hade fått sex knivhugg genom bröstkorgen, fem genom bröstet, ett genom ryggen. Alla huggen hade riktats mot hjärtat och kniven hade körts in ända till skaftet, så långt att obducenten skrivit: "Ett av huggen har gått rätt igenom hela brösthålan". Det hela orsakade naturligtvis så stora blödningar att mannens liv inte gick att rädda.

Detta par hade just flyttat till Gonfaron får man veta. Bara två veckor tidigare hade de flyttat in i sin nyköpta och nyrenoverade villa. Tre dagar efter inflyttningen tar mannen sin scooter (i oktober??) och kör till Paris där han återförenas med sin älskarinna som han känt i tre månader.

Fyra dagar senare återkom han till sin då deprimerade (kan man förstå) hustru och informerade henne om att han tänkte lämna henne för att återvända till Paris och flytta ihop med hennes "rivale".

Hustrun hade då börjat dricka en stor mängd alkohol och samtidigt tagit lugnande tabletter för att kunna somna. Hon hade dock vaknat mitt i natten, gått ut i köket och tagit kökskniven och därefter gått tillbaka till sovrummet och betraktat sin sovande man innan hon utdelade det första hugget. Hon säger: "Jag högg utan att se. Han vaknade, reste sig och såg mig i ögonen och närmade sig mig. Jag blev rädd och högg honom igen, jag vet inte hur många gånger. Jag visste inte längre vad jag gjorde.

Jag satte mig sedan bredvid min man och tog pistolen. Jag vände mig mot min man och sa: Jag följer dig. Jag vände pistolen mot mig och tryckte av men ingenting hände. Då drack jag ännu mer och tog mer av den lugnande medicinen".

Efter att ha tillbringat några "återupplivningsdagar" på sjukhus togs Myriam Rudloff in på psykiatrisk klinik under en månad eftersom man misstänkte att hon skulle göra ett nytt självmordsförsök. Provisoriskt inspärrad, som det blir med direktöversättning, i ett och ett halvt år, fick hon friheten , under "juridiskt kontroll" åter i maj förra året.

Så långt reportaget om den blodiga historien. Brukar man få läsa det på det här sättet i Sverige? En not bredvid artikeln säger också något om att denna kvinna handlat irrationellt och att en förklaring också skulle kunna vara att hon haft stora problem genom att hennes mamma lämnade henne i tvåårsåldern. De psykiatriska experterna menar att detta bidragit till att hennes uppfattningsförmåga förändrats och att detta skulle föranleda ett lägre straff.

Man får hoppas att det kommer flera lika livfulla beskrivningar av vad som nu sker. För jag är nyfiken på om det är som jag har hört: När det är ett "crime passionel" så är fransmännen mycket mer förstående och inkännande inför denna sorts brott än man är i många andra länder.

Hoppas ni fick en intressant historia till livs. Och jag fick lite träning på att läsa tidningen noggrant och översätta. Lite läskig ser hon allt ut, mörderskan, det tycker jag! Ni får väl klicka på bilden för att se det bättre.
Posted by Picasa

torsdag 22 januari 2009

Gerd


Det här är mina barns farmor. De har aldrig träffat henne. Hon dog samma år och bara några månader efter min pappa, 1960, också hon mycket ung och långt innan barnbarnen föddes. Hon störtade med ett plan som gick i vattnet utanför Italiens kust och aldrig återfanns. Det är en sorg och ett trauma i hela familjen sedan dess.

Gerds man och min mamma som blivit änka två månader tidigare gifte sig senare. Ganska snart till och med. De kände varandra sedan flygvapentiden och var nära vänner alla fyra. Så det blev en ny familj med hennes fyra flickor och hans två pojkar.

Några år därefter gjorde hans äldste son och jag samma sak. Gifte oss alltså Det, däremot, blev ett riktig Noréndrama och hela historien är underlag för en roman. Som det kanske blir nån gång. Våra tre barn har alltså vuxit upp med en Mormor och Farfar.

Som är gifta med varandra. Så kan det bli.

Men nu här i Frankrike inför sin sista förvaring, ramlar bilderna fram, den ena efter den andra och "kräver" sin plats.

Det här är därför Gerd. Britts lillasyster, barnens farmor. Min exmans mamma. Född 1923 och det syns ju på uppsynen att detta är ett klurigt barn. Hennes mamma Siv, född någon gång på artonhundratalet förstås, har på ett par lappar skrivit ner några av Gerds kommentarer som barn och detta hittar jag också idag.

Syns inte allt på skärmen så står det så här: "Gerd vid tre år. Jag ska be Gud att jag får ett kärleksbrev".

När hennes pappa vid måltiderna mellan rätterna (obs detta!) satte sig rak och knäppte händerna samt lade dem på bordet sade Gerd: "Sitt inte figur, Pappa".

Av detta kan man sluta sig hur detd gick till i den högborgerliga miljö i Linköping där Gerd växte upp. Hennes pappa hade någon form av hög juridisk befattning, hemmet var stort och burget och med tjänstefolk. I kök och barnkammare. Och det är klart att han kom hem till middagen som bestod av fler rätter och knäppte händerna mellan varven. För att orka med det som bestods förstås. Kalvstek med inlagd gurka och annat, säkert.

1928 såg Gerd och hörde en dövstum man varpå hon sade, skriver mamma Siv: "Han är blind i mun".

En gång hade Gerd kräkningar. Mamma skriver: då jag sade; jag tror Du har kräkts, då sade Gerd: "Det var så lite så, inte mera än en meter."

När Gerd är i femårsåldern skriver hennes mamma att hon ser sin lilla flicka sitta och titta på "sitt lilla bröst". Och så säger hon: "Tror Mamma att inte hjärtat trivs hos mig?"

Sen får hon åka med barnsköterskan (som man ju hade bevars) med tåg till Norrköping. Och då blir hon så "illmarig i magen".

Och vid samma femårsålder plockar hon fram ölflaskor med hus på etiketten och utbrister: "Ser det ut så här på Öland"?

Jag har också skrivit ner allt det här roliga som mina ungar sa. Det finns dokumenterat i deras bebisböcker med foton och datum för tänder och första stegen och vaccinationer och allt. Jag är glad att jag gjort det.

För när nu bilderna på den söta Gerd och hennes mammas kommentarer om vad hon sa och tänkte ramlar fram så blir bilden av henne så mycket fullödigare.

"Tror Mamma att hjärtat inte trivs hos mig?" Kan det bli mera insiktsfullt. Och mera rörande?

Och, kära Gerd (som jag minns och har träffat). Idag har nog Gud gett dig ett kärleksbrev. Åtminstone är det ett sånt jag skrivit till dig.
Posted by Picasa

Pristävling 2. Snipa


Nej, detta är inte en sjunken snipa som på Christinas illustration. Däremot en strandad sådan. Grannens båt slet sig vid kraftig blåst och for in i en annan del av viken på sensommaren innan vi flyttade därifrån. Som ensamma permanentboende rycker man förstås ut och gör vad som går för att förhindra mera elände.

Farligt nära stenkistan ligger den med sin propeller som synes. Tamparna på bilden är alltså inte förtöjningsditon utan maken har gjort vad som går att göra för att man ska slippa ringa Trygg-Hansa.

Precis som med vår bil blev det dock ett sönderslaget fönster och en likaledes demolerad högerlanterna. Vad DET nu kan heta på franska?



Och vid provturen nästa dag höll den måttet, inga sprickor och ingen sjunkningsrisk. God tur till sommaren, Eva och Christer!
Posted by Picasa

Pristävling 1. Brygghund

Jag vill vinna Christinas pristävling om en brygghund av rätt ras.

En sån dag har det varit då lust och ork mest har räckt till för nät och fotogallrande och då nappar man på sånt här kul.

Det här inte rasen hon efterlyser (det är en annan terrier, norwich) men väl vår trofaste Max, Parson Jack Russelterrier, vid vår strand och brygga på Paradiset Yxlan. Han lever en månad till efter den här bilden tas, 13 år gammal.

Hund på brygga är det iallafall. Och bild på "sjunken" snipa kommer också
Posted by Picasa

Just det! Olyckor och fransk service

Svaret kommer förstås före frågan eftersom blogginläggen läses så. Men detta var vad det handlade om.

Vår ett år gamla Citroën C4 (fransk bil är speciellt inköpt med tanke på bosättningen här) körs av maken till de speciella containrarna för slängning av flaskor och tidningar ett par hundra meter ner i byn.

Överallt är det trångt på gatorna. Men det förklarar ändå inte det som hände. En camion (lastbil) står parkerad i närheten. Maken backar (reculer) och kör rätt in i lastbilsflaket. Varvid bakrutan (vitrine arrière) helt slås sönder. Likaså högra bakljuset (feu arrière droite). Han såg helt enkelt inte lastbilen, så var det med det.

Sånt kan hända den bäste. Och jag får ringa till Citroën-verkstaden i närmaste större ort där vi tack och lov haft bilen på service så de känner till oss. "Pas de problème" säger den vänliga damen, kom hit med bilen i morgon bitti direkt klockan åtta. Jag ska tala med min "patron" och förbereda honom på att er bil behöver lagas. Så fort ni kommer så beställer vi nya delar och med lite tur kan ni få tillbaka er bil inom 48 timmar!!"

Säger hon och jag tror inte mina öron? Bilen fixad på 48 timmar? Fortfarande misstrogen skriver jag också ner till mannen vad hyra bil heter (louer une voiture). Nu finns det inte biluthyrare i vår omedelbara närhet så det blir bussfärd istället. Och tack och lov blev det inga skador på karossen, det här med bakrutan "c'est pas grave, Monsieur" tröstar Citroënmekanikern honom.

Detta hände klockan fem i måndags och bilen lämnades in på tisdag morgon. Igår, onsdag, klockan fem ringer man från verkstaden och säger att bilen kan hämtas efter kl. åtta idag på morgonen. Nu står den härutanför huset och ser ut som vanligt. Allt är som vanligt. Bortsett från en nätt liten "facture" på 57o Euros. Nästan sextusen kronor. Tur man har försäkring!

Och jag är FULL AV BEUNDRAN över denna franska serviceinsats. Det är helt enkelt inte klokt att det kan fungera så här - detta är också bland det bästa i det här landet. Folk är på plats, svarar i telefonen, är artiga och vänliga och deltagande. Och genast beredda att åta sig att fixa. "Pas de problème" och "tout est possible", det här har jag också hört från trädgårdsanläggarna och våra otroliga hantverkare. Inga problem, allt är möjligt. Också en bilreparation i ett nafs. C'est genial!!
Posted by Picasa

Del av gissningstävling

Och samtidigt kanske en liten fransklektion för den som känner sig intresserad.

Detta är de post-it-lappar jag skickade med mannen så att han skulle kunna förklara en viss händelse för berörda fransmän.

Allt som händer i livet är inte roligt men härnere blir varenda ny sak också föremål för påspädning av det franska ordförrådet. Alltid något:-)
Posted by Picasa

Ny fransk bildgåta

Vad är det här? Bilden är tagen med mannens mobilkamera för två dagar sedan.

Gissa på, svaret kommer faktiskt ganska med detsamma!
Posted by Picasa

På allmän begäran...

Tack alla som kommenterat och tycker att det är roligt med med nya och gamla bilder. Snart är det färdigsorterat bland gamla bilder och fotoalbum som sakta men säkert nu hittar sina platser i vårt nya fina förråd.

Den här bilden på mina härliga ungar som också ramlat fram ur gömmorna är tagen på sjuttiotalet. Killarnas frisyrer och tapeten inte minst skvallrar om det.

Visst blir man glad när man ser deras härliga skratt!
Posted by Picasa

onsdag 21 januari 2009

Barnen

Detta är en bild till Kesu egentligen. Hon som vill se vilka bilder som togs på de nu vuxna barnen. Då på 1970-talet.

Den tiden när man körde med egna inställningar, riktig systemkamera, filmrulle med max 36 bilder och fick vänta i evigheter på att bilderna gick att hämta i fotoaffären.

Här är min älskade cowboy-pojke, mellansonen, i pyjamas (jag ser det för jag känner igen mönstret) som med hatten på dricker sin varma mjölk innan det är läggdags.

Som sin storebror i samma 2-3 års-ålder ser han på mig. Och VET ALLT.
Posted by Picasa

Annan fransk by


Mamma och jag är i Frankrike. Hon ger mig denna resa i femtioårspresent. Vi åker med buss genom Tyskland, Holland, Belgien till vi är framme i Paris. Jag är yngst av alla kvinnorna i bussen, slutkörd av jobb och annat. Pensionärsdamerna är oförskämt pigga (min mamma inkluderad) och de pilar fram och tillbaka mellan utflyktsmålen.

Jag stannar ofta hos den unga busschauffören och vilar mig när tanterna springer runt på muséerna där jag faktiskt själv varit tidigare. Men bussresa genom Europa - inte hade jag ens då tänkt tanken. Men det var faktiskt inte dumt alls!! Toalett ombord och kaffeautomat med inbyggda serveringsbord fanns det, helt otroligt med fikastunderna längs europavägarna.

En dag tas vi förstås av de eminenta guiderna (som kör fel faktiskt, detta är innan GPS-tiden så jag som är en "storasyster" får ta över) till den lilla byn Grez-sur Loing. Jag som är konstutbildad "på riktigt" vet vad byn står för och ser fram mot detta förstås.

Normalt får man inte komma in i det svenska huset och dess trädgård vid floden Loing. Fortfarande får svenska konstnärer får komma på stipendiat hit och bo några veckor. Detta är trädgården där Carl Larsson, Zorn och alla de andra målade, umgicks och upplevde allehanda relationskriser. Läs mera på föregående inlägg.

Hur det nu gick till så fick vi komma in. Mamma och jag poserar framför floden Loing och det är nästan femton år sen. Jag ser numera ut som henne kan jag tycka. Och jag är väldigt glad för att hon tog mig på denna franska resa. Idag undrar jag igen förstås hur mycket mina föräldrar bidragit, på olika sätt, till att jag bor där jag gör. I La France.

Posted by Picasa

http://sydfranskby.blogspot.com

RES.se - Konstnärernas Grez-sur-Loing

Någon lägger ut information om den här andra franska byn. Inte så sydfransk, mera i närheten av Paris. Men läs gärna på innan jag visar mina egna bilder från samma lilla by.

Mera om året i vår by


Föredömligt illustreras alltså vad som hänt i byn och dess omgivningar. Här är det renhållning och vägarbeten som visas.

Hur gulligt som helst publicerar man bild och namn på alla som gift sig under året. Och det är faktiskt roligt att se att antalet födda är mer än dubbelt så många än de som dött.

Årets stora begivenhet som trogna läsare av bloggen säkert också minns är Fête de Chocolat, chokladfesten som under sina tre dagar drog över 30.000 besökare och verkligen satt byn på kartan.

Och så påminner man också om de övriga kulturevenemangen; konstutställningar, teaterföreställningar, konserter och, inte att förglömma, alla de lustiga byfesterna där man dukar upp långbord på byns gator. Vitlöksfest och orientaliska middagar. Öltält med tysk umpa-umpamusik när vänorten gör besök.

Bland kommuninformationen läser jag att man påminner om att föräldrarna kan lämna in sina barn både före och efter skolan, Garderie périscolaire. Ett slags fritids kanske men gratis. Har man fyllt 65 år kan man få ett tele-alarm inmonterat så att man kan "räddas" om man fallit, blivit utsatt för "agression" eller blir sjuk.

Likaså kan man, om man fyllt 65, för det facila priset av 7,16 Euros få mat hemlevererad mitt på dagen och på kvällen. Maken har ju passerat detta åldersstreck, måntro man skulle pröva? Nej, för katten, jag bara skojar - mat fixar vi utmärkt själva. Men att tjänsten bara finns? Och som det verkar, endast är åldersrelaterad och inte har att göra med hur kapabel man är för övrigt?

I Sverige tror jag att vi tror att vi har monopol på god och omhändertagande samhällsservice. Men bara genom att läsa igenom vad som görs i vårt lilla samhälle känner jag att det är minst lika bra här!


Och, för säkerhets skull eftersom jag är osäker på det där med copyright och hur det fungerar så är det fotograferna Fondacci, Finot och Farce som tagit alla bilderna i broschyren.

Posted by Picasa

Bilder till Året i byn


Blogger krånglar och segar och lägger inte ut bilder. Här kommer förhoppningsvis de första bilderna från vår kommuninformation

Posted by Picasa

Året i byn


Vi bor i en liten by. Cirka 2000 invånare bara men inflyttningstakten är hög. Det är det för övrigt i hela den här delen av södra Frankrike. Departementet Var och särskilt områdena runt Toulon drar till sig människor. Det är roligt, det känns bra att vi har valt ett attraktivt ställe att slå oss ner på.

I går landade denna skrift i vår brevlåda. Jag kan inte påminna mig att jag upplevt motsvarande i de svenska kommuner jag bott i. Jo, som informationschef i Täby för länge sedan minns jag att vi gjorde försök att berätta för kommuninvånarna framförallt hur deras skattepengar använts. Inte särskilt lyckosamt om jag minns rätt.

Men här kommer det på annat sätt. Vackra bilder på byn med omgivningar. Nu känner ni igen basilikataket på kyrkan. Och vårt område syns strax bakom, en bit upp mot bergen.

Borgmästaren har ordet som i den värsta årsredovisning och hela broschyren är nästan upplagd som en sån. Innehållsförteckningen redovisar vad som berörs: Byns ekonomi. Stadsplaner och omgivningar. Alla tekniska och sanitära åtgärder som gjorts under året. Vägarbeten, renoveringar, belysningsfrågor etc.

Det stora för byn är den kommande renoveringen av den gamla läderfabriken. Den ska bli byns nya skola och det är ett mycket stort projekt som beräknas pågå i över 14 månader.

Man går igenom skolåret och visar bilder på alla barnen i varje klass, på olika skol- och idrottsaktiviteter. Byn har en vänortsby i Tyskland - det årliga besöket där beskrivs.

Och så förstås uppgifter om alla döda, födda och gifta tillsammans med alla viktiga telefonnummer och kommunala institutioner.

Det känns välordnat, välskött och allt är föredömligt pedagogiskt redovisat.