torsdag 22 januari 2009

Gerd


Det här är mina barns farmor. De har aldrig träffat henne. Hon dog samma år och bara några månader efter min pappa, 1960, också hon mycket ung och långt innan barnbarnen föddes. Hon störtade med ett plan som gick i vattnet utanför Italiens kust och aldrig återfanns. Det är en sorg och ett trauma i hela familjen sedan dess.

Gerds man och min mamma som blivit änka två månader tidigare gifte sig senare. Ganska snart till och med. De kände varandra sedan flygvapentiden och var nära vänner alla fyra. Så det blev en ny familj med hennes fyra flickor och hans två pojkar.

Några år därefter gjorde hans äldste son och jag samma sak. Gifte oss alltså Det, däremot, blev ett riktig Noréndrama och hela historien är underlag för en roman. Som det kanske blir nån gång. Våra tre barn har alltså vuxit upp med en Mormor och Farfar.

Som är gifta med varandra. Så kan det bli.

Men nu här i Frankrike inför sin sista förvaring, ramlar bilderna fram, den ena efter den andra och "kräver" sin plats.

Det här är därför Gerd. Britts lillasyster, barnens farmor. Min exmans mamma. Född 1923 och det syns ju på uppsynen att detta är ett klurigt barn. Hennes mamma Siv, född någon gång på artonhundratalet förstås, har på ett par lappar skrivit ner några av Gerds kommentarer som barn och detta hittar jag också idag.

Syns inte allt på skärmen så står det så här: "Gerd vid tre år. Jag ska be Gud att jag får ett kärleksbrev".

När hennes pappa vid måltiderna mellan rätterna (obs detta!) satte sig rak och knäppte händerna samt lade dem på bordet sade Gerd: "Sitt inte figur, Pappa".

Av detta kan man sluta sig hur detd gick till i den högborgerliga miljö i Linköping där Gerd växte upp. Hennes pappa hade någon form av hög juridisk befattning, hemmet var stort och burget och med tjänstefolk. I kök och barnkammare. Och det är klart att han kom hem till middagen som bestod av fler rätter och knäppte händerna mellan varven. För att orka med det som bestods förstås. Kalvstek med inlagd gurka och annat, säkert.

1928 såg Gerd och hörde en dövstum man varpå hon sade, skriver mamma Siv: "Han är blind i mun".

En gång hade Gerd kräkningar. Mamma skriver: då jag sade; jag tror Du har kräkts, då sade Gerd: "Det var så lite så, inte mera än en meter."

När Gerd är i femårsåldern skriver hennes mamma att hon ser sin lilla flicka sitta och titta på "sitt lilla bröst". Och så säger hon: "Tror Mamma att inte hjärtat trivs hos mig?"

Sen får hon åka med barnsköterskan (som man ju hade bevars) med tåg till Norrköping. Och då blir hon så "illmarig i magen".

Och vid samma femårsålder plockar hon fram ölflaskor med hus på etiketten och utbrister: "Ser det ut så här på Öland"?

Jag har också skrivit ner allt det här roliga som mina ungar sa. Det finns dokumenterat i deras bebisböcker med foton och datum för tänder och första stegen och vaccinationer och allt. Jag är glad att jag gjort det.

För när nu bilderna på den söta Gerd och hennes mammas kommentarer om vad hon sa och tänkte ramlar fram så blir bilden av henne så mycket fullödigare.

"Tror Mamma att hjärtat inte trivs hos mig?" Kan det bli mera insiktsfullt. Och mera rörande?

Och, kära Gerd (som jag minns och har träffat). Idag har nog Gud gett dig ett kärleksbrev. Åtminstone är det ett sånt jag skrivit till dig.
Posted by Picasa

7 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken familjehistoria du bjuder på, tänk vilka livsöden det finns på vår jord. Att fransmännen är artiga och tillmötesgående har jag också upplevt när vi 1999 bilade omkring i södra Frankrike. Många sa till oss att hur kan ni fara dit, där är de såå snorkiga och låtsas att de inte förstår engelska osv. Man blev lite skeptisk, men under våra 2 veckor och över 100 mils körning mötte vi endast trevliga fransoser, vare sig de kunde engelska eller ej, så kommunicerade vi så bra med gester och med lite ABF-franska. Älskade att vara där!
Ha en skön kväll!
Kram
Helen

Anonym sa...

Jag har en hel koffert med gamla foton som jag ska ordna på något sätt. Den har nu stått i ett hörn i två år. Alltid är det något annat som ska göras. Jag vet ju att börjar jag med det kommer hela lägenheten svämma över av foton och jag kommer inte att ägna mig åt annat i veckor.

Elisabet. sa...

Hör du .., det där var en invecklad historia ..-)

Christina sa...

Vilken fantastisk familjehistoria, ja flera på en gång!

Du skriver så fängslande och underfundigt :)
Det där Noréndramat blir jag nyfiken på...det lät rätt komplicerat.

Monet sa...

helen: jo, det är allt en familjehistoria. Och eftersom flera velat veta mera och efterlyst gamla bilder så fick det bli så här.

Och, fortfarande är det väl förälskelsestadiet härnere men än så länge har vi också bara upplevt att fransmännen är så extremt rara, vänliga och framförallt serviceminded. Bara man gör ett försök att tala deras språk så blir de så glada.

Rutan: jag har min "foto- och dokumentations-koffert" i många fler år än du. Det har åkt med, ouppackat i den ena flytten efter den andra. Nu är det oundvikligt att det packas upp. Vårt förråd har hyllor där svenska flyttkartonger inte ryms. Veckor räcker inte för detta!! Det blir en livsresa på många plan faktiskt. Men väldigt spännande samtidigt. Sätt igång är mitt råd. Innan det är för sent att kanske fråga dem som finns kvar.

Och Christina och Elisabet: jo, det är både många historier och sammanflätningar. Vet inte om jag ska berätta så värst mycket mer just nu, det här är mera stoff för kanske roman eller så, inte för korta blogginlägg. Men eftersom flera av er lägger in bilder på familjemedlemmar och mycket svart-vitt från förr så är vi kanske alla i en ålder där man inser att historien och människorna som hör till den också är en del, en viktig sådan, av oss?

Tack för gullig kommentar om mitt sätt att skriva också:-)

Mildamakter sa...

Vilken familjehistoria...det påminner om en tv-serie som gick för något år sedan )gjord av den där kvinnan som jag givetivis har tappat namnet på nu. Hon brukade vara programledare när Lunds studentsångare sjöng in våren i Lund...men vad människan heter har jag totalt glömt nu). Hon nystade upp hela livsöden från gamla fotografiet och det var alldeles förtjusande program.
Nåväl, sånt här är väldigt fascinerande att läsa tycker jag :o)

Anonym sa...

Vilket fint litet kärleksbrev till Gerd. Hördu, Monet, du får sortera dig och skriva den där familjeromanen.